Advanced

Culpabedömningen - En komparation av den skadeståndsrättsliga och den straffrättsliga culpabedömningen

Sturesson, Eva (2001)
Department of Law
Abstract
Syftet med denna uppsats är att behandla culpabedömningen i skadeståndsrätten och straffrätten för att konstatera vilka likheter och skillnader som finns mellan dessa rättsområden. Sambandet mellan skadeståndsrätten och straffrätten finns bevisat genom landskapslagarna på 1200-talet. Det intressanta är att detta samband finns kvar än idag. Den skadeståndsrättsliga culpabedömningen är fokuserad på ett culpabegrepp. Detta culpabegrepp är beroende av att både objektiva och subjektiva förutsättningar måste vara uppfyllda. De objektiva förutsättningarna är att den utförda handlingen måste vara oaktsam. För att handlingen skall anses oaktsam krävs det adekvat kausalitet, vilket innebär ett samband mellan den utförda handlingen och skadan måste... (More)
Syftet med denna uppsats är att behandla culpabedömningen i skadeståndsrätten och straffrätten för att konstatera vilka likheter och skillnader som finns mellan dessa rättsområden. Sambandet mellan skadeståndsrätten och straffrätten finns bevisat genom landskapslagarna på 1200-talet. Det intressanta är att detta samband finns kvar än idag. Den skadeståndsrättsliga culpabedömningen är fokuserad på ett culpabegrepp. Detta culpabegrepp är beroende av att både objektiva och subjektiva förutsättningar måste vara uppfyllda. De objektiva förutsättningarna är att den utförda handlingen måste vara oaktsam. För att handlingen skall anses oaktsam krävs det adekvat kausalitet, vilket innebär ett samband mellan den utförda handlingen och skadan måste finnas. Handlingen måste ha orsakat skadan och skadan måste vara en sannolik följd av den utförda handlingen. Förutom en oaktsam handling krävs också ett oaktsamt beteende enligt de subjektiva förutsättningarna i skadeståndsrätten. Detta kan enklast översättas med en brist i aktsamheten hos skadevållaren. Skadevållarens insikt om det egna beteende är också av betydelse liksom hans personliga egenskaper som t.ex. utbildning och ålder. När domstolarna skall avgöra om culpa föreligger används visserligen de redskap som diskuterats ovan, men en stor del av fallen avgörs på grundval av domstolens skönsmässiga bedömning. Vad domstolarna grundar denna bedömning på finns inte uttryckt i vare sig doktrin eller praxis men det finns rättsvetenskapsmän som försökt lansera olika teorier om hur domstolarna utför denna bedömning. Den mesta kända är Hellner med sin teori om den fria culpabedömning, där det är risken för skada som sätts i fokus. Hellner kritiseras kraftigt av Dahlman, då han i sin doktorsavhandling lanserar tre olika konkurrerande culpakriterier som grunden för domstolarnas bedömning och slutligen finns där Roos som diskuterar en bedömning som grundar sig på risk- eller normavvägning. Bevisbördan och beviskraven i utomobligatorisk skadeståndsrätt är desamma som reglerar bevisdiskussionen i civilrätten. Huvudprincipen är att den som påstår att han lidit skada har bevisbördan härför. Skadevållarens eventuella invändningar har denne själv bevisbördan för. Vad avser beviskravet kan det variera från antagligt till styrkt men det är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Straffrätten är uppbyggd kring ett brottsbegrepp som innehar beståndsdelarna otillåten rättsstridig gärning och personligt ansvar. Rekvisitet som reglerar den rättsstridiga gärningens oaktsamhet är gärningsculpa, det objektiva rekvisitet. Det subjektiva rekvisitet som reglerar gärningsmannens personliga oaktsamhet är den personliga culpan. Dessa båda rekvisit måste båda vara uppfyllda och samverka för att det skall föreligga culpa i straffrätten. Gärningsculpans huvudsakliga beståndsdelar är den kontrollerade handlingen och risken. Det är gärningsculpan som reglerar sambandet mellan handlingen och följden och enligt gärningsculpan är en gärning culpös om den inträffade skadan är en möjlig följd av handlingen, vilket tyder på att gärningsculpan har ett större tillämpningsområde än den adekvata kausaliteten. Den