Självförvållat rus och uppsåt - ansvar utan skuld?

Abstract

Syftet med denna uppsats är att behandla frågan hur självförvållat rus, d.v.s. hur BrB 1:2 2 st. inverkar på uppsåtsbedömningen? Vad som kan anses utgöra gällande rätt utgör förhoppningsvis den s.k. röda tråden, men jag hoppas att frågan har givits en så allsidig belysning som möjligt. Problemet med självförvållat rus berör inte enbart frågan om tillräknandet, d.v.s. hur rus påverkar uppsåtet, utan också tillräkneligheten. I vilken utsträckning utesluter rus, eller ett tillstånd orsakat av rus, en eventuell gärningsmans straffbarhet? Då den svenska straffrätten inte har något formellt tillräknelighetsbegrepp, blir den sistnämnda frågan att analysera i förhållande till fängelseförbudet och begreppet allvarlig psykisk störning. Efter en historisk tillbakablick kan man konstatera att det i den svenska straffrätten inte alltid har varit så att kravet på subjektiv täckning i vissa fall skall efterges vid självförvållat rus. En förändring, som troligtvis hade sin grund i en förändrad syn på alkoholen, kom dock till stånd genom en förordning 1733. Förordningen fick till följd att rus inte längre skulle betraktas som en helt eller delvis ansvarsbefriande grund. Vilken ordning som senare kom att existera under SL:s tid får emellertid anses vara osäkert. I brottsbalken infördes en regel i 1:2 2 st. som skulle reglera ansvarsfrågan vid självförvållat rus. I paragrafen sägs att det förhållandet att gärningen begåtts under självförvållat rus inte föranleder att gärningen inte är att betrakta som brott. Regelns innebörd var och är fortfarande föremål för dispyt. Förarbetena tycks ge vid handen att stadgandet skall tolkas så, att kravet på uppsåt kan efterges vid självförvållat rus, i vilken utsträckning får dock sägas vara osäkert. I doktrinen har det framförts skarp kritik mot att de normala reglerna för uppsåt skall frångås vid självförvållat rus. Argumenten tycks främst vara att en sådan ordning strider mot de krav som konformitets- och täckningsprincipen ställer upp och att en eftergift, hur den än utformas, skulle leda till absurda konsekvenser. Uppfattningen i doktrinen är istället att vanliga regler om dolus bör gälla även vid berusning, och en betoning av utsikterna att fälla berusade gärningsmän för oaktsamhetsbrott. Vad gäller frågan om det självförvållade rusets inverkan på tillräkneligheten, eller huruvida fängelseförbudet är tillämpligt, har det framtill 1995 förmodats vara så att ex. en, av rus utlöst, kortvarig psykos var att betrakta som en allvarlig psykisk störning. Det har tidigare inte ansetts att kravet på subjektiv täckning har kunnat efterges med stöd BrB 1:2 2 st. vid fall av allvarlig psykisk störning. Flinck-fallet tycks emellertid ha fått som konsekvens att ett tillfälligt abnormt tillstånd inte längre är att betrakta som en allvarlig psykisk störning. Hur uppsåtet i dessa fall numera skall betraktas får således sägas vara osäkert. Skall BrB 1:2 2 st. användas eller inte? Den auktoritativa praxisen som rör frågan hur BrB 1:2 2 st. skall tolkas på ett mer direkt sätt, utgörs av ett enda fall, nämligen NJA 1973 s. 590. I detta fall beaktades inte en berusad mans villfarelse angående äganderätten till en barnvagn som en ansvarsbefriande grund. Några fall ifrån hovrätterna ger också stöd för uppfattningen, att en villfarelse angående en gärningsomständighet som har sin grund i berusningen inte skall beaktas. Det mesta tycks också tyda på att gällande rätt innebär att en villfarelse enbart skall bortses ifrån, om den hade sin grund i berusningen&semic det skall finnas ett kausalsamband mellan berusningen och villfarelsen. Existensen av ett sådant kausalsamband bör undersökas genom att domstolen utför ett hypotetiskt prov. Vidare tycks vissa äldre, och svårtolkade, rättsfall ge stöd för uppfattningen att det ingående kravet på medvetande kan efterges med stöd av BrB 1:2 2 st. Det man emellertid skall komma ihåg är att berusade gärningsmän nästan uteslutande befinns ha uppsåt enligt normala regler, rusbestämmelsen behöver sällan användas. Det enda område, således, där bestämmelsen om självförvållat rus verkar ha en någorlunda klarlagd innebörd är alltså vid fall av villfarelse rörande en omständighet vid gärningen. Vad gäller övriga områden så som, medvetande, handlingens följder och rusutlösta tillstånd som tidigare var att bedöma som allvarlig psykisk störning, får gällande rätt betraktas som högst osäkert. Man bör dock ha i åtanke att HD i NJA 1973 s. 590 inte tog avstånd ifrån ett eftergivande av kravet på uppsåt mer generellt. Kan då ett frångående av normala regler om uppsåt, vilket strider mot grundläggande straffrättsliga principer som konformitets- och täckningsprincipen, motiveras med kriminalpolitiska skäl? Enligt min, och många andras, uppfattning går BrB 1:2 2 st. inte att försvara. Vari ligger det samhälleliga intresset i att straffa ''barnvagnsmän''? Och vidare, BrB 1:2 2 st. tycks inte gå att använda där de kriminalpolitiska skälen är som starkast&semic domstolarna verkar ha avstått från att använda sig av en uppsåtseftergift vid grova våldsbrott. Domskälen skulle med nödvändighet upplevas som mycket stötande om en domstol dömde en person för uppsåtligt dödande trots att personen ifråga sakande uppsåt att bringa någon om livet.

• author: Rhodin, Martin
• supervisor: Per Ole Träskman
• organization: Department of Law
• year: 2003
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt
• language: Swedish
• id: 1561477
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:28
• date last changed: 2010-03-08 15:55:28