Rådgivares ansvar för ren förmögenhetsskada till följd av vårdslös rådgivning
(2002)Department of Law
- Abstract
- Olika yrkesgrupper kan arbeta som rådgivare. De vanligaste torde vara revisorer, advokater, mäklare och värderingsmän. Rådgivaransvar innebär att rådgivare ansvarar för ren förmögenhetsskada som uppkommer om rådgivaren lämnar felaktig eller vilseledande information. För att skadestånd skall kunna bli aktuellt krävs att en skada uppkommit. Skadelidande skall visa hur stor skadan är. När skadan bestått i att en skatt utlösts i förtid har skadelidande fått en viss bevislättnad. I dessa fall anses skadan motsvara utgiften om inte rådgivaren kan bevisa annat. Bevislättnaden torde endast tillämpas vid dessa skador. En skada föreligger endast om det funnits ett alternativt agerande som lett till ett bättre resultat. Vidare skall adekvat... (More)
- Olika yrkesgrupper kan arbeta som rådgivare. De vanligaste torde vara revisorer, advokater, mäklare och värderingsmän. Rådgivaransvar innebär att rådgivare ansvarar för ren förmögenhetsskada som uppkommer om rådgivaren lämnar felaktig eller vilseledande information. För att skadestånd skall kunna bli aktuellt krävs att en skada uppkommit. Skadelidande skall visa hur stor skadan är. När skadan bestått i att en skatt utlösts i förtid har skadelidande fått en viss bevislättnad. I dessa fall anses skadan motsvara utgiften om inte rådgivaren kan bevisa annat. Bevislättnaden torde endast tillämpas vid dessa skador. En skada föreligger endast om det funnits ett alternativt agerande som lett till ett bättre resultat. Vidare skall adekvat kausalitet föreligga. I de fall skadelidande befinner sig i en underlägsen ställning borde det vara möjligt att denne åtnjuter en viss lättnad av beviskraven. Den påstådde skadelidande torde ha fullgjort sin bevisbörda om dennes förklaring framstår som klart mera sannolik än vad rådgivaren anfört. Vid rådgivaransvar gäller även ett subjektivt adekvanskrav, the end and aim rule. Detta krav innebär att rådgivaren skall ha haft möjlighet att beakta risken för skada när rådet gavs. Av 1 kap 1 § SkL följer att ersättning för ren förmögenhetsskada kräver avtal eller stöd i lag. Även skada som uppkommit i samband med brottslig gärning kan ersättas enligt 2 kap 4 § SkL. Ofta sker rådgivning inom ett uppdragsförhållande. Rådgivaren har ett förtroendeuppdrag och i detta ingår en lojalitetsplikt gentemot klienten. Denna plikt innebär att rådgivaren skall iaktta klientens bästa och tillgodose dennes intresse. Lojalitetsplikten kan ses som ett särskilt aktsamhetskrav. Under vissa omständigheter kan rådgivaren även bli ansvarig mot tredje man trots att varken avtal, brottslig gärning eller lagstöd föreligger. I förarbetena till skadeståndsslagen uttalades att lagen inte var avsedd att förhindra en utveckling i praxis mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. I det s k Konefallet, NJA 1987 s 692, blev en värderingsman skadeståndsskyldig gentemot tredje man. Domstolen angav inte om förhållandet mellan skadelidande och skadevållare var att se som kontraktsliknande eller utomobligatoriskt. I tidigare rättsfall hade HD avgjort skadelidandes möjlighet att erhålla skadestånd utifrån förhållandets karaktär. Genom att se förhållandet som kontraktsliknande kunde skadestånd utdömas samtidigt som en tillämpning av 2 kap 4 § SkL kunde undvikas. Genom Kone-fallet har en uppmjukning av tidigare praxis skett samtidigt som fallet öppnar för en utveckling där de närmare omständigheterna får avgöra om tredje man är berättigad till skadestånd. Rådgivaransvar har i doktrinen behandlats av Jan Kleineman. Han anser att rättspraxis kan analyseras utifrån en tillitsprincip. Principen innebär att skadelidande endast kan få skadestånd om han hyst en tilltro som varit befogad. Tillitsprincipen kan även användas som ett instrument vid culpabedömningen. Har rådgivaren agerat på ett sätt som väckt tillit hos klienten får han räkna med att bedömningen blir strängare. Vid bedömningen