Ansvaret för innehållet i den utländska rätten vid dubbel straffbarhet - bevisbörda för åklagaren eller jura novit curia?
(2008)Department of Law
- Abstract
- För att en svensk domstol ska kunna lagföra en person med anknytning till Sverige, när han eller hon har begått en gärning utomlands som är straffbar enligt svensk rätt, krävs det i flesta fall att gärningen även är straffbar på gärningsorten. Dubbel straffbarhet måste således föreligga. De viktigaste aktörerna i den svenska straffprocessen är den misstänkte (med eventuellt ombud), åklagaren och domstolen. Rollfördelningen mellan dessa aktörer är förvisso styrd av att den svenska straffprocessen är ackusatorisk, vilket innebär att processen till stor del disponeras av parterna. Parterna har däremot inte lika stor skyldighet att agera i processen. Den misstänkte har ett långtgående skydd till en rättvis rättegång enligt EKMR art 6, och... (More)
- För att en svensk domstol ska kunna lagföra en person med anknytning till Sverige, när han eller hon har begått en gärning utomlands som är straffbar enligt svensk rätt, krävs det i flesta fall att gärningen även är straffbar på gärningsorten. Dubbel straffbarhet måste således föreligga. De viktigaste aktörerna i den svenska straffprocessen är den misstänkte (med eventuellt ombud), åklagaren och domstolen. Rollfördelningen mellan dessa aktörer är förvisso styrd av att den svenska straffprocessen är ackusatorisk, vilket innebär att processen till stor del disponeras av parterna. Parterna har däremot inte lika stor skyldighet att agera i processen. Den misstänkte har ett långtgående skydd till en rättvis rättegång enligt EKMR art 6, och denna omfattar bland annat en rätt att förhålla sig passiv i processen. Åklagaren däremot har en skyldighet att agera och föra processen framåt. Det är också åklagarens skyldighet att bortom rimligt tvivel bevisa den misstänktes skuld. Samtidigt har åklagaren en objektivitetsförpliktelse, vilken visserligen är tydligast under förundersökningen, men som även måste beaktas genomgående i processen. Domstolen har både en formell och en materiell processledningsskyldighet vilket innebär att den måste verka för att det blir en rättssäker process, samtidigt som det - framförallt för en fällande dom - finns ett krav på att domen blir materiellt riktig. Det är inte helt klart hur begreppet dubbel straffbarhet ska definieras. Jag menar att begreppet ska ses som ett specialfall av rekvisit som omfattar tolkning av rättsfrågor. Dubbel straffbarhet, menar jag, är en straffrättslig regel med processuella inslag. Ansvarsfördelningen när det gäller hur rätten ska få kunskap om innehållet i den utländska rätten är inte heller klar. I mitt arbete föreslår jag en uppdelning av ansvaret där åklagaren först måste prestera viss bevisning för att gärningen är straffbelagd på gärningsorten. Rätten har sedan ansvaret för att kontrollera riktigheten i åklagarens framställning. Finner rätten att åklagarens bevisning håller, har dock rätten ett ansvar att själv undersöka om det finns något som motsäger detta. På så sätt kan både den misstänktes rätt till en rättvis rättegång enligt EKMR upprätthållas, samtidigt som rättens skyldighet till en materiellt riktig fällande dom säkras. Om åklagaren inte för bevisning om att gärningen är straffbelagd på gärningsorten, finns det heller ingen skyldighet för rätten att själv göra en utredning om den utländska rätten. Rätten ska då fria den misstänkte enligt principen in dubio pro reo. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1563206
- author
- Åberg, Sylvia
- supervisor
- organization
- year
- 2008
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Processrätt, Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1563206
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:31
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:31
@misc{1563206,
abstract = {{För att en svensk domstol ska kunna lagföra en person med anknytning till Sverige, när han eller hon har begått en gärning utomlands som är straffbar enligt svensk rätt, krävs det i flesta fall att gärningen även är straffbar på gärningsorten. Dubbel straffbarhet måste således föreligga. De viktigaste aktörerna i den svenska straffprocessen är den misstänkte (med eventuellt ombud), åklagaren och domstolen. Rollfördelningen mellan dessa aktörer är förvisso styrd av att den svenska straffprocessen är ackusatorisk, vilket innebär att processen till stor del disponeras av parterna. Parterna har däremot inte lika stor skyldighet att agera i processen. Den misstänkte har ett långtgående skydd till en rättvis rättegång enligt EKMR art 6, och denna omfattar bland annat en rätt att förhålla sig passiv i processen. Åklagaren däremot har en skyldighet att agera och föra processen framåt. Det är också åklagarens skyldighet att bortom rimligt tvivel bevisa den misstänktes skuld. Samtidigt har åklagaren en objektivitetsförpliktelse, vilken visserligen är tydligast under förundersökningen, men som även måste beaktas genomgående i processen. Domstolen har både en formell och en materiell processledningsskyldighet vilket innebär att den måste verka för att det blir en rättssäker process, samtidigt som det - framförallt för en fällande dom - finns ett krav på att domen blir materiellt riktig. Det är inte helt klart hur begreppet dubbel straffbarhet ska definieras. Jag menar att begreppet ska ses som ett specialfall av rekvisit som omfattar tolkning av rättsfrågor. Dubbel straffbarhet, menar jag, är en straffrättslig regel med processuella inslag. Ansvarsfördelningen när det gäller hur rätten ska få kunskap om innehållet i den utländska rätten är inte heller klar. I mitt arbete föreslår jag en uppdelning av ansvaret där åklagaren först måste prestera viss bevisning för att gärningen är straffbelagd på gärningsorten. Rätten har sedan ansvaret för att kontrollera riktigheten i åklagarens framställning. Finner rätten att åklagarens bevisning håller, har dock rätten ett ansvar att själv undersöka om det finns något som motsäger detta. På så sätt kan både den misstänktes rätt till en rättvis rättegång enligt EKMR upprätthållas, samtidigt som rättens skyldighet till en materiellt riktig fällande dom säkras. Om åklagaren inte för bevisning om att gärningen är straffbelagd på gärningsorten, finns det heller ingen skyldighet för rätten att själv göra en utredning om den utländska rätten. Rätten ska då fria den misstänkte enligt principen in dubio pro reo.}},
author = {{Åberg, Sylvia}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Ansvaret för innehållet i den utländska rätten vid dubbel straffbarhet - bevisbörda för åklagaren eller jura novit curia?}},
year = {{2008}},
}