Advanced

Utomobligatoriskt skadeståndsansvar i samband med psykisk störning Om tillämpningen av 2 kap 3 § SkL och därmed sammanhängande frågor

Rohdin, Anna (2001)
Department of Law
Abstract
2 kap 3 § SkL omfattar endast culpaansvar för person och sakskada. När ansvaret är strikt tillämpas samma regler som för en tillräknelig person. Mellan skadan och den psykiska störningen skall föreligga kausalsamband. Regeln skyddar således inte en person som lider av en allvarlig psykisk störning så länge detta inte har påverkat den skadegörande handlingen i fråga. Hänsyn till att skadeståndet kan vara oskäligt betungande eller för-svåra skadevållarens anpassnings-möjligheter får istället tas inom ramen för 6 kap 2 § SkL. Skyddsändamålet bakom regeln - att skydda mindre till-räkneliga skadevållare - är i dessa fall inte längre relevant. Bevisbördan för att en handling skett under påverkan av en psykisk störning ligger på skade-vållaren.... (More)
2 kap 3 § SkL omfattar endast culpaansvar för person och sakskada. När ansvaret är strikt tillämpas samma regler som för en tillräknelig person. Mellan skadan och den psykiska störningen skall föreligga kausalsamband. Regeln skyddar således inte en person som lider av en allvarlig psykisk störning så länge detta inte har påverkat den skadegörande handlingen i fråga. Hänsyn till att skadeståndet kan vara oskäligt betungande eller för-svåra skadevållarens anpassnings-möjligheter får istället tas inom ramen för 6 kap 2 § SkL. Skyddsändamålet bakom regeln - att skydda mindre till-räkneliga skadevållare - är i dessa fall inte längre relevant. Bevisbördan för att en handling skett under påverkan av en psykisk störning ligger på skade-vållaren. Om ett skadestånd skall jämkas på grund av att det är oskäligt betungande för en frisk person enligt 6 kap 2 § SkL, ligger det än närmre till hands med nedsättning om skadevållaren är en person som handlat under påverkan av en psykisk störning. Av detta följer att de argument som kan anföras för att motivera jämkning enligt 6 kap 2 § SkL också har betydelse för en nedsätt-ningsbedömning enligt 2 kap 3 § SkL. Nedsättningsregeln i 2 kap 3 § SkL om psykiskt stördas skadestånds--ans-var liknar till sin lydelse regeln om barns skadeståndsansvar. Som utgångspunkt gäller emeller-tid att 2 kap 3 § SkL tillämpas mer restriktivt än 2 kap 2 § SkL. Samma argument som används i fråga om barns skadeståndsansvar kan alltså användas beträffande psykiskt störda skadevållare, även om dessa argument får mindre genomslag i det senare fallet. Enligt min mening måste dock hänsyn till skadevållarens ålder respektive sinnestillstånd beaktas i varje enskilt fall, vilket innebär att skadeståndsansvaret för en psykiskt störd skadevållare inte alltid behöver bedömas strängare än exempelvis ansvar-et för en 17-åring. Att en handling företagits under påverkan av en allvarlig psykisk störning utesluter inte uppsåt eller oaktsamhet. Vållandebedömningen för psykiskt störda skade-vållare sker inom det allmänna culpaansvarets ram. Den psy-kiska störning-ens art och grad får istället beaktas vid skälighets-bedöm-ningen. En psykiskt störd person kan, i vart fall enligt förarbetena, åläggas skadestånds-skyldig-het även när störning-en är så allvarlig att man över huvud taget inte kan tala om upp-såt eller vårds-löshet i vanlig mening. I förarbeten och doktrin sägs att det endast i undantagsfall skulle kunna bli aktuellt med en nedsättning av skadestånds-ansvaret när den psykiska störningen inte är av allvarlig art. Det finns endast ett rättsfall där så har skett. För att avgöra om en psykisk störning skall betraktas som allvarlig i juridisk mening beaktas störningens art och grad. Störningens art och grad får också betydelse vid bedömningen av skadevållarens sinnes-tillstånd, (insikt, tillräknelighet). Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd i 2 kap 3 § SkL som i brottsbalken och den administrativa vård-lagstiftningen. Att en person inte kan dömas till fängelse på grund av att han lider av en allvarlig psykisk störning innebär emellertid inte att skade-ståndet per automatik skall nedsättas enligt 2 kap 3 § SkL. Dom-stolar-na har i flera fall utdömt ojämkat skadestånd under hänvisning till att skadevållaren trots sin allvarliga psykiska störning handlat med full insikt. Har en psykiskt störd person handlat med full insikt kan en nedsättning av skadeståndet bli aktuell endast om det inte är obilligt mot den skade-lidande (NJA 1979 s. 581). Vid bedömningen av handlingens beskaffenhet beaktas om handlingen är förövad med uppsåt eller oaktsamhet. Under begreppet handlingens be-skaffen-het skall enligt min mening beaktas, inte endast frågan om hand-lingen begåtts med uppsåt eller oaktsamhet, utan även vad det är för typ av handling. Stöd för detta finns i vart fall i praxis. Fullt skadestånd utgår som huvud-regel vid allvarliga förmögenhetsbrott och våldsbrott riktad mot person. Till ''andra ekonomiska förhållanden'' räknas den skadelidandes ersättnings-behov, den skadestånds-skyldiges ekonomiska förhållanden och dennes åter-an-pass-nings-möjlighet. Till den skadelidandes ersättningsbehov hör såväl för-säk--ring på skadelidarsidan som den skade-lidandes ekonomiska situation i övrigt. Till ''övriga omständigheter'' räknas att den skadelidande kan väntas få ersättning enligt brottsskadelagen. Om sådan ersättning kan förväntas utgå talar detta för att skadeståndet skall nedsättas enligt 2 kap 3 § SkL eftersom den skadelidandes behov av skadestånd i dessa fall inte är lika stort. Brotts-skade-nämnden tar emellertid inte hänsyn till att skadan orsakats av en psykiskt störd person i sin prövning av ersättningsfrågan. Fullt skadestånd utgår därför. Till ''övriga omständigheter'' torde också räknas att orsakssammanhanget är avlägset. Exakt vilken betydelse denna omständighet har är emellertid oklart. I praxis har som skäl för nedsättning beaktats att skadeverkningarna blivit betyd-ligt allvarli-gare än skadevållaren kunnat föreställa sig. Domstol har i tre publicerade rättsfall bektat andra omständigheter, trots att stöd för ett sådant beaktande saknas såväl i lagtext, förarbeten som doktrin. Även om rättsfallens prejudikatvärde kan ifrågasättas kan de ändå vara värda att nämna. Om en person medverkat i mindre mån kan detta tala för att skadeståndet skall nedsättas (FFR 1977 s. 234). Hänsyn till allmän laglydnad har i samma fall använts som argument mot en nedsättning av skadeståndet. I NJA 1987 s. 376 anförde ett JustR som argument för ned-sätt-ning att skade-vållaren var bitter över att han ensam ålagts att betala skade-stånd medan övriga medverkande inte ställts inför rätta. Ett ojämkat skadestånd kunde på grund av detta anses oöverkomligt för skadevållaren och skapa en misstro mot samhället hos honom. Det fanns stor risk att han gav upp sina försök att skaffa sig utbildning och arbete och därmed möjlighet att infria skadestånds-skulden. I RH 1984:9 anförde HovR hänsynen till skadeståndets ''repressiva element'' som argument mot en ytterligare nedsättning av skadeståndet. Påverkas då den skadelidandes skadestånd av att skadan vållats av en psykiskt störd person? När skadevållaren handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning görs en skälighetsbedömning där den skade-lidan-des intresse i princip väger tyngst. Skulle omständigheterna trots detta tala till skade-vålla-rens fördel ersätts skadan i många fall på annat sätt. I princip kan alltså en skadelidandes skadestånd påverkas av att skadevållaren begått hand-lingen under påverkan av en psykisk störning. Dessa fall torde emeller-tid bli ovanliga i praktiken. Ansvar för ren förmögenhetsskada kan bli aktuellt enligt 2 kap 4 § SkL endast om skadan vållats genom brott. Förarbetena till skadeståndslagen och Bengtsson förespråkar att en psykiskt störd persons skadestånds-ansvar för ren förmögenhetsskada utvidgas i rättstillämpningen. Ersättning för ren för-mö-gen--hets-skada skulle enligt denna modell även utgå i fall då handlingen i fråga inte kan betecknas som brott på grund av att subjektiv täckning saknas