Vem är egentligen sakägare? Om talerätt vid tillståndsprövning av vindkraftverk

Abstract (Swedish)

Samhällets behov av förnyelsebara energikällor har ökat; i april 2009 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG samt 2003/30/EG. För Sveriges del innebar antagandet att Sverige fick som nationellt övergripande mål att andelen energi från förnybara energikällor av den slutliga energianvändningen ska år 2020 uppgå till 49 procent. Besluten medför bland annat att Sverige måste uppföra ett stort antal nya vindkraftverk för att kunna nå det uppsatta nationella målet.

Ett vindkraftverk är inte bara en energikälla, det är även en källa till konflikter mellan motstridiga intressen. Utbyggnad av vindkraftverk betraktas inte som positivt av alla, för närboende kan det medföra olägenheter bland annat i form av buller och försämrad landskapsvy. Under de senaste åren har utvecklingen gått i två skilda riktningar. I Sverige har man genom politiska pådrivningar arbetat för att förenkla prövningsprocessen vid ansökan om uppförande av vindkraftverk.
Möjligheten att överklaga beslut begränsats genom borttagandet av dubbelprövningen som tidigare tillämpades då bygglov för vindkraftverk prövades både inom ramen för miljöbalken (MB) och plan- och bygglagen (PBL). Inom EG-rätten, främst genom tillkomsten av Århuskonventionen, arbetar man snarare för att stärka allmänhetens möjligheter att föra talan i miljömål.

Inom svensk rätt finns särskilda regler för när en enskild anses vara sakägare och därmed ha talerätt, sakägare är man i lagens mening om man berörs av ett beslut och beslutet innebär en skada eller olägenhet eller att det föreligger en icke obetydlig risk för skada eller olägenhet. Tidigare har det ansetts nödvändigt att klagande skulle vara lagfaren ägare till en angränsande fastighet eller på annat sätt vara direkt berörd av den planerade verksamheten för att tillerkännas talerätt. Genom praxis (Högsta domstolen i fallen Tåme älv och Brännö brygga, NJA 2004 s. 590 I och II, och Regeringsrätten i fallet Onsala Rymdobservatorium, RