Advanced

Övertagande av bostad - Särskilt om huvudsaklighetskravet

Mogren, Daniel (2006)
Department of Law
Abstract
I detta arbete har jag valt att göra en utredning av huvudsaklighetskravet i Äktenskapsbalk (1987:230) 7 kap. 4 §. Huvudsaklighetskravet är ett begrepp som tillämpas då makarnas egendom vid en skilsmässa skall fördelas på lotter. Detta begrepp omfattar såväl den gemensamma bostaden som bohaget, men i detta arbete tar jag bara upp vad som gäller den gemensamma bostaden. Under efterkrigstiden var det ont om bostäder för folket och folk från landsbygden flyttade in till städerna i stor omfattning. Som regel tecknade mannen sig ensam som hyresgäst, medan det endast mer sällan förekom att båda makarna skrev under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet kom mannen ofta att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga... (More)
I detta arbete har jag valt att göra en utredning av huvudsaklighetskravet i Äktenskapsbalk (1987:230) 7 kap. 4 §. Huvudsaklighetskravet är ett begrepp som tillämpas då makarnas egendom vid en skilsmässa skall fördelas på lotter. Detta begrepp omfattar såväl den gemensamma bostaden som bohaget, men i detta arbete tar jag bara upp vad som gäller den gemensamma bostaden. Under efterkrigstiden var det ont om bostäder för folket och folk från landsbygden flyttade in till städerna i stor omfattning. Som regel tecknade mannen sig ensam som hyresgäst, medan det endast mer sällan förekom att båda makarna skrev under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet kom mannen ofta att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga om rätten till lägenheten. Mannen kunde nämligen vanligen åberopa, att enligt hyreskontraktet han ensam var part i hyresförhållandet. I många fall hade mannen med utnyttjande av denna sin ställning tilltvingat sig rätten att efter hem- eller äktenskapsskillnaden bo kvar i lägenheten. Den 1 juni 1948 infördes den första lagen som skulle råda bot på detta missförhållande nämligen, lag den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.m. Till grund för lagstiftningen låg en i februari 1948 inom justitiedepartementet upprättad promemoria. Jfr prop. 212/1948 s. 31 ff. Promemorian framhöll att spörsmålet, vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem, var av största betydelse under den rådande bostadsbristen. Den stadgade, att om äktenskapet gick åter eller det dömdes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makarna kunde i vissa fall deras gemensamma bostad övertas av en make. Regeln gällde bara hyresrätter och ej bostadsrätter eller fastigheter. Det krävdes att make eller makarna förhyrt lägenheten till bostad för gemensamt bruk. Dock krävdes det att make begärde övertagande vid bodelningen för att hyresrätten till lägenheten skulle tilldelas denne. Det spelade ingen roll om egendomen utgjorde giftorättsgods eller samfälld egendom, utan företräde skulle tillkomma den make som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. 1948 års lag ersattes sedermera av lag den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m. Utöver innehållet i 1948 års lag upptog den nyheten att behovsprövning skulle kunna ske även vid makes död till förmån för efterlevande maken. Hedfelt, Hyresreglering och besittningsskydd, s. 210. De nämnda lagarna innehåller som synes bestämmelser endast beträffande sådan bostad som innehades med hyresrätt. Begränsningen av 1948 och 1956 års lagar om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m. kom att innebära en kännbar brist. 