personliga culpan är främst fokuserad på gärningsmannens insikt om sitt handlande, sin skuld. Här skiljs mellan den medvetna oaktsamheten och den medvetna. Inom straffrätten finns det en gradskillnad avseende båda gärningsculpan och den personliga culpan. Det är ringa, normal eller grov culpa och denna gradering har betydelse för påföljdsbestämningen i straffrätten. Bevisbördan inom straffrätten ligger alltid på åklagaren och beviskravet är att det skall vara ''uppenbart'' eller ''ställt utom rimligt tvivel'' att den tilltalade är skyldig för att han skall finnas ansvarig. Skillnaderna mellan de båda rättsområdena är många. Till de mer konkreta hör det ensamma culpabegreppet i skadeståndsrätten i motsats till de två samverkande begreppen i straffrätten. Den adekvata kausaliteten används inte i straffrätten utan gärningsculpan täcker sambandet mellan handling och följd. Straffrätten har till skillnad från skadeståndsrätten en gradering av culpa. Denna gradering är till för att personer inte skall dömas till straffrättsligt ansvar om graden av culpa är för låg. Det krävs dessutom en högre grad av culpa för att en person skall anses culpös i straffrätten än vad som krävs i skadeståndsrätten, culpatröskeln är högre i straffrätten. Denna skillnad i culpatröskeln och graderingen beror på att det anses vara ett svårare brott att dömas till ansvar för culpöst beteende inom straffrätten än inom skadeståndsrätten. Detta märks på de skillnader som finns i påföljd för de olika områdena. En person som vållat en skada kan bli skyldig att betala skadestånd, medan en person som är straffrättsligt culpös kan riskera ett frihetsberövande straff. Bevisbördan och beviskraven är också olika inom de båda rättsområdena och detta kan ses som en indikering på att straffrätten generellt sett har en strängare bedömning än skadeståndsrätten Grunden till denna skillnad ligger i de respektive rättsområdenas grundtanke. Skadeståndsrätten är reparativ medan straffrätten är preventiv och fördömande. Straffrätten handlar om en persons skuld och om hans handling strider mot vad som finns fastslaget i lagtexten. Inom skadeståndsrätten finns inte det oaktsamma beteendet fastslaget i lagtext utan det sker en bedömning från fall till fall. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Sturesson, Eva
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Skadeståndsrätt
language
Swedish
id
1562203
date added to LUP
2010-03-08 15:55:29
date last changed
2010-03-08 15:55:29
@misc{1562203,
  abstract     = {Syftet med denna uppsats är att behandla culpabedömningen i skadeståndsrätten och straffrätten för att konstatera vilka likheter och skillnader som finns mellan dessa rättsområden. Sambandet mellan skadeståndsrätten och straffrätten finns bevisat genom landskapslagarna på 1200-talet. Det intressanta är att detta samband finns kvar än idag. Den skadeståndsrättsliga culpabedömningen är fokuserad på ett culpabegrepp. Detta culpabegrepp är beroende av att både objektiva och subjektiva förutsättningar måste vara uppfyllda. De objektiva förutsättningarna är att den utförda handlingen måste vara oaktsam. För att handlingen skall anses oaktsam krävs det adekvat kausalitet, vilket innebär ett samband mellan den utförda handlingen och skadan måste finnas. Handlingen måste ha orsakat skadan och skadan måste vara en sannolik följd av den utförda handlingen. Förutom en oaktsam handling krävs också ett oaktsamt beteende enligt de subjektiva förutsättningarna i skadeståndsrätten. Detta kan enklast översättas med en brist i aktsamheten hos skadevållaren. Skadevållarens insikt om det egna beteende är också av betydelse liksom hans personliga egenskaper som t.ex. utbildning och ålder. När domstolarna skall avgöra om culpa föreligger används visserligen de redskap som diskuterats ovan, men en stor del av fallen avgörs på grundval av domstolens skönsmässiga bedömning. Vad domstolarna grundar denna bedömning på finns inte uttryckt i vare sig doktrin eller praxis men det finns rättsvetenskapsmän som försökt lansera olika teorier om hur domstolarna utför denna bedömning. Den