Försiktighetsprincipens tillämpning i praxis

Abstract

Miljödomstolen går till väga så att MKB:n beaktas, vilket i de flesta fall leder till ett godkännande. En välgjord MKB är i sig en bra försiktighetsåtgärd och ett tecken på att en omfattande undersökning har gjorts. Vidare skall de olika remissmyndigheterna yttra sig i ärendet (om de har möjlighet pga. sin stora arbetsbelastning). Oftast godkänner sökanden de påpekanden som uppkommer och domstolen tar med dessa i domslutet som villkor att beakta. Även motstående intressen godtas ofta av sökanden. Försiktighetsprincipen tillgodoses många gånger genom att det i domsluten ställs villkor för tillståndet. I villkoren skrivs ofta att verksamheten skall drivas i enlighet med de skyddsåtgärder sökanden åtagit sig i verksamhetsbeskrivningen. Bevisbördan ligger först på sökanden, men överförs i realiteten till remissmyndigheterna vars uppgift är att kontrollera att sökanden inte missat något väsentligt. Miljödomstolen godtar ofta de sakkunnigas omdömen utan vidare överläggningar --troligtvis för att hur och vad som skall iakttas är relativt standardiserat. Tillståndsansökningarna i kategorin vattenverksamhet och broverksamhet har ofta legat inom ett riksintresse. Tillstånd har givits i dessa fall, vilket resulterar i att man kan dra slutsatsen att dessa verksamheter har varit mer betydelsefulla än riskintresset. Betydelsefulla för allmänheten eftersom det ofta handlar om en allmännyttig verksamhet. Försiktighetsprincipen föreskriver att skada och olägenhet för miljön ska undvikas: bl.a. att man skall värna om dessa speciellt skyddsvärda områden. Det har i dessa fall skett genom olika försiktighetsåtgärder. Men åtgärderna har inte varit så drastiska att verksamheten inte tillåtits. Jämför man med strandskyddsfallen tilläts verksamhet oftast inte p.g.a. att skyddet av natur och friluftsliv vägde tyngre. Försiktighetsåtgärder som i princip alltid tillgodoses är de fiskeriverket rekommenderar. De får gehör för sina yttranden och har således stor pondus i dessa fall. De tar upp begränsningar av grumlande arbeten för att inte påverka fiskets lekperioder och anger datum då grumlande arbeten inte får ske, vilket skrivs in som villkor. Tillsynsmyndigheterna har en viktig roll i dessa sammanhang genom att de får uppgiften att utforma och kontrollera de försiktighetsåtgärder som skrivits in i villkoren. Detta innebär att det inte alltid framgår av MKB:n eller i tillståndet hur försiktighetsåtgärderna ska vidtas. Istället läggs vissa bitar över på myndigheterna. Sökande, som ofta är företag i statens regi vid vatten- och broverksamhet, slipper undersöka definitiv miljöpåverkan innan tillståndet ges, vilket istället sker vid senare tillfällen eller vid kontroller. Det är i och för sig troligt att andra myndigheters verksamheter är lättare att kontrollera än privata verksamheter. Frågan om bevisbördans roll har visat sig bli en lättare börda för verksamheter utförda i allmänhetens intresse och då oftast av verksamhetsutövare i statlig regi. Brister i undersökningen har behandlats på olika sätt och man har därmed inte varit konsekvent. Miljödomstolen är mycket tillmötesgående mot Vägverket i deras ansökan om väg och broverksamhet. Vägverket kan naturligtvis vara mycket bra på att vidta försiktighetsåtgärder och göra en utförlig MKB, men trots brister i MKB:n och en relativt stor miljöpåverkan har tillstånd ändå beviljats. Ofta är argumentet för bron eller ersättningsbron som redan ingår i infrastrukturen, att den behövs för allmänheten vilket väger tungt i dessa sammanhang. Jag får uppfattningen att utgångspunkten är att verksamhetens skall tillåtas i enlighet med planbestämmelserna. Frågan är bara om de har vidtagit alla försiktighetsåtgärder och gjort