Advanced

Oklara bestämmelser vid preskription av anspråk på försäkringsersättning

Strahl, Johan (2001)
Department of Law
Abstract
Bestämmelserna om preskription i 29 § FAL, 39 § KFL och 28 § TSL innehåller flera oklara begrepp som har givit upphov till motstridiga åsikter i både praxis och doktrin. Det pågår i nuläget ett arbete med att utforma en ny försäkringsavtalslag. Denna verkar dock inte innebära några klargöranden beträffande bestämmelserna om preskription. På något sätt måste emellertid rättstillämpningen i frågan harmoniseras. Mitt syfte med uppsatsen är dels att behandla grunderna i preskriptionsinstitutet avseende ersättning ur privatförsäkringar, dels analysera de oklarheter som finns kring vissa begrepp. I samband med preskriptionsavbrott är dock oklarheterna lindriga. Tvister brukar endast uppkomma vid bedömningen av erkännande från försäkringsgivarens... (More)
Bestämmelserna om preskription i 29 § FAL, 39 § KFL och 28 § TSL innehåller flera oklara begrepp som har givit upphov till motstridiga åsikter i både praxis och doktrin. Det pågår i nuläget ett arbete med att utforma en ny försäkringsavtalslag. Denna verkar dock inte innebära några klargöranden beträffande bestämmelserna om preskription. På något sätt måste emellertid rättstillämpningen i frågan harmoniseras. Mitt syfte med uppsatsen är dels att behandla grunderna i preskriptionsinstitutet avseende ersättning ur privatförsäkringar, dels analysera de oklarheter som finns kring vissa begrepp. I samband med preskriptionsavbrott är dock oklarheterna lindriga. Tvister brukar endast uppkomma vid bedömningen av erkännande från försäkringsgivarens sida. Detta beror på att det inte alltid är tydligt om ett besked från bolaget i ersättningsfrågan kan ses som ett erkännande av ersättningsskyldighet och ett avstående från att åberopa specialpreskription. Det framgår av praxis att det i alla fall krävs mer än att beskedet bara bekräftar att skadeanmälan har mottagits. Det är främst begreppen ''fordringen kunde göras gällande'' och ''kännedom om att fordringen kunde göras gällande'' som har vållat problem vid rättstillämpningen. Det finns i princip två uppfattningar vad gäller tolkningen av det första begreppet. Den ena går ut på att fordringen skall anses kunna göras gällande vid uppkomsten av de inledande besvären av en olycka, även om det senare visar sig att besvären blir invalidiserande. Den andra går ut på att fordran skall anses kunna göras gällande vid tidpunkten för de senare besvären, d v s när de med hjälp av ett utlåtande av en läkare sätts i samband med olyckan. Frågan när kännedom om skadan finns hos den skadelidande besvaras ofta med att försäkringstagaren skall känna till att skada uppstått och att den var sådan att han kunde framställa krav på försäkringsersättning. Andra menar att kännedomen alltid sammanfaller med tidpunkten för händelsen som gav upphov till skadan. Det råder dock relativ enighet om att kännedomen skall baseras på fackmässiga uppgifter, t ex en läkares undersökning. Det skall alltså inte vara fråga om lösa antaganden. I princip behöver kännedomen inte omfatta förekomsten av en försäkring. Till viss del krävs dock aktivitet beträffande kännedomen om gäldenären. Enligt min uppfattning är det tid för lagstiftaren att omformulera begreppen ovan. Det är inte längre tillräckligt att HD försöker klargöra rättsläget. Kanske skulle en utökning av treårsfristen till en tioårstid som alltid utgår från olyckstillfället lösa tolkningsproblemen. En sådan förlängning av fristen skulle oftast innebära att även senare uppkomna besvär hinner visa sig innan preskription inträder. Frågan om tioårsfristen skall beräknas från samma utgångspunkt som treårsfristen är också tvistig i doktrin och praxis. Tendensen har varit att hovrätten ansett att olycksdagen skall vara utgångspunkt för tioårstidens början, medan uppfattningen i doktrinen oftast varit att fristen kan ha en senare utgångspunkt än olycksdagen. Om ovan nämnda utökning av treårsfristen skulle bli av kan det dock vara lämpligt att helt ta bort den nuvarande tioårsfristen. Under vissa förutsättningar har försäkringstagaren alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har meddelat slutlig ställning i ersättningsfrågan. Det kan dock uppkomma tvister huruvida slutlig ställning verkligen har tagits. Krav har i praxis uppställts på att förklaringen skall innehålla ett klart tillkännagivande att försäkringsgivaren inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt. Ett säkert sätt att klargöra ställningstagandet är att hänvisa till att beslutet kan överklagas i domstol. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Strahl, Johan