tillmäts tillitsskapande och tillitsförsvagande moment betydelse. Exempelvis anses ett råd vid ett personligt möte vara tillitsskapande samtidigt som ett råd som ges utan betänketid på telefon anses vara tillitsförsvagande. Bedömningen huruvida rådgivaren anses ha agerat vårdslöst påverkas av de normer som gäller i rådgivarens yrkesgrupp. Jag vill dock mena att det finns vissa krav som alla rådgivare bör iaktta för att undgå skadeståndsskyldighet. De viktigaste kraven är: - Följa normer och rekommendationer som gäller i branschen. - Följa den metod som gäller i arbetet. - Informera klienten om alla omständigheter som har betydelse för ärendet. Behovet av information beror dock på klientens kunskaper. Väljer klienten att agera efter att ha fått utförlig information föreligger ett medvetet risktagande och rådgivaren kan inte bli ansvarig. - Uttrycka sig på ett sätt som klienten förstår. Resultat av en undersökning skall förklaras på ett pedagogiskt sätt. Det skall vara möjligt för klienten att dra korrekta slutsatser av materialet. - Överlämna beslut åt klienten. Ansvaret kan bli mer omfattande om rådgivaren rekommenderar en viss lösning. - Avge riskkalkyl. Det är osäkert om riskkalkyl är nödvändigt vid alla ärenden. Dock är det viktigt att informera om risker när det är osäkert hur en föreslagen transaktion kommer att bedömas. En riskkalkyl är särskilt angelägen när klienten riskerar att drabbas av en omfattande skada. Rådgivare kan begränsa risken att bli skadeståndsskyldig genom att följa dessa punkter. Dessutom kan rådgivare använda sig av friskrivningar gentemot uppdragsgivarna. Det är ovanligt att skriftliga avtal upprättas, vilket försvårar användningen av friskrivningsklausuler. Vidare präglas förhållandet mellan rådgivaren och klienten av förtroende och tillit. Det torde vara svårt att förena lojalitetsplikten med omfattande friskrivningar. Möjligen kan friskrivningar godtas om klienten befinner sig i en lika stark position som rådgivaren. Klienten måste förstå en friskrivningsklausuls innebörd. Detta torde göra att friskrivningar gentemot konsumenter riskerar att underkännas enligt 36 § avtalslagen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1563311
- author
- Örnerstig, Magdalena
- supervisor
- organization
- year
- 2002
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Skadeståndsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1563311
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:31
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:31
@misc{1563311,
abstract = {{Olika yrkesgrupper kan arbeta som rådgivare. De vanligaste torde vara revisorer, advokater, mäklare och värderingsmän. Rådgivaransvar innebär att rådgivare ansvarar för ren förmögenhetsskada som uppkommer om rådgivaren lämnar felaktig eller vilseledande information. För att skadestånd skall kunna bli aktuellt krävs att en skada uppkommit. Skadelidande skall visa hur stor skadan är. När skadan bestått i att en skatt utlösts i förtid har skadelidande fått en viss bevislättnad. I dessa fall anses skadan motsvara utgiften om inte rådgivaren kan bevisa annat. Bevislättnaden torde endast tillämpas vid dessa skador. En skada föreligger endast om det funnits ett alternativt agerande som lett till ett bättre resultat. Vidare skall adekvat kausalitet föreligga. I de fall skadelidande befinner sig i en underlägsen ställning borde det vara möjligt att denne åtnjuter en viss lättnad av beviskraven. Den påstådde skadelidande torde ha fullgjort sin bevisbörda om dennes förklaring framstår som klart mera sannolik än vad rådgivaren anfört. Vid rådgivaransvar gäller även ett subjektivt adekvanskrav, the end and aim rule. Detta krav innebär att rådgivaren skall ha haft möjlighet att beakta risken för skada när rådet gavs. Av 1 kap 1 § SkL följer att ersättning för ren förmögenhetsskada kräver avtal eller stöd i lag. Även skada som uppkommit i samband med brottslig gärning kan ersättas enligt 2 kap 4 § SkL. Ofta sker rådgivning inom ett uppdragsförhållande. Rådgivaren har ett förtroendeuppdrag och i detta ingår en lojalitetsplikt gentemot klienten. Denna plikt innebär att rådgivaren skall iaktta klientens bästa och tillgodose dennes intresse. Lojalitetsplikten kan ses som ett särskilt aktsamhetskrav. Under vissa omständigheter kan rådgivaren även bli ansvarig mot tredje man trots att varken avtal, brottslig gärning eller lagstöd föreligger. I förarbetena till skadeståndsslagen uttalades att lagen inte var avsedd att förhindra en utveckling i praxis mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. I det s k Konefallet, NJA 1987 s 692, blev en värderingsman skadeståndsskyldig gentemot tredje man. Domstolen angav inte om förhållandet mellan skadelidande och skadevållare var att se som kontraktsliknande eller utomobligatoriskt. I tidigare rättsfall hade HD avgjort skadelidandes möjlighet att erhålla skadestånd utifrån förhållandets karaktär. Genom att se förhållandet som kontraktsliknande kunde skadestånd utdömas samtidigt som en tillämpning av 2 kap 4 § SkL kunde undvikas. Genom Kone-fallet har en uppmjukning av tidigare praxis skett samtidigt som fallet öppnar för en utveckling där de närmare omständigheterna får avgöra om tredje man är berättigad till skadestånd. Rådgivaransvar har i doktrinen behandlats av Jan Kleineman. Han anser att rättspraxis kan analyseras utifrån en tillitsprincip. Principen innebär att skadelidande endast kan få skadestånd om han hyst en tilltro som varit befogad. Tillitsprincipen kan även användas som ett instrument vid culpabedömningen. Har rådgivaren agerat på ett sätt som väckt tillit hos klienten får han räkna med att bedömningen blir strängare. Vid bedömningen tillmäts tillitsskapande och tillitsförsvagande moment betydelse. Exempelvis anses ett råd vid ett personligt möte vara tillitsskapande samtidigt som ett råd som ges utan betänketid på telefon anses vara tillitsförsvagande. Bedömningen huruvida rådgivaren anses ha agerat vårdslöst påverkas av de normer som gäller i rådgivarens yrkesgrupp. Jag vill dock mena att det finns vissa krav som alla rådgivare bör iaktta för att undgå skadeståndsskyldighet. De viktigaste kraven är: - Följa normer och rekommendationer som gäller i branschen. - Följa den metod som gäller i arbetet. - Informera klienten om alla omständigheter som har betydelse för ärendet. Behovet av information beror dock på klientens kunskaper. Väljer klienten att agera efter att ha fått utförlig information föreligger ett medvetet risktagande och rådgivaren kan inte bli ansvarig. - Uttrycka sig på ett sätt som klienten förstår. Resultat av en undersökning skall förklaras på ett pedagogiskt sätt. Det skall vara möjligt för klienten att dra korrekta slutsatser av materialet. - Överlämna beslut åt klienten. Ansvaret kan bli mer omfattande om rådgivaren rekommenderar en viss lösning. - Avge riskkalkyl. Det är osäkert om riskkalkyl är nödvändigt vid alla ärenden. Dock är det viktigt att informera om risker när det är osäkert hur en föreslagen transaktion kommer att bedömas. En riskkalkyl är särskilt angelägen när klienten riskerar att drabbas av en omfattande skada. Rådgivare kan begränsa risken att bli skadeståndsskyldig genom att följa dessa punkter. Dessutom kan rådgivare använda sig av friskrivningar gentemot uppdragsgivarna. Det är ovanligt att skriftliga avtal upprättas, vilket försvårar användningen av friskrivningsklausuler. Vidare präglas förhållandet mellan rådgivaren och klienten av förtroende och tillit. Det torde vara svårt att förena lojalitetsplikten med omfattande friskrivningar. Möjligen kan friskrivningar godtas om klienten befinner sig i en lika stark position som rådgivaren. Klienten måste förstå en friskrivningsklausuls innebörd. Detta torde göra att friskrivningar gentemot konsumenter riskerar att underkännas enligt 36 § avtalslagen.}},
author = {{Örnerstig, Magdalena}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Rådgivares ansvar för ren förmögenhetsskada till följd av vårdslös rådgivning}},
year = {{2002}},
}