Advanced

Reglering av biprodukter i ramdirektivet om avfall

Kannesten, Andreas LU (2011) JURM01 20102
Department of Law
Abstract (Swedish)
Frågan om restprodukter – ämnen eller material som oavsiktligt framställts i en produktionsprocess – ska utgöra avfall eller inte är en omdebatterad fråga i EU:s avfallslagstiftning. EU-domstolen har tagit upp frågan i ett flertal mål och genom sin praxis ställt upp kriterier som utgör en princip för när en restprodukt utgör en biprodukt och inte ett avfall – i detta arbete benämnt biproduktprincipen. 2008 antogs ett nytt ramdirektiv om avfall där kriterier fastställdes i artikel 5 för när restprodukter kan anses utgöra biprodukter. Detta arbete har två syften i dess analys av biprodukters reglering i ramdirektivet om avfall. Det första syftet är att analysera hur artikel 5 förhåller sig till EU-domstolens tidigare praxis gällande... (More)
Frågan om restprodukter – ämnen eller material som oavsiktligt framställts i en produktionsprocess – ska utgöra avfall eller inte är en omdebatterad fråga i EU:s avfallslagstiftning. EU-domstolen har tagit upp frågan i ett flertal mål och genom sin praxis ställt upp kriterier som utgör en princip för när en restprodukt utgör en biprodukt och inte ett avfall – i detta arbete benämnt biproduktprincipen. 2008 antogs ett nytt ramdirektiv om avfall där kriterier fastställdes i artikel 5 för när restprodukter kan anses utgöra biprodukter. Detta arbete har två syften i dess analys av biprodukters reglering i ramdirektivet om avfall. Det första syftet är att analysera hur artikel 5 förhåller sig till EU-domstolens tidigare praxis gällande biprodukter. Det andra syftet är att analysera om artikel 5 utgör en ändamålsenlig reglering – det vill säga hur väl den bidrar till att uppfylla direktivets övergripande syfte.

Artikel 5 i 2008 års ramdirektiv om avfall ställer upp fyra kriterier för när restprodukter kan anses utgöra biprodukter. Användning ska vara säkerställd och kunna ske direkt utan någon annan bearbetning än normal industriell praxis, ämnet ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess och användning måste vara laglig och inte leda till allmänt negativa följder för miljön eller människors hälsa. I huvudsak överensstämmer artikel 5 med EU-domstolens praxis, men en viss utveckling har skett genom begreppet normal industriell praxis och det särskilda miljökravet.

Diskussionen kring frågan om biprodukter har handlat om de för- och nackdelar som finns med att klassificera restprodukter som avfall. Å ena sidan innebär avfallsklassificeringen ett skydd mot att verksamheter och enskilda använder eller bearbetar restprodukter utan att ta miljöhänsyn. Å andra sidan försvårar avfallsklassificeringen för verksamheter att återanvända restprodukten genom de administrativa bördor som uppstår och genom att begreppet avfall signalerar något miljöfarligt.

Ramdirektivet om avfall innehåller ett övergripande syfte att ”skydda människors hälsa och miljön genom att förebygga och minska de negativa följderna av generering och hantering av avfall samt minska resursanvändningens allmänna påverkan och få till stånd en effektivisering av denna användning”. För att uppnå detta övergripande syfte strävar direktivet både efter att förebygga avfall och att reglera avfall när det uppkommit. Det förstnämnda gynnas av att biproduktprincipen är omfattande så att verksamheter får bättre möjlighet att återanvända restprodukter utan att avfall uppstår, medan syftet att reglera avfall gynnas av att biproduktprincipen är snäv så att verksamheter inte orsakar skada på miljön genom felaktig hantering. Genom att analysera direktivets syften att både reglera och förebygga avfall i relation till kriterierna för biprodukter i ramdirektivet om avfall kan slutsatsen dras att artikel 5 i stort utgör en ändamålsenlig reglering för att uppnå direktivets övergripande syfte. (Less)
Abstract
The question if a residual substance – a material that has been unintentionally produced in a production process – should be regarded as a waste is a heavily debated question in EU waste legislation. The European Court of Justice (ECJ) has brought the question to attention in a number of cases, and has through its case law put forward a number of criteria as to when a residual substance shall be considered to be a by-product and not a waste. In 2008 a new Framework Directive on Waste was adopted where criteria were established for when residual substances can be seen as by-products. This thesis has two purposes in analyzing the regulation of by-products in the Framework Directive on Waste. The first purpose is to analyze how article 5... (More)
The question if a residual substance – a material that has been unintentionally produced in a production process – should be regarded as a waste is a heavily debated question in EU waste legislation. The European Court of Justice (ECJ) has brought the question to attention in a number of cases, and has through its case law put forward a number of criteria as to when a residual substance shall be considered to be a by-product and not a waste. In 2008 a new Framework Directive on Waste was adopted where criteria were established for when residual substances can be seen as by-products. This thesis has two purposes in analyzing the regulation of by-products in the Framework Directive on Waste. The first purpose is to analyze how article 5 relates to the case law of the ECJ. The second purpose is to analyze if article 5 is a purposive regulation – to what extent it contributes to the fulfillment of the overall purpose of the Framework Directive on Waste.