1956 års lag ersattes därför av lag den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Initiativet till 1959 års lag kom från familjerättskommittén, som föreslog att 1956 års provisoriska lagstiftning skulle kompletteras utan avbidan på kommitténs blivande förslag i fråga om GB:s ordinära bestämmelser. I en år 1957 avlämnad promemoria Prop. 70/1959 uttalades, att bostadsbristen medfört särskilda problem i samband med hem- eller äktenskapsskillnad eller äktenskaps upplösning genom makes död. I viss utsträckning hade detta uppmärksammats genom den särskilda lagstiftningen om hyresrätt vid äktenskapets upplösning m.m. För de fall att makar hyrt bostad var det genom denna lagstiftning nöjdaktigt sörjt för att vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning hyresrätten kunde övertagas av den make som med hänsyn till sitt eget eller barnens behov bäst behövde den. Prop. 70/1959 s. 9. I andra fall var det däremot illa ställt. Makarnas bostad kunde vara inrymd i villafastighet, hyreshus eller annan fastighet som tillhörde endera eller båda gemensamt eller den kunde innehavas med bostadsrätt. För kommittén var känt, att bristen på skyddsbestämmelser utanför ramen för 1956 års lagstiftning gjort sig synnerligen kännbar. Det utgjorde otvivelaktigt ett allvarligt socialt missförhållande, att inga medel fanns att, om makarna ej enades, bestämma om en förnuftig disposition av bostaden. Luckan i lagstiftningen gjorde sig dagligdags gällande och föranledde ytterst besvärliga situationer. Med avseende å riktlinjer för ny lagstiftning framhöll kommittén, att tendensen uppenbarligen gick emot ett allt större hänsynstagande till det praktiska behovet när frågan var om fördelning av makarnas bo, när sådan måste ske vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning medan makarna levde eller genom enderas död. Prop. 70/1959 s. 9. Enligt kommitténs förslag skulle den provisoriska lagstiftningen utvidgas att gälla egna hem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. 1959 års lag omfattade sedermera hyresrätter/bostadsrätter som var att anses som giftorättsgods eller enskild egendom, men vad gällde fastighet så kunde ett övertagande bara vara tillämpligt då egendomen var giftorättsgods och ej enskild egendom. Denna lag gällde ända fram till ikraftträdandet av ÄktB. I propositionen till ÄktB föreslogs det att den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt att få den vid en bodelning även om bostaden tillhör den andre maken, om ett övertagande med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Egendom som är enskild av annan anledning än på grund av äktenskapsförord, skall dock inte omfattas av övertaganderätten. De inskränkningar som då gällde i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till att i fortsättningen gälla all egendom som sålunda kan bli föremål för övertaganderätt. Prop. 1986/87:1 s. 56. Detta innebar en viss utvidgning vad gälle fastigheter och en viss inskränkning vad gällde hyresrätter/bostadsrätter. Med makarnas gemensamma bostad avses i princip makarnas permanenta bostad, oavsett om den är fastighet, en bostadsrättslägenhet, en hyreslägenhet eller en bostad som innehas med någon annan rätt. Vad som krävs är att fastigheten eller lägenheten innehas huvudsakligen för att tjäna som gemensam bostad åt makarna för att ett övertagande skall kunna vara aktuellt. I flesta fall borde inte detta vålla några problem, men i de fall då fastigheten eller lokalen utgör både en bostad och en verksamhetslokal kan det bli svårt att avgöra vad som är det huvudsakliga syftet. Ordet huvudsakligen torde utmärka att det vid övervägande av samtliga omständigheter måste påtagligt väga över till förmån för antagande att ändamålet med fastighetsinnehavet företrädesvis varit att fastigheten skulle tjäna som bostad åt makarna. Man måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Man får väga in diverse omständigheter, t.ex. hur stor yta verksamheten tar, om verksamheten är den huvudsakliga inkomstkällan, om verksamheten är beroende av sin lokal och läget, om man införskaffat fastighet med flera lägenheter för att ha någon stans att bo eller om det finns barn med i bilden m.m., för att kunna avgöra om fastigheten eller lokalen är huvudsakligen en verksamhetslokal eller en bostad. Den svenska, danska och norska rätten på området skiljer sig inte nämnvärt åt. De största skillnaderna är att i dansk rätt har en make ej möjlighet att överta enskild egendom. En make kan enligt dansk rätt överta en näringsverksamhet som denne uteslutande eller huvudsakligen drivit och som ägs av den andre maken. I dansk och norsk rätt ges det en möjlighet att skapa en rättighet i en större fastighet, som ger ägarmaken en skyldighet att hyra ut en lägenhet i sin fastighet till den andre maken efter äktenskapets upplösning. Detta förhållande kan gälla under en kortare eller längre tid, men maken måste finna sig i att betala en marknadsenlig hyra. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Mogren, Daniel