hos gärningsmannen. Modellen tycks dock inte ha bekräf-tats i rättspraxis. En annan fråga som behandlats är hur en psykiskt störd persons medvåll-ande-ansvar skiljer sig från en frisk persons. Frågan om en psykiskt störd skadelidande skall anses ha varit medvållande till skadan sker i princip utifrån en objektiv bedömning på samma sätt som vid oaktsamhetsbe-döm-ningen enligt 2 kap 3 § SkL. När vart fall när fråga är om självmord eller självmordsförsök kan den skadelidande som handlat under påverkan av en psykisk störning gå fri från medvållandeansvar när han inte varit tillräckligt medveten om sitt handlande. Vid personskada krävs för att jämkning skall kunna ske att medverkan skett genom uppsåt eller grov oaktsamhet. Man är mindre benägen att kalla ett beteende för grovt vårdslöst när fråga är om med-vållande än när fråga är om att ålägga en person skade-stånds-skyldighet. När en psykiskt störd person är medvållande till sin egen skada sker således en mildare bedömning av vållandefrågan än vid tillämp-ningen av 2 kap 3 § SkL. Den psykiska störningen kan även beaktas under punkten ''omständ-ig-heterna i övrigt'' i 6 kap 1 § SkL. Skälighets-bedömningen i tredje stycket torde, i vart fall beträffande personskada, i praktiken få mycket begränsad bety-delse. Jämk-ning utesluts i regel redan av den anledningen att den skade-lidande inte kan anses ha varit grovt vårdslös. Det är alltså än mindre vanligt att ett skadestånd jämkas när den skadelidandes medvållande skett under påverkan av en allvarlig psykisk störning än när fråga är om en frisk person. När den skadestånds-skyldige handlar under påverkan av en allvarlig psykisk störning och skadan drabbar en annan person som varit medvållande till sin egen skada bör man först ta ställning till vilken verkan medvållandet skall ha. Därefter beaktas om ytterligare nedsättning av skadeståndsbeloppet skall ske med stöd av 2 kap 3 § SkL. En vårdnadshavares ansvar för skada som en psykiskt störd person orsakar bestäms enligt den allmänna culparegeln. För ansvar krävs således att vårdnadshavaren själv kan sägas ha varit försumlig i tillsynen av skade-vålla-ren. Skall vårdnadshavaren och den psykiskt störde ersätta samma skada är ansvaret solidariskt. Skadeståndsbördans fördelning bedöms efter skälighet. En annan intressant fråga är om en skadevållares skadeståndsansvar berörs av att den person som medverkat till skadan begick den skadegörande hand-lingen under påverkan av en psykisk störning. I allmänhet gäller att när flera skall ersätta samma skada svarar de solidariskt. I ett rättsfall från 1993, som rörde nedsättning enligt 2 kap 2 § SkL, valde HD att dela upp skadestånds-ansvaret när skadeståndet för två av de tre gärningsmännen skulle vara mycket betungande. Samma sak gäller när nedsättning sker beträffande psykiskt störda personer. Denna metod leder till att det är skade-lidanden som står risken för att en skadevållare inte kan betala skadeståndet. När ansvaret är solidariskt skyddas den skadelidande i större utsträckning genom att denne kan vända sig till vem han önskar för att kräva ut hela skade-ståndet. Den som tillsammans med en psykisk störd skadevållare har orsakat skada kan följaktligen inte krävas på hela skadeståndsbeloppet när skadeståndsansvaret delats upp. Han undgår då risken att den andre skade-vållaren inte kan betala sin fordran. Avslutningsvis behandlas frågan om ett försäkringsbolags regressrätt kan påverkas av att skadan det åtagit sig att ersätta vållats av en psykiskt störd person. Denna fråga kan besvaras jakande. Eftersom försäkrings-givaren genom försäkringsavtalet åtagit sig att ersätta en sakskada så långt försäk-ringen täcker, är det försäkringsgivaren som kommer att få stå risken för att en skada inte kan återkrävas av den skadeståndsskyldige. Detta kan bli fallet om skadevållarens skadestånd nedsätts på grund av att skadan vållats under påverkan av en allvarlig psykisk störning. När ansvars-försäk-ring föreligger utgår ojämkat skadestånd. Detta gäller oavsett om skadan vållats av en psykiskt störd person eller av en frisk person. Försäkrings-bola-gets skyl-dig---het att utge ersättning är därför oberoende av den omständighet- att skadan vållats av en psykiskt störd person. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Rohdin, Anna