Article 5 lays down four criteria as to when residual substances can be seen as by-products. It must be possible to use the substance directly without any further processing other than normal industrial practice, and use must be certain. The substance has to be produced as an integral part of a production process, and further use must be lawful and not lead to overall adverse environmental or human health impacts. In this thesis the conclusion is drawn that article 5 in overall is consistent with the case law of the ECJ, but the inclusion of the concept of “normal industrial practice” and the criteria regarding environmental impacts seem to be developments.

The discussion regarding by-products has centered on the advantages and disadvantages with excluding residual substances from the waste classification. On one hand the waste status implies regulations on how waste is to be handled and protects the environment from adverse impacts due to use or treatment of waste. On the other hand the waste classification restricts re-use due to the administrative burdens put on holders of the material, and the stigma inherent in the concept of waste signaling something dirty and environmentally hazardous.

The purpose of the Framework Directive on Waste is to “protect the environment and human health by preventing or reducing the adverse impacts of the generation and management of waste and by reducing overall impacts of resource use and improving the efficiency of such use.” In aiming to reach this purpose the directive strives both to prevent waste and to regulate waste when it has been produced. A broad interpretation of the definition of waste supports the regulatory aim, while a narrow interpretation supports the aim to prevent waste. By analyzing the waste directives auxiliary purposes to regulate and prevent waste in relation to article 5 the conclusion in this thesis is drawn that the regulation regarding by-products in general is a purposive regulation. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Kannesten, Andreas LU
supervisor
organization
alternative title
Regulation of by-products in the Framework Directive on Waste
course
JURM01 20102
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
ramdirektivet om avfall, restprodukter, miljörätt, avfall, biprodukter, avfallsbegreppet
language
Swedish
id
1780093
date added to LUP
2011-02-08 15:14:07
date last changed
2011-02-08 15:14:07
@misc{1780093,
  abstract     = {The question if a residual substance – a material that has been unintentionally produced in a production process – should be regarded as a waste is a heavily debated question in EU waste legislation. The European Court of Justice (ECJ) has brought the question to attention in a number of cases, and has through its case law put forward a number of criteria as to when a residual substance shall be considered to be a by-product and not a waste. In 2008 a new Framework Directive on Waste was adopted where criteria were established for when residual substances can be seen as by-products. This thesis has two purposes in analyzing the regulation of by-products in the Framework Directive on Waste. The first purpose is to analyze how article 5 relates to the case law of the ECJ. The second purpose is to analyze if article 5 is a purposive regulation – to what extent it contributes to the fulfillment of the overall purpose of the Framework Directive on Waste.

Article 5 lays down four criteria as to when residual substances can be seen as by-products. It must be possible to use the substance directly without any further processing other than normal industrial practice, and use must be certain. The substance has to be produced as an integral part of a production process, and further use must be lawful and not lead to overall adverse environmental or human health impacts. In this thesis the conclusion is drawn that article 5 in overall is consistent with the case law of the ECJ, but the inclusion of the concept of “normal industrial practice” and the criteria regarding environmental impacts seem to be developments.

The discussion regarding by-products has centered on the advantages and disadvantages with excluding residual substances from the waste classification. On one hand the waste status implies regulations on how waste is to be handled and protects the environment from adverse impacts due to use or treatment of waste. On the other hand the waste classification restricts re-use due to the administrative burdens put on holders of the material, and the stigma inherent in the concept of waste signaling something dirty and environmentally hazardous.

The purpose of the Framework Directive on Waste is to “protect the environment and human health by preventing or reducing the adverse impacts of the generation and management of waste and by reducing overall impacts of resource use and improving the efficiency of such use.” In aiming to reach this purpose the directive strives both to prevent waste and to regulate waste when it has been produced. A broad interpretation of the definition of waste supports the regulatory aim, while a narrow interpretation supports the aim to prevent waste. By analyzing the waste directives auxiliary purposes to regulate and prevent waste in relation to article 5 the conclusion in this thesis is drawn that the regulation regarding by-products in general is a purposive regulation.},
  author       = {Kannesten, Andreas},
  keyword      = {ramdirektivet om avfall,restprodukter,miljörätt,avfall,biprodukter,avfallsbegreppet},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Reglering av biprodukter i ramdirektivet om avfall},
  year         = {2011},
}