Advanced

Resning i brottmål - funktioner, förutsättningar och förfarande

Åberg, Cecilia (2009)
Department of Law
Abstract
I Sverige, liksom i många andra rättsordningar, finns regler om rättskraft. En sak som har avgjorts i en dom skall inte kunna bli föremål för prövning i en ny rättegång. I brottmål fyller rättskraftinstitutet en trygghetsfunktion. En tilltalad skall kunna förlita sig på att en dom är slutgiltig och återigen inrätta sig i samhällslivet. Detta synsätt är ett uttryck för den s.k. orubblighetsprincipen. Rättskraftsregler kan emellertid innebära att oriktiga domar upprätthålls när domstolen i ett konkret fall inte har uppnått det materiellt riktigaste resultatet. Mot orubblighetsprincipen står således sanningsprincipen som är ett uttryck för rättskipningens uppgift att uppnå avgöranden som bäst svarar mot de verkliga förhållandena. En oskyldig... (More)
I Sverige, liksom i många andra rättsordningar, finns regler om rättskraft. En sak som har avgjorts i en dom skall inte kunna bli föremål för prövning i en ny rättegång. I brottmål fyller rättskraftinstitutet en trygghetsfunktion. En tilltalad skall kunna förlita sig på att en dom är slutgiltig och återigen inrätta sig i samhällslivet. Detta synsätt är ett uttryck för den s.k. orubblighetsprincipen. Rättskraftsregler kan emellertid innebära att oriktiga domar upprätthålls när domstolen i ett konkret fall inte har uppnått det materiellt riktigaste resultatet. Mot orubblighetsprincipen står således sanningsprincipen som är ett uttryck för rättskipningens uppgift att uppnå avgöranden som bäst svarar mot de verkliga förhållandena. En oskyldig person kan på grund av olika omständigheter ha dömts till fängelse eller så kan en skyldig person ha gått fri från straff för att bevisningen i målet inte har räckt till för en fällande dom. För att tillgodose de krav på rättvisa som ett rättssamhälle får antas ha finns regler om resning i 58 kap. RB, genom vilka en lagakraftvunnen dom kan angripas och möjliggöra en förnyad prövning. Resningsinstitutet är en kompromiss mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Den här uppsatsen syftar till att undersöka och diskutera tre olika aspekter av resning i brottmål&semic resningsinstitutets funktioner, de i RB angivna förutsättningarna för beviljande av resning samt själva resningsförfarandet. Resning i brottmål kan beviljas såväl till en tilltalads förmån som till en tilltalads nackdel. Utformningen av reglerna skiljer sig emellertid åt då olika intressen gör sig gällande beroende på vilken variant av resning som söks. I uppsatsen ägnas resning till men för en tilltalad störst uppmärksamhet men viktiga aspekter som tar sikte på regleringen av resning till förmån för en tilltalad diskuterats också. Möjligheten att bevilja resning till men för en tilltalad, som återfinns i 58 kap. 3 § RB, är inte helt okontroversiell. Enligt varken engelsk, fransk eller italiensk rätt tillåts ett sådant ingrepp i den enskildes rättstrygghet som enbart verkar till dennes nackdel. Till skillnad från vid resning till förmån för en tilltalad, uppbärs inte resning till men för en tilltalad av något enskilt intresse. I svensk rätt har man emellertid ansett det vara allt för stötande för rättskänslan om möjligheten till resning till nackdel för en tilltalad skulle uteslutas. Allmänpreventionens moralbildande funktion tycks således ha motiverat vår nuvarande ordning. Det bör dock kunna ifrågasättas om det finns några verkliga belägg för det skulle inverka menligt på allmänhetens moral om resning till nackdel för en tilltalad inte existerade. Det anses mer angeläget att ge en oskyldigt dömd person möjlighet till upprättelse än att fälla den som en gång undkommit ansvar. Detta manifesterats genom att bestämmelserna är mer generöst utformade vid resning till förmån för en tilltalad. Erhållandet av materiellt riktiga domar, att uppnå en ''sanning'' är det intresse