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Skadeståndsrätt
language
Swedish
id
1561537
date added to LUP
2010-03-08 15:55:28
date last changed
2010-03-08 15:55:28
@misc{1561537,
  abstract     = {2 kap 3 § SkL omfattar endast culpaansvar för person och sakskada. När ansvaret är strikt tillämpas samma regler som för en tillräknelig person. Mellan skadan och den psykiska störningen skall föreligga kausalsamband. Regeln skyddar således inte en person som lider av en allvarlig psykisk störning så länge detta inte har påverkat den skadegörande handlingen i fråga. Hänsyn till att skadeståndet kan vara oskäligt betungande eller för-svåra skadevållarens anpassnings-möjligheter får istället tas inom ramen för 6 kap 2 § SkL. Skyddsändamålet bakom regeln - att skydda mindre till-räkneliga skadevållare - är i dessa fall inte längre relevant. Bevisbördan för att en handling skett under påverkan av en psykisk störning ligger på skade-vållaren. Om ett skadestånd skall jämkas på grund av att det är oskäligt betungande för en frisk person enligt 6 kap 2 § SkL, ligger det än närmre till hands med nedsättning om skadevållaren är en person som handlat under påverkan av en psykisk störning. Av detta följer att de argument som kan anföras för att motivera jämkning enligt 6 kap 2 § SkL också har betydelse för en nedsätt-ningsbedömning enligt 2 kap 3 § SkL. Nedsättningsregeln i 2 kap 3 § SkL om psykiskt stördas skadestånds--ans-var liknar till sin lydelse regeln om barns skadeståndsansvar. Som utgångspunkt gäller emeller-tid att 2 kap 3 § SkL tillämpas mer restriktivt än 2 kap 2 § SkL. Samma argument som används i fråga om barns skadeståndsansvar kan alltså användas beträffande psykiskt störda skadevållare, även om dessa argument får mindre genomslag i det senare fallet. Enligt min mening måste dock hänsyn till skadevållarens ålder respektive sinnestillstånd beaktas i varje enskilt fall, vilket innebär att skadeståndsansvaret för en psykiskt störd skadevållare inte alltid behöver bedömas strängare än exempelvis ansvar-et för en 17-åring. Att en handling företagits under påverkan av en allvarlig psykisk störning utesluter inte uppsåt eller oaktsamhet. Vållandebedömningen för psykiskt störda skade-vållare sker inom det allmänna culpaansvarets ram. Den psy-kiska störning-ens art och grad får istället beaktas vid skälighets-bedöm-ningen. En psykiskt störd person kan, i vart fall enligt förarbetena, åläggas skadestånds-skyldig-het även när störning-en är så allvarlig att man över huvud taget inte kan tala om upp-såt eller vårds-löshet i vanlig mening. I förarbeten och doktrin sägs att det endast i undantagsfall skulle kunna bli aktuellt med en nedsättning av skadestånds-ansvaret när den psykiska störningen inte är av allvarlig art. Det finns endast ett rättsfall där så har skett. För att avgöra om en psykisk störning skall betraktas som allvarlig i juridisk mening beaktas störningens art och grad. Störningens art och grad får också betydelse vid bedömningen av skadevållarens sinnes-tillstånd, (insikt, tillräknelighet). Begreppet allvarlig psykisk störning har samma innebörd i 2 kap 3 § SkL som i brottsbalken och den administrativa vård-lagstiftningen. Att en person inte kan dömas till fängelse på grund av att han lider av en allvarlig psykisk störning innebär emellertid inte att skade-ståndet per automatik skall nedsättas enligt 2 kap 3 § SkL. Dom-stolar-na har i flera fall utdömt ojämkat skadestånd under hänvisning till att skadevållaren trots sin allvarliga psykiska störning handlat med full insikt. Har en psykiskt störd person handlat med full insikt kan en nedsättning av skadeståndet bli aktuell endast om det inte är obilligt mot den skade-lidande (NJA 1979 s. 581). Vid bedömningen av handlingens beskaffenhet