Advanced

Inomkontraktuellt ansvar vid professionell rådgivning - En principiell diskussion om det tillitsbaserade rådgivaransvaret

Nord, Linda (2001)
Department of Law
Abstract
Professionella rådgivares skadeståndsansvar har på senare tid tilldragit sig allt mer uppmärksamhet såväl i rättspraxis som i doktrin. Det s.k. rådgivaransvaret avser skadestånd för ren förmögenhetsskada för felaktiga råd, upplysningar och annan information. De yrkesgrupper som berörs av rådgivaransvaret är exempelvis: revisorer, advokater och andra jurister, ekonomkonsulter, mäklare, värderings- och besiktningsmän samt banker och andra kreditgivare. Ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som en immateriell tjänst, då det avser en prestation som inte är kopplad till ett fysiskt föremål. Det är inom doktrin omstritt huruvida ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som ett sysslomannaskap eller ej. Hur rådgivningsuppdraget... (More)
Professionella rådgivares skadeståndsansvar har på senare tid tilldragit sig allt mer uppmärksamhet såväl i rättspraxis som i doktrin. Det s.k. rådgivaransvaret avser skadestånd för ren förmögenhetsskada för felaktiga råd, upplysningar och annan information. De yrkesgrupper som berörs av rådgivaransvaret är exempelvis: revisorer, advokater och andra jurister, ekonomkonsulter, mäklare, värderings- och besiktningsmän samt banker och andra kreditgivare. Ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som en immateriell tjänst, då det avser en prestation som inte är kopplad till ett fysiskt föremål. Det är inom doktrin omstritt huruvida ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som ett sysslomannaskap eller ej. Hur rådgivningsuppdraget karakteriseras får i sin tur betydelse för huruvida HB 18 kap skall anses tillämpligt. Vad gäller skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada gäller emellertid såväl enligt HB, som enligt allmänna kontraktsrättsliga principer ett culpaansvar. Långt ifrån alla rådgivningsuppdrag är emellertid baserade på rena kontraktsförhållanden. I svensk rätt är huvudregeln enligt skadeståndslagen 2 kap 4 §, att ren förmögenhetsskada ersätts om den vållats genom brott. För att skadestånd skall utgå i annat fall krävs - bortsett från kontraktsförhållanden och rådgivning av det allmänna (SkL 3:3) - i princip stöd i lag. Dylikt lagstöd finns exempelvis för fastighetsmäklare och försäkringsmäklare. Följaktligen finns det ett inte obetydligt antal rådgivningssituationer som inte är reglerade i lag. Lagstiftarens mening synes dock inte ha varit att dra en så skarp skiljelinje mellan de fall som finns reglerade i lag och de som inte är det. Av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med lagens bestämmelse i 2 kap 4 § inte har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. Högsta domstolen har tagit fasta på förarbetsuttalandena och i praxis återfinns numera ett antal rättsfall, där ansvar för ren förmögenhetsskada utdömts utan att det mellan skadelidande och skadevållare funnits ett rent kontraktsförhållande. I det s.k. Kone-fallet (NJA 1987 s. 692) ådömdes exempelvis en värderingsman skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada, vilken drabbat tredje man (en kreditgivare). Genom en bedömning av den skadelidandes befogade tillit till den information och den part som förmedlat densamma, har HD konstaterat att ett kontraktsliknande förhållande har förelegat. Den s.k. tillitsläran ligger också till grund för culpabedömningen. Rådgivaransvaret betingas här av en rad olika faktorer, där tillitsförstärkande moment vägs mot tillitsförsvagande och immunitetsfaktorer. Utgångspunkten för tillitsbedömningen är det metodansvar som anses åvila samtliga professionella rådgivare. Informationsförmedlingen måste härvid följa respektive yrkesgrupps speciella branschnormer. Jämte detta ansvar krävs även att rådgivaren kan förmedla sina råd till motparten på ett sätt som för denne framstår som begripligt. I detta rådgivarens informationsansvar ingår även en skyldighet att tillhandahålla riskanalyser. Såväl metodansvaret som informationsansvaret är beroende av den berörde rådgivarens yrkestillhörighet. Av denna anledning måste ansvaret för varje kategori av professionella rådgivare bedömas för sig. Det tilltagande ansvaret för ren förmögenhetsskada vid professionell rådgivning har ökat behovet av ansvarsfriskrivningar. Rådgivare bör emellertid inte kunna friskriva sig från metodansvaret. Det bästa sättet för en professionell rådgivare att skydda sig mot skadeståndsansvar torde dock vara att teckna en relevant ansvarsförsäkring. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Nord, Linda