erforderliga undersökningar för att begränsa skada utifrån det perspektivet. Vissa argument från yttranden förbises i dessa fall, vilket förstärker denna bild. Strandskyddsdispensmål hade alla en sak gemensamt: de fick avslag på sina respektive ansökningar. I dessa fall uttrycks försiktighetsprincipen genom att det måste finnas särskilda skäl för att frångå strandskyddets regler. Det blir främst en fråga mellan allmänna och enskilda intressen. Strandskyddsdispensreglerna följs och det verkar faktiskt, utifrån dessa rättsfall, omöjligt att få dispens. Dessa områden har en gång blivit utsedda till främja friluftsliv, natur och kultur, och ingenting får därför byggas inom dessa områden. Det kan tyckas i det enskilda fallet att en liten stuga inte borde påverka så mycket, men om tillräckligt många söker och får dispens, blir det till sist en hel koloni. En annan sak är att om allmänheten vet att reglerna tillämpas strikt, får man färre ansökningar och undviker dyr administration. I dessa ansökningar om strandskyddsdispens verkar miljödomstolen inte alls ta hänsyn till vad det innebär att dispens inte ges, dvs. vad alternativen och kostnaderna för privatpersonerna blir, så skälighetsregeln aktualiseras inte i detta sammanhang. Vad gäller bevisbördan så ligger denna helt klart på sökanden. De har att bevisa att verksamheten inte motverkar strandskyddets syfte. Bristande undersökningar i dessa fall innebär helt enkelt att tillstånd inte ges. Detta förklaras delvis av att resurserna hos privatpersoner är mindre. Det råder inte proportionalitet i bedömningen om man jämför inverkan på miljön i dessa fall med tillståndsansökningar i övriga kategorier (som ligger inom riksintresseområden). Trots att naturen i de fall som inte gäller strandskydd påverkas mycket mera så är det en hårdare bedömning i strandskyddsdispensfallen. Bedömningen relegeras i stor utsträckning av 7 kap MB men utgångspunkten om att värna om skyddsvärda områden bör ha samma bakgrundstanke. I rättsfallet &quot&semicstenindustribuller&quot&semic är försiktighetsåtgärderna inte tillräckliga och även med ytterligare skyddsåtgärder finns det risk anser miljödomstolen att föreningen inte kan hålla de bullernivåer som föreskrivits i det överklagade beslutet. Miljödomstolen påpekar även att utökning av verksamheten kan ifrågasättas. Vidare att verksamheten inte kräver skyddsåtgärder utöver vad Lst bestämt, vilket innebär att föreningen skall söka lösning för de värsta bullerutsatta fastigheterna och ifall det inte lyckas kan Lst ingripa och förbjuda fortsatt verksamhet. En annan lösning är att föreningen löser in fastigheterna. Miljödomstolen uttalar även att bullerbegränsande åtgärder är en tillsynsfråga och att MHN skall följa upp ärendet och fatta beslut om lämpliga krav. Det är i fallet även osäkert om ''bästa möjliga teknik'' används. Försiktighetsprincipen har inte behandlats fullt ut i detta fall och beviskraven har mildrats jämförelsevis. I många privata ansökningsmål är det ofta bristande undersökningar samt bristande miljökonsekvensbeskrivning som gör att ansökan avslås. Jag funderar på om bevisbördan är för betungande i vissa sammanhang. Som privatperson är det dock förhållandevis kostsamt att göra en heltäckande utredning som kan ge skäl för dispensen vilket kan vara en bidragande anledning. Utifrån detta resonemang kan alltså undersökningsplikten verka en aning betungande i de enskilda fallen, vilket ger en diskrimineringseffekt.

• author: Lundstedt, Sabine
• supervisor: Annika Nilsson
• organization: Department of Law
• year: 2002
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Miljörätt
• language: Swedish
• id: 1559924
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:24
• date last changed: 2010-03-08 15:55:24