beaktas om handlingen är förövad med uppsåt eller oaktsamhet. Under begreppet handlingens be-skaffen-het skall enligt min mening beaktas, inte endast frågan om hand-lingen begåtts med uppsåt eller oaktsamhet, utan även vad det är för typ av handling. Stöd för detta finns i vart fall i praxis. Fullt skadestånd utgår som huvud-regel vid allvarliga förmögenhetsbrott och våldsbrott riktad mot person. Till ''andra ekonomiska förhållanden'' räknas den skadelidandes ersättnings-behov, den skadestånds-skyldiges ekonomiska förhållanden och dennes åter-an-pass-nings-möjlighet. Till den skadelidandes ersättningsbehov hör såväl för-säk--ring på skadelidarsidan som den skade-lidandes ekonomiska situation i övrigt. Till ''övriga omständigheter'' räknas att den skadelidande kan väntas få ersättning enligt brottsskadelagen. Om sådan ersättning kan förväntas utgå talar detta för att skadeståndet skall nedsättas enligt 2 kap 3 § SkL eftersom den skadelidandes behov av skadestånd i dessa fall inte är lika stort. Brotts-skade-nämnden tar emellertid inte hänsyn till att skadan orsakats av en psykiskt störd person i sin prövning av ersättningsfrågan. Fullt skadestånd utgår därför. Till ''övriga omständigheter'' torde också räknas att orsakssammanhanget är avlägset. Exakt vilken betydelse denna omständighet har är emellertid oklart. I praxis har som skäl för nedsättning beaktats att skadeverkningarna blivit betyd-ligt allvarli-gare än skadevållaren kunnat föreställa sig. Domstol har i tre publicerade rättsfall bektat andra omständigheter, trots att stöd för ett sådant beaktande saknas såväl i lagtext, förarbeten som doktrin. Även om rättsfallens prejudikatvärde kan ifrågasättas kan de ändå vara värda att nämna. Om en person medverkat i mindre mån kan detta tala för att skadeståndet skall nedsättas (FFR 1977 s. 234). Hänsyn till allmän laglydnad har i samma fall använts som argument mot en nedsättning av skadeståndet. I NJA 1987 s. 376 anförde ett JustR som argument för ned-sätt-ning att skade-vållaren var bitter över att han ensam ålagts att betala skade-stånd medan övriga medverkande inte ställts inför rätta. Ett ojämkat skadestånd kunde på grund av detta anses oöverkomligt för skadevållaren och skapa en misstro mot samhället hos honom. Det fanns stor risk att han gav upp sina försök att skaffa sig utbildning och arbete och därmed möjlighet att infria skadestånds-skulden. I RH 1984:9 anförde HovR hänsynen till skadeståndets ''repressiva element'' som argument mot en ytterligare nedsättning av skadeståndet. Påverkas då den skadelidandes skadestånd av att skadan vållats av en psykiskt störd person? När skadevållaren handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning görs en skälighetsbedömning där den skade-lidan-des intresse i princip väger tyngst. Skulle omständigheterna trots detta tala till skade-vålla-rens fördel ersätts skadan i många fall på annat sätt. I princip kan alltså en skadelidandes skadestånd påverkas av att skadevållaren begått hand-lingen under påverkan av en psykisk störning. Dessa fall torde emeller-tid bli ovanliga i praktiken. Ansvar för ren förmögenhetsskada kan bli aktuellt enligt 2 kap 4 § SkL endast om skadan vållats genom brott. Förarbetena till skadeståndslagen och Bengtsson förespråkar att en psykiskt störd persons skadestånds-ansvar för ren förmögenhetsskada utvidgas i rättstillämpningen. Ersättning för ren för-mö-gen--hets-skada skulle enligt denna modell även utgå i fall då handlingen i fråga inte kan betecknas som brott på grund av att subjektiv täckning saknas hos gärningsmannen. Modellen tycks dock inte ha bekräf-tats i rättspraxis. En annan fråga som behandlats är hur en psykiskt störd persons medvåll-ande-ansvar skiljer sig från en frisk persons. Frågan om en psykiskt störd skadelidande skall anses ha varit medvållande till skadan sker i princip utifrån en objektiv bedömning på samma sätt som vid oaktsamhetsbe-döm-ningen enligt 2 kap 3 § SkL. När vart fall när fråga är om självmord eller självmordsförsök kan den skadelidande