som betonas starkast vid resning till förmån för en tilltalad. Sanningsprincipen har med andra ord fått företräde framför orubblighetsprincipen. Vid resning till men för en tilltalad tillmäts i sin tur orubblighetsprincipen större betydelse. För båda varianter av resnings vidkommande är resning på grund av nya omständigheter och bevis av störst praktisk betydelse. Paragrafernas tolkning och tillämpning har i stor utsträckning lämnats till rättstillämparen att avgöra och vissa rekvisit bereder särskilda svårigheter. I många avseenden kan dock knappast några fasta kriterier ställas upp för tillämpningen, utan resningsinstansen måste i sin prövning låta rimlighetsöverväganden vara vägledande. Resningsbestämmelserna aktualiserar sålunda i viss utsträckning svåra rättsfrågor men även sakfrågorna kan vara svåra att avgöra. Bedömningen av huruvida nytt bevismaterial når upp till beviskravet sannolikt eller ej är exempel på en sådan. Resningsinstansen måste härvid göra en hypotetisk bedömning av om det nya processmaterialet skulle ha lett till en annan utgång i målet om det hade förebringats i den ursprungliga processen. Resningsförfarandet är i huvudsak skriftligt och frågan huruvida resning skall beviljas eller ej avgörs av en domstol på en annan hierarkisk nivå än den som fällde det ursprungliga avgörandet. Har avgörandet som den sökande önskar angripa meddelats av en hovrätt skall resning således sökas hos Högsta domstolen. I Norge ser resningsförfarandet något annorlunda ut. Ett oberoende organ prövar resningsansökningarna, beslutar om resning skall beviljas eller ej och kan även bistå den sökande med utredningsåtgärder. Den norska nuvarande ordningen tillkom efter att kritik riktats mot den tidigare ordningen som innebar att den domstol som meddelat det ursprungliga avgörandet också var den domstol som senare hade att ta ställning till en eventuell resningsansökan avseende avgörandet. Trots att det finns stora skillnader mellan det nuvarande svenska resningsförfarandet och den norska förutvarande ordningen tror jag att lärdomar kan dras av vårt skandinaviska grannlands lösning såvitt gäller resningsförfarandet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Åberg, Cecilia
supervisor
organization
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
Processrätt
language
Swedish
id
1563191
date added to LUP
2010-03-08 15:55:31
date last changed
2010-03-08 15:55:31
@misc{1563191,
  abstract     = {I Sverige, liksom i många andra rättsordningar, finns regler om rättskraft. En sak som har avgjorts i en dom skall inte kunna bli föremål för prövning i en ny rättegång. I brottmål fyller rättskraftinstitutet en trygghetsfunktion. En tilltalad skall kunna förlita sig på att en dom är slutgiltig och återigen inrätta sig i samhällslivet. Detta synsätt är ett uttryck för den s.k. orubblighetsprincipen. Rättskraftsregler kan emellertid innebära att oriktiga domar upprätthålls när domstolen i ett konkret fall inte har uppnått det materiellt riktigaste resultatet. Mot orubblighetsprincipen står således sanningsprincipen som är ett uttryck för rättskipningens uppgift att uppnå avgöranden som bäst svarar mot de verkliga förhållandena. En oskyldig person kan på grund av olika omständigheter ha dömts till fängelse eller så kan en skyldig person ha gått fri från straff för att bevisningen i målet inte har räckt till för en fällande dom. För att tillgodose de krav på rättvisa som ett rättssamhälle får antas ha finns regler om resning i 58 kap. RB, genom vilka en lagakraftvunnen dom kan angripas och möjliggöra en förnyad prövning. Resningsinstitutet är en kompromiss mellan orubblighetsprincipen och sanningsprincipen. Den här uppsatsen syftar till att undersöka och diskutera tre olika aspekter av resning i brottmål&semic resningsinstitutets funktioner, de i RB angivna förutsättningarna för beviljande av resning samt själva resningsförfarandet. Resning i brottmål