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Försäkringsrätt
language
Swedish
id
1562155
date added to LUP
2010-03-08 15:55:29
date last changed
2010-03-08 15:55:29
@misc{1562155,
  abstract     = {Bestämmelserna om preskription i 29 § FAL, 39 § KFL och 28 § TSL innehåller flera oklara begrepp som har givit upphov till motstridiga åsikter i både praxis och doktrin. Det pågår i nuläget ett arbete med att utforma en ny försäkringsavtalslag. Denna verkar dock inte innebära några klargöranden beträffande bestämmelserna om preskription. På något sätt måste emellertid rättstillämpningen i frågan harmoniseras. Mitt syfte med uppsatsen är dels att behandla grunderna i preskriptionsinstitutet avseende ersättning ur privatförsäkringar, dels analysera de oklarheter som finns kring vissa begrepp. I samband med preskriptionsavbrott är dock oklarheterna lindriga. Tvister brukar endast uppkomma vid bedömningen av erkännande från försäkringsgivarens sida. Detta beror på att det inte alltid är tydligt om ett besked från bolaget i ersättningsfrågan kan ses som ett erkännande av ersättningsskyldighet och ett avstående från att åberopa specialpreskription. Det framgår av praxis att det i alla fall krävs mer än att beskedet bara bekräftar att skadeanmälan har mottagits. Det är främst begreppen ''fordringen kunde göras gällande'' och ''kännedom om att fordringen kunde göras gällande'' som har vållat problem vid rättstillämpningen. Det finns i princip två uppfattningar vad gäller tolkningen av det första begreppet. Den ena går ut på att fordringen skall anses kunna göras gällande vid uppkomsten av de inledande besvären av en olycka, även om det senare visar sig att besvären blir invalidiserande. Den andra går ut på att fordran skall anses kunna göras gällande vid tidpunkten för de senare besvären, d v s när de med hjälp av ett utlåtande av en läkare sätts i samband med olyckan. Frågan när kännedom om skadan finns hos den skadelidande besvaras ofta med att försäkringstagaren skall känna till att skada uppstått och att den var sådan att han kunde framställa krav på försäkringsersättning. Andra menar att kännedomen alltid sammanfaller med tidpunkten för händelsen som gav upphov till skadan. Det råder dock relativ enighet om att kännedomen skall baseras på fackmässiga uppgifter, t ex en läkares undersökning. Det skall alltså inte vara fråga om lösa antaganden. I princip behöver kännedomen inte omfatta förekomsten av en försäkring. Till viss del krävs dock aktivitet beträffande kännedomen om gäldenären. Enligt min uppfattning är det tid för lagstiftaren att omformulera begreppen ovan. Det är inte längre tillräckligt att HD försöker klargöra rättsläget. Kanske skulle en utökning av treårsfristen till en tioårstid som alltid utgår från olyckstillfället lösa tolkningsproblemen. En sådan förlängning av fristen skulle oftast innebära att även senare uppkomna besvär hinner visa sig innan preskription inträder. Frågan om tioårsfristen skall beräknas från samma utgångspunkt som treårsfristen är också tvistig i doktrin och praxis. Tendensen har varit att hovrätten ansett att olycksdagen skall vara utgångspunkt för tioårstidens början, medan uppfattningen i doktrinen oftast varit att fristen kan ha en senare utgångspunkt än olycksdagen. Om ovan nämnda utökning av treårsfristen skulle bli av kan det dock vara lämpligt att helt ta bort den nuvarande tioårsfristen. Under vissa förutsättningar har försäkringstagaren alltid sex månader på sig att väcka talan sedan försäkringsbolaget har meddelat slutlig ställning i ersättningsfrågan. Det kan dock uppkomma tvister huruvida slutlig ställning verkligen har tagits. Krav har i praxis uppställts på att förklaringen skall innehålla ett klart tillkännagivande att försäkringsgivaren inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt. Ett säkert sätt att klargöra ställningstagandet är att hänvisa till att beslutet kan överklagas i domstol.},
  author       = {Strahl, Johan},
  keyword      = {Försäkringsrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Oklara bestämmelser vid preskription av anspråk på försäkringsersättning},
  year         = {2001},
}