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Familjerätt
language
Swedish
id
1560225
date added to LUP
2010-03-08 15:55:26
date last changed
2010-03-08 15:55:26
@misc{1560225,
  abstract     = {I detta arbete har jag valt att göra en utredning av huvudsaklighetskravet i Äktenskapsbalk (1987:230) 7 kap. 4 §. Huvudsaklighetskravet är ett begrepp som tillämpas då makarnas egendom vid en skilsmässa skall fördelas på lotter. Detta begrepp omfattar såväl den gemensamma bostaden som bohaget, men i detta arbete tar jag bara upp vad som gäller den gemensamma bostaden. Under efterkrigstiden var det ont om bostäder för folket och folk från landsbygden flyttade in till städerna i stor omfattning. Som regel tecknade mannen sig ensam som hyresgäst, medan det endast mer sällan förekom att båda makarna skrev under hyreskontraktet. Detta medförde, att vid söndring i äktenskapet kom mannen ofta att intaga en starkare ställning än hustrun i fråga om rätten till lägenheten. Mannen kunde nämligen vanligen åberopa, att enligt hyreskontraktet han ensam var part i hyresförhållandet. I många fall hade mannen med utnyttjande av denna sin ställning tilltvingat sig rätten att efter hem- eller äktenskapsskillnaden bo kvar i lägenheten. Den 1 juni 1948 infördes den första lagen som skulle råda bot på detta missförhållande nämligen, lag den 28 maj 1948 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m.m. Till grund för lagstiftningen låg en i februari 1948 inom justitiedepartementet upprättad promemoria. Jfr prop. 212/1948 s. 31 ff. Promemorian framhöll att spörsmålet, vem hyresrätten till en av äkta makar gemensamt disponerad lägenhet skulle tillkomma vid skilsmässa mellan dem, var av största betydelse under den rådande bostadsbristen. Den stadgade, att om äktenskapet gick åter eller det dömdes till hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan makarna kunde i vissa fall deras gemensamma bostad övertas av en make. Regeln gällde bara hyresrätter och ej bostadsrätter eller fastigheter. Det krävdes att make eller makarna förhyrt lägenheten till bostad för gemensamt bruk. Dock krävdes det att make begärde övertagande vid bodelningen för att hyresrätten till lägenheten skulle tilldelas denne. Det spelade ingen roll om egendomen utgjorde giftorättsgods eller samfälld egendom, utan företräde skulle tillkomma den make som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. 1948 års lag ersattes sedermera av lag den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m. Utöver innehållet i 1948 års lag upptog den nyheten att behovsprövning skulle kunna ske även vid makes död till förmån för efterlevande maken. Hedfelt, Hyresreglering och besittningsskydd, s. 210. De nämnda lagarna innehåller som synes bestämmelser endast beträffande sådan bostad som innehades med hyresrätt. Begränsningen av 1948 och 1956 års lagar om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m.m. kom att innebära en kännbar brist. 1956 års lag ersattes därför av lag den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Initiativet till 1959 års lag kom från familjerättskommittén, som föreslog att 1956 års provisoriska lagstiftning skulle kompletteras utan avbidan på kommitténs blivande förslag i fråga om GB:s ordinära bestämmelser. I en år 1957 avlämnad promemoria Prop. 70/1959 uttalades, att bostadsbristen medfört särskilda problem i samband med hem- eller äktenskapsskillnad eller äktenskaps upplösning genom makes död. I viss utsträckning hade detta uppmärksammats genom den särskilda lagstiftningen om hyresrätt vid äktenskapets upplösning m.m. För de fall att makar hyrt bostad var det genom denna lagstiftning nöjdaktigt sörjt för att vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning hyresrätten kunde övertagas av den make som med hänsyn till sitt eget eller barnens behov bäst behövde den. Prop. 70/1959 s. 9. I andra fall var det däremot illa ställt. Makarnas bostad kunde vara