mesta kända är Hellner med sin teori om den fria culpabedömning, där det är risken för skada som sätts i fokus. Hellner kritiseras kraftigt av Dahlman, då han i sin doktorsavhandling lanserar tre olika konkurrerande culpakriterier som grunden för domstolarnas bedömning och slutligen finns där Roos som diskuterar en bedömning som grundar sig på risk- eller normavvägning. Bevisbördan och beviskraven i utomobligatorisk skadeståndsrätt är desamma som reglerar bevisdiskussionen i civilrätten. Huvudprincipen är att den som påstår att han lidit skada har bevisbördan härför. Skadevållarens eventuella invändningar har denne själv bevisbördan för. Vad avser beviskravet kan det variera från antagligt till styrkt men det är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Straffrätten är uppbyggd kring ett brottsbegrepp som innehar beståndsdelarna otillåten rättsstridig gärning och personligt ansvar. Rekvisitet som reglerar den rättsstridiga gärningens oaktsamhet är gärningsculpa, det objektiva rekvisitet. Det subjektiva rekvisitet som reglerar gärningsmannens personliga oaktsamhet är den personliga culpan. Dessa båda rekvisit måste båda vara uppfyllda och samverka för att det skall föreligga culpa i straffrätten. Gärningsculpans huvudsakliga beståndsdelar är den kontrollerade handlingen och risken. Det är gärningsculpan som reglerar sambandet mellan handlingen och följden och enligt gärningsculpan är en gärning culpös om den inträffade skadan är en möjlig följd av handlingen, vilket tyder på att gärningsculpan har ett större tillämpningsområde än den adekvata kausaliteten. Den personliga culpan är främst fokuserad på gärningsmannens insikt om sitt handlande, sin skuld. Här skiljs mellan den medvetna oaktsamheten och den medvetna. Inom straffrätten finns det en gradskillnad avseende båda gärningsculpan och den personliga culpan. Det är ringa, normal eller grov culpa och denna gradering har betydelse för påföljdsbestämningen i straffrätten. Bevisbördan inom straffrätten ligger alltid på åklagaren och beviskravet är att det skall vara ''uppenbart'' eller ''ställt utom rimligt tvivel'' att den tilltalade är skyldig för att han skall finnas ansvarig. Skillnaderna mellan de båda rättsområdena är många. Till de mer konkreta hör det ensamma culpabegreppet i skadeståndsrätten i motsats till de två samverkande begreppen i straffrätten. Den adekvata kausaliteten används inte i straffrätten utan gärningsculpan täcker sambandet mellan handling och följd. Straffrätten har till skillnad från skadeståndsrätten en gradering av culpa. Denna gradering är till för att personer inte skall dömas till straffrättsligt ansvar om graden av culpa är för låg. Det krävs dessutom en högre grad av culpa för att en person skall anses culpös i straffrätten än vad som krävs i skadeståndsrätten, culpatröskeln är högre i straffrätten. Denna skillnad i culpatröskeln och graderingen beror på att det anses vara ett svårare brott att dömas till ansvar för culpöst beteende inom straffrätten än inom skadeståndsrätten. Detta märks på de skillnader som finns i påföljd för de olika områdena. En person som vållat en skada kan bli skyldig att betala skadestånd, medan en person som är straffrättsligt culpös kan riskera ett frihetsberövande straff. Bevisbördan och beviskraven är också olika inom de båda rättsområdena och detta kan ses som en indikering på att straffrätten generellt sett har en strängare bedömning än skadeståndsrätten Grunden till denna skillnad ligger i de respektive rättsområdenas grundtanke. Skadeståndsrätten är reparativ medan straffrätten är preventiv och fördömande. Straffrätten handlar om en persons skuld och om hans handling strider mot vad som finns fastslaget i lagtexten. Inom skadeståndsrätten finns inte det oaktsamma beteendet fastslaget i lagtext utan det sker en bedömning från fall till fall.},
  author       = {Sturesson, Eva},
  keyword      = {Skadeståndsrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Culpabedömningen - En komparation av den skadeståndsrättsliga och den straffrättsliga culpabedömningen},
  year         = {2001},
}