kan beviljas såväl till en tilltalads förmån som till en tilltalads nackdel. Utformningen av reglerna skiljer sig emellertid åt då olika intressen gör sig gällande beroende på vilken variant av resning som söks. I uppsatsen ägnas resning till men för en tilltalad störst uppmärksamhet men viktiga aspekter som tar sikte på regleringen av resning till förmån för en tilltalad diskuterats också. Möjligheten att bevilja resning till men för en tilltalad, som återfinns i 58 kap. 3 § RB, är inte helt okontroversiell. Enligt varken engelsk, fransk eller italiensk rätt tillåts ett sådant ingrepp i den enskildes rättstrygghet som enbart verkar till dennes nackdel. Till skillnad från vid resning till förmån för en tilltalad, uppbärs inte resning till men för en tilltalad av något enskilt intresse. I svensk rätt har man emellertid ansett det vara allt för stötande för rättskänslan om möjligheten till resning till nackdel för en tilltalad skulle uteslutas. Allmänpreventionens moralbildande funktion tycks således ha motiverat vår nuvarande ordning. Det bör dock kunna ifrågasättas om det finns några verkliga belägg för det skulle inverka menligt på allmänhetens moral om resning till nackdel för en tilltalad inte existerade. Det anses mer angeläget att ge en oskyldigt dömd person möjlighet till upprättelse än att fälla den som en gång undkommit ansvar. Detta manifesterats genom att bestämmelserna är mer generöst utformade vid resning till förmån för en tilltalad. Erhållandet av materiellt riktiga domar, att uppnå en ''sanning'' är det intresse som betonas starkast vid resning till förmån för en tilltalad. Sanningsprincipen har med andra ord fått företräde framför orubblighetsprincipen. Vid resning till men för en tilltalad tillmäts i sin tur orubblighetsprincipen större betydelse. För båda varianter av resnings vidkommande är resning på grund av nya omständigheter och bevis av störst praktisk betydelse. Paragrafernas tolkning och tillämpning har i stor utsträckning lämnats till rättstillämparen att avgöra och vissa rekvisit bereder särskilda svårigheter. I många avseenden kan dock knappast några fasta kriterier ställas upp för tillämpningen, utan resningsinstansen måste i sin prövning låta rimlighetsöverväganden vara vägledande. Resningsbestämmelserna aktualiserar sålunda i viss utsträckning svåra rättsfrågor men även sakfrågorna kan vara svåra att avgöra. Bedömningen av huruvida nytt bevismaterial når upp till beviskravet sannolikt eller ej är exempel på en sådan. Resningsinstansen måste härvid göra en hypotetisk bedömning av om det nya processmaterialet skulle ha lett till en annan utgång i målet om det hade förebringats i den ursprungliga processen. Resningsförfarandet är i huvudsak skriftligt och frågan huruvida resning skall beviljas eller ej avgörs av en domstol på en annan hierarkisk nivå än den som fällde det ursprungliga avgörandet. Har avgörandet som den sökande önskar angripa meddelats av en hovrätt skall resning således sökas hos Högsta domstolen. I Norge ser resningsförfarandet något annorlunda ut. Ett oberoende organ prövar resningsansökningarna, beslutar om resning skall beviljas eller ej och kan även bistå den sökande med utredningsåtgärder. Den norska nuvarande ordningen tillkom efter att kritik riktats mot den tidigare ordningen som innebar att den domstol som meddelat det ursprungliga avgörandet också var den domstol som senare hade att ta ställning till en eventuell resningsansökan avseende avgörandet. Trots att det finns stora skillnader mellan det nuvarande svenska resningsförfarandet och den norska förutvarande ordningen tror jag att lärdomar kan dras av vårt skandinaviska grannlands lösning såvitt gäller resningsförfarandet.},
  author       = {Åberg, Cecilia},
  keyword      = {Processrätt},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Resning i brottmål - funktioner, förutsättningar och förfarande},
  year         = {2009},
}