inrymd i villafastighet, hyreshus eller annan fastighet som tillhörde endera eller båda gemensamt eller den kunde innehavas med bostadsrätt. För kommittén var känt, att bristen på skyddsbestämmelser utanför ramen för 1956 års lagstiftning gjort sig synnerligen kännbar. Det utgjorde otvivelaktigt ett allvarligt socialt missförhållande, att inga medel fanns att, om makarna ej enades, bestämma om en förnuftig disposition av bostaden. Luckan i lagstiftningen gjorde sig dagligdags gällande och föranledde ytterst besvärliga situationer. Med avseende å riktlinjer för ny lagstiftning framhöll kommittén, att tendensen uppenbarligen gick emot ett allt större hänsynstagande till det praktiska behovet när frågan var om fördelning av makarnas bo, när sådan måste ske vid hemskillnad eller äktenskapets upplösning medan makarna levde eller genom enderas död. Prop. 70/1959 s. 9. Enligt kommitténs förslag skulle den provisoriska lagstiftningen utvidgas att gälla egna hem och lägenheter upplåtna med bostadsrätt. 1959 års lag omfattade sedermera hyresrätter/bostadsrätter som var att anses som giftorättsgods eller enskild egendom, men vad gällde fastighet så kunde ett övertagande bara vara tillämpligt då egendomen var giftorättsgods och ej enskild egendom. Denna lag gällde ända fram till ikraftträdandet av ÄktB. I propositionen till ÄktB föreslogs det att den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt att få den vid en bodelning även om bostaden tillhör den andre maken, om ett övertagande med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Egendom som är enskild av annan anledning än på grund av äktenskapsförord, skall dock inte omfattas av övertaganderätten. De inskränkningar som då gällde i en makes rätt att utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till att i fortsättningen gälla all egendom som sålunda kan bli föremål för övertaganderätt. Prop. 1986/87:1 s. 56. Detta innebar en viss utvidgning vad gälle fastigheter och en viss inskränkning vad gällde hyresrätter/bostadsrätter. Med makarnas gemensamma bostad avses i princip makarnas permanenta bostad, oavsett om den är fastighet, en bostadsrättslägenhet, en hyreslägenhet eller en bostad som innehas med någon annan rätt. Vad som krävs är att fastigheten eller lägenheten innehas huvudsakligen för att tjäna som gemensam bostad åt makarna för att ett övertagande skall kunna vara aktuellt. I flesta fall borde inte detta vålla några problem, men i de fall då fastigheten eller lokalen utgör både en bostad och en verksamhetslokal kan det bli svårt att avgöra vad som är det huvudsakliga syftet. Ordet huvudsakligen torde utmärka att det vid övervägande av samtliga omständigheter måste påtagligt väga över till förmån för antagande att ändamålet med fastighetsinnehavet företrädesvis varit att fastigheten skulle tjäna som bostad åt makarna. Man måste göra en bedömning i varje enskilt fall. Man får väga in diverse omständigheter, t.ex. hur stor yta verksamheten tar, om verksamheten är den huvudsakliga inkomstkällan, om verksamheten är beroende av sin lokal och läget, om man införskaffat fastighet med flera lägenheter för att ha någon stans att bo eller om det finns barn med i bilden m.m., för att kunna avgöra om fastigheten eller lokalen är huvudsakligen en verksamhetslokal eller en bostad. Den svenska, danska och norska rätten på området skiljer sig inte nämnvärt åt. De största skillnaderna är att i dansk rätt har en make ej möjlighet att överta enskild egendom. En make kan enligt dansk rätt överta en näringsverksamhet som denne uteslutande eller huvudsakligen drivit och som ägs av den andre maken. I dansk och norsk rätt ges det en möjlighet att skapa en rättighet i en större fastighet, som ger ägarmaken en skyldighet att hyra ut en lägenhet i sin fastighet till den andre maken efter äktenskapets upplösning. Detta förhållande kan gälla under en kortare eller längre tid, men maken måste finna sig i att betala en marknadsenlig hyra.},
  author       = {Mogren, Daniel},
  keyword      = {Familjerätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Övertagande av bostad - Särskilt om huvudsaklighetskravet},
  year         = {2006},
}