Jura novit curia. Svenska domstolars officialtillämpning av rätten i tvistemål och brottmål.

Abstract

I enlighet med dispositionsprincipen har parterna i såväl tvistemål som brottmål stora möjligheter att binda domstolen med avseende på yrkanden respektive faktiska omständigheter. När det gäller den rättsliga bedömningen av saken gäller dock en annan utgångspunkt. Principen om jura novit curia har gällt i Sverige sedan långt före processreformen och gäller än i dag i stort sett oförändrad. I den snäva bemärkelsen innebär denna grundsats endast, enligt ordalydelsen, att parterna inte behöver bevisa vad gällande rätt ger vid handen. Denna betydelse uttrycks i RB 35:2 st. 2 p. 1. Enligt doktrin och praxis innebär grundsatsen dessutom att domstolen ex officio, utan åberopande av part, är både berättigad och skyldig att tillämpa den gällande rätten. Domstolen är, till skillnad från huvudregeln om den bindande kraften hos parters yrkanden och åberopanden av faktiska omständigheter, helt obunden av parts synpunkter på rättstillämpningen. Även om ena parten eller båda parterna gemensamt åberopar en viss rättsregel, kan alltså domstolen fälla avgörandet enligt en annan rättsregel. I syfte att spara på rättegångskostnaderna eller få till stånd en snabb prövning av saken, kan parterna redan enligt gällande rätt medelbart styra rättstillämpningen och därmed undvika konsekvenserna av principen om jura novit curia. En part kan kanske förutse att tillämpningen av en viss rättsregel kommer att fordra kostsamma utredningsinsatser och väljer därför att inte åberopa eller att återta ett åberopande av den faktiska omständigheten som skall bevisas. Även exempelvis parts yrkande och medgivande respektive åklagares inskränkning av åtal, kan vara ägnade att styra rättstillämpningen. I praktiken undandras då domstolen möjligheten att ex officio och obunden av parts åberopande av rättsregler tillämpa rätten såsom den skulle ha tillämpats om part inte hade modifierat sin talan på detta sätt. Främst Lindell har förordat att parterna efter en ändring av gällande rätt skall ges möjlighet att i dispositiva tvistemål omedelbart styra över rättstillämpningen genom överenskommelser inbördes om vilka regler eller tolkningar som skall komma till användning vid prövningen av deras tvist. Som stöd för denna uppfattning anför han att parterna i princip kan uppnå samma effekt redan i dag, men att de medelbara dispositionerna inte alltid ger ett säkert utfall. Eftersom domstolen är både berättigad och skyldig att ex officio tillämpa rätten oavsett parternas synpunkter därom, kan fall förekomma där parterna överraskas av den rättsliga bedömning som uttrycks i domen. Parterna har då inte haft möjlighet att inrätta sin processföring eller argumentation efter den rättstillämpning som kom att avgöra saken. Av principen om jura novit curia följer varken att domstolen får eller skall ge parterna upplysning om en viss tänkbar rättstillämpning som inte varit på tal tidigare under processen. Däremot följer av principen, enligt min mening, att det inte finns någon domstolens skyldighet att upplysa parterna om relevanta rättsregler innan domen avkunnas. En sådan skyldighet skulle innebära att domstolens rättstillämpning gjordes beroende av att parterna inblandades i den rättsliga bedömningen och domstolens frihet att ex officio lägga en tillämplig rättsregel till grund för avgörandet skulle därmed inskränkas. På senare tid har det antytts i doktrinen att den kontradiktoriska principen, som numera skulle avse såväl parternas inbördes förhållande som förhållandet mellan parterna å ena sidan och domstolen å den andra, kränks när dessa överraskningsdomar meddelas. Därför har delar av doktrinen förordat en plikt för domstolen att upplysa parterna om en viss rättstillämpning i syfte att ge de senare tillfälle att yttra sig eller anpassa sin talan efter den nya förutsättningen. En sådan materiell processledning är dock enligt senare rättspraxis och den förhärskande uppfattningen i doktrinen inte obligatorisk. Domstolarna anses endast vara oförhindrade att utöva en processledning av det slaget. Frågan om förhållandet mellan EG-rätten och principen om jura novit curia kan inte besvaras genom en enkel hänvisning till att EG-rätten är en del av Sveriges gällande rätt efter anslutningen till EU och att principen därför skall tillämpas utan inskränkning även på denna nya del av rätten. Vad som i första hand är av intresse i detta sammanhang är frågan om det finns en skyldighet för landets domstolar att ex officio beakta gemenskapsrätten. Trots att den materiella gemenskapsrätten är en del av medlemsstaternas gällande rätt, är de nationella domstolarna inte generellt skyldiga att ex officio beakta den. Utgångspunkten är att nationell processautonomi råder och följer inte enligt den nationella processordningen en möjlighet för domstol att självmant beakta inhemska materiella rättsregler, följer inte heller en sådan skyldighet beträffande gemenskapsrättsliga regler. Å andra sidan, om en sådan möjlighet finns, följer därav att den nationella domstolen är skyldig att ex officio beakta vissa gemenskapsrättsliga regler. Eftersom svenska domstolar enligt principen om jura novit curia t.o.m. har en skyldighet att självmant beakta inhemska materiella regler, har de samma skyldighet rörande gemenskapsrättsliga regler av viss karaktär. Skyldigheten avser säkert EG-rättsliga regler med direkt effekt. Enligt min mening finns inte någon motsvarande skyldighet beträffande EG-rättsliga regler som är av dispositiv karaktär och inte heller beträffande regler som i mål mellan enskilda saknar horisontell direkt effekt. En nationell domstol anses dock vara berättigad att ex officio beakta regler av det senare slaget vid sina EG-rättskonforma tolkningar av inhemsk rätt. Giltigheten, visserligen inskränkt, av principen om jura novit curia i förhållandet till gemenskapsrätten motiveras av likabehandlingskravet. En skyldighet att ex officio beakta gemenskapsrättsliga regler med direkt effekt kan också uppkomma när det i särskilda fall annars skulle bli praktiskt taget omöjligt eller orimligt svårt för den enskilde att utöva de rättigheter han har till följd av gemenskapsrätten. Det kan då bli fråga om att den nationella domstolen tvingas åsidosätta exempelvis en regel om preklusion för att kunna officialbeakta den gemenskapsrättsliga regeln. Denna ordning motiveras inte av likabehandlingskravet utan av genomdrivbarhetskravet. Utan att det följer av något av dessa krav skall art. 81 i Romfördraget betraktas som gemenskapsrättslig ordre public av de nationella domstolarna. I den mån den inhemska processordningen ger domstolarna en möjlighet att beakta ordre public, skall den ifrågavarande artikeln i förekommande fall ex officio beaktas av domstolarna.

• author: Törnqvist, Tomas
• supervisor: Gunnar Bergholtz
• organization: Department of Law
• year: 2000
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Processrätt
• language: Swedish
• id: 1562703
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:30
• date last changed: 2010-03-08 15:55:30