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Skadeståndsrätt
language
Swedish
id
1560730
date added to LUP
2010-03-08 15:55:27
date last changed
2010-03-08 15:55:27
@misc{1560730,
  abstract     = {Professionella rådgivares skadeståndsansvar har på senare tid tilldragit sig allt mer uppmärksamhet såväl i rättspraxis som i doktrin. Det s.k. rådgivaransvaret avser skadestånd för ren förmögenhetsskada för felaktiga råd, upplysningar och annan information. De yrkesgrupper som berörs av rådgivaransvaret är exempelvis: revisorer, advokater och andra jurister, ekonomkonsulter, mäklare, värderings- och besiktningsmän samt banker och andra kreditgivare. Ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som en immateriell tjänst, då det avser en prestation som inte är kopplad till ett fysiskt föremål. Det är inom doktrin omstritt huruvida ett rådgivningsuppdrag kan karakteriseras som ett sysslomannaskap eller ej. Hur rådgivningsuppdraget karakteriseras får i sin tur betydelse för huruvida HB 18 kap skall anses tillämpligt. Vad gäller skadeståndsskyldighet för ren förmögenhetsskada gäller emellertid såväl enligt HB, som enligt allmänna kontraktsrättsliga principer ett culpaansvar. Långt ifrån alla rådgivningsuppdrag är emellertid baserade på rena kontraktsförhållanden. I svensk rätt är huvudregeln enligt skadeståndslagen 2 kap 4 §, att ren förmögenhetsskada ersätts om den vållats genom brott. För att skadestånd skall utgå i annat fall krävs - bortsett från kontraktsförhållanden och rådgivning av det allmänna (SkL 3:3) - i princip stöd i lag. Dylikt lagstöd finns exempelvis för fastighetsmäklare och försäkringsmäklare. Följaktligen finns det ett inte obetydligt antal rådgivningssituationer som inte är reglerade i lag. Lagstiftarens mening synes dock inte ha varit att dra en så skarp skiljelinje mellan de fall som finns reglerade i lag och de som inte är det. Av skadeståndslagens förarbeten framgår att avsikten med lagens bestämmelse i 2 kap 4 § inte har varit att lägga hinder i vägen för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. Högsta domstolen har tagit fasta på förarbetsuttalandena och i praxis återfinns numera ett antal rättsfall, där ansvar för ren förmögenhetsskada utdömts utan att det mellan skadelidande och skadevållare funnits ett rent kontraktsförhållande. I det s.k. Kone-fallet (NJA 1987 s. 692) ådömdes exempelvis en värderingsman skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada, vilken drabbat tredje man (en kreditgivare). Genom en bedömning av den skadelidandes befogade tillit till den information och den part som förmedlat densamma, har HD konstaterat att ett kontraktsliknande förhållande har förelegat. Den s.k. tillitsläran ligger också till grund för culpabedömningen. Rådgivaransvaret betingas här av en rad olika faktorer, där tillitsförstärkande moment vägs mot tillitsförsvagande och immunitetsfaktorer. Utgångspunkten för tillitsbedömningen är det metodansvar som anses åvila samtliga professionella rådgivare. Informationsförmedlingen måste härvid följa respektive yrkesgrupps speciella branschnormer. Jämte detta ansvar krävs även att rådgivaren kan förmedla sina råd till motparten på ett sätt som för denne framstår som begripligt. I detta rådgivarens informationsansvar ingår även en skyldighet att tillhandahålla riskanalyser. Såväl metodansvaret som informationsansvaret är beroende av den berörde rådgivarens yrkestillhörighet. Av denna anledning måste ansvaret för varje kategori av professionella rådgivare bedömas för sig. Det tilltagande ansvaret för ren förmögenhetsskada vid professionell rådgivning har ökat behovet av ansvarsfriskrivningar. Rådgivare bör emellertid inte kunna friskriva sig från metodansvaret. Det bästa sättet för en professionell rådgivare att skydda sig mot skadeståndsansvar torde dock vara att teckna en relevant ansvarsförsäkring.},
  author       = {Nord, Linda},
  keyword      = {Skadeståndsrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Inomkontraktuellt ansvar vid professionell rådgivning - En principiell diskussion om det tillitsbaserade rådgivaransvaret},
  year         = {2001},
}