Advanced

Sweep First in Front of your own Door: The Existence of a National Human Rights Institution in Sweden

Bengtsson, Karin LU (2010) JURM01 20101
Department of Law
Abstract (Swedish)
Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status... (More)
Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna. (Less)
Abstract
Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status... (More)
Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Bengtsson, Karin LU
supervisor
organization
course
JURM01 20101
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
International Human Rights Law and International Labour Rights
language
English
id
1693731
date added to LUP
2010-10-20 10:54:01
date last changed
2010-10-20 10:54:01
@misc{1693731,
  abstract     = {Den här uppsatsen handlar om nationella institutioner för mänskliga rättigheter, även kallade NHRIs (National Human Rights Institutions) och reglerna som styr dem. De nationella institutionernas verkliga genombrott kom med antagandet av en samling principer 1991, Parisprinciperna, som sedan dess har omhuldats av Förenta Nationernas olika organ. Principerna reglerar mandatet, uppgifterna, oberoendet, och arbetsmetoderna för nationella institutioner, som kan beskrivas som permanenta, oberoende organ bildade av staten med det specifika syftet att främja och skydda mänskliga rättigheter på den nationella nivån.
Uppsatsen består av två delar. Mitt angreppssätt på ämnet i del I har varit att fastställa Parisprincipernas legala/juridiska status och huruvida Sverige kan anses uppfylla dem; dvs. om Sverige har en oberoende nationell institution med ett brett mandat att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Slutsatsen som drogs var att Sverige har en juridiskt bindande skyldighet att till en viss del följa Parisprinciperna, och att de i varje fall ska följas till fullo utifrån en moralisk och politisk skyldighet.
Utvärderingen av uppfyllelsen av principerna gjordes på lagnivå genom undersökning av de lagar som reglerar de fyra svenska institutioner (Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Diskrimineringsombudsmannen och Barnombudsmannen), som har en historia inom området mänskliga rättigheter. Som utgångspunkt för utvärderingen användes två av kärnelementen i Parisprinciperna; institutionens mandat och dess oberoende. Analysen av institutionerna visade att ingen av dem uppfyller Parisprincipernas standarder; antingen är deras mandat för snävt eller deras oberoende för beskuret, eller bådadera. Följaktligen konstaterades att Sverige inte har en nationell institution i enlighet med de internationella standarderna, med konsekvensen att en sådan borde tillskapas.
Den andra delen av uppsatsen undersöker närmare Parisprincipernas reglering av oberoende, och hur det skulle kunna uppnås om en nationell institution skapades i det svenska systemet. Detta görs mot bakgrund av slutsatserna från föregående kapitel om de redan existerande fyra svenska institutionerna och genom att använda goda exempel från andra länder men också ifrån myndigheter inom det svenska systemet. Slutsatsen ifrån denna del visar på att Riksdagen skulle vara den lämpligaste huvudmannen till en NHRI och att det varken skulle vara främmande eller ogenomförbart, vilket flera ansett fram till nu, att bilda en svensk oberoende nationell institution i enlighet med Parisprinciperna.},
  author       = {Bengtsson, Karin},
  keyword      = {International Human Rights Law and International Labour Rights},
  language     = {eng},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Sweep First in Front of your own Door: The Existence of a National Human Rights Institution in Sweden},
  year         = {2010},
}