som handlat under påverkan av en psykisk störning gå fri från medvållandeansvar när han inte varit tillräckligt medveten om sitt handlande. Vid personskada krävs för att jämkning skall kunna ske att medverkan skett genom uppsåt eller grov oaktsamhet. Man är mindre benägen att kalla ett beteende för grovt vårdslöst när fråga är om med-vållande än när fråga är om att ålägga en person skade-stånds-skyldighet. När en psykiskt störd person är medvållande till sin egen skada sker således en mildare bedömning av vållandefrågan än vid tillämp-ningen av 2 kap 3 § SkL. Den psykiska störningen kan även beaktas under punkten ''omständ-ig-heterna i övrigt'' i 6 kap 1 § SkL. Skälighets-bedömningen i tredje stycket torde, i vart fall beträffande personskada, i praktiken få mycket begränsad bety-delse. Jämk-ning utesluts i regel redan av den anledningen att den skade-lidande inte kan anses ha varit grovt vårdslös. Det är alltså än mindre vanligt att ett skadestånd jämkas när den skadelidandes medvållande skett under påverkan av en allvarlig psykisk störning än när fråga är om en frisk person. När den skadestånds-skyldige handlar under påverkan av en allvarlig psykisk störning och skadan drabbar en annan person som varit medvållande till sin egen skada bör man först ta ställning till vilken verkan medvållandet skall ha. Därefter beaktas om ytterligare nedsättning av skadeståndsbeloppet skall ske med stöd av 2 kap 3 § SkL. En vårdnadshavares ansvar för skada som en psykiskt störd person orsakar bestäms enligt den allmänna culparegeln. För ansvar krävs således att vårdnadshavaren själv kan sägas ha varit försumlig i tillsynen av skade-vålla-ren. Skall vårdnadshavaren och den psykiskt störde ersätta samma skada är ansvaret solidariskt. Skadeståndsbördans fördelning bedöms efter skälighet. En annan intressant fråga är om en skadevållares skadeståndsansvar berörs av att den person som medverkat till skadan begick den skadegörande hand-lingen under påverkan av en psykisk störning. I allmänhet gäller att när flera skall ersätta samma skada svarar de solidariskt. I ett rättsfall från 1993, som rörde nedsättning enligt 2 kap 2 § SkL, valde HD att dela upp skadestånds-ansvaret när skadeståndet för två av de tre gärningsmännen skulle vara mycket betungande. Samma sak gäller när nedsättning sker beträffande psykiskt störda personer. Denna metod leder till att det är skade-lidanden som står risken för att en skadevållare inte kan betala skadeståndet. När ansvaret är solidariskt skyddas den skadelidande i större utsträckning genom att denne kan vända sig till vem han önskar för att kräva ut hela skade-ståndet. Den som tillsammans med en psykisk störd skadevållare har orsakat skada kan följaktligen inte krävas på hela skadeståndsbeloppet när skadeståndsansvaret delats upp. Han undgår då risken att den andre skade-vållaren inte kan betala sin fordran. Avslutningsvis behandlas frågan om ett försäkringsbolags regressrätt kan påverkas av att skadan det åtagit sig att ersätta vållats av en psykiskt störd person. Denna fråga kan besvaras jakande. Eftersom försäkrings-givaren genom försäkringsavtalet åtagit sig att ersätta en sakskada så långt försäk-ringen täcker, är det försäkringsgivaren som kommer att få stå risken för att en skada inte kan återkrävas av den skadeståndsskyldige. Detta kan bli fallet om skadevållarens skadestånd nedsätts på grund av att skadan vållats under påverkan av en allvarlig psykisk störning. När ansvars-försäk-ring föreligger utgår ojämkat skadestånd. Detta gäller oavsett om skadan vållats av en psykiskt störd person eller av en frisk person. Försäkrings-bola-gets skyl-dig---het att utge ersättning är därför oberoende av den omständighet- att skadan vållats av en psykiskt störd person.},
  author       = {Rohdin, Anna},
  keyword      = {Skadeståndsrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Utomobligatoriskt skadeståndsansvar i samband med psykisk störning Om tillämpningen av 2 kap 3 § SkL och därmed sammanhängande frågor},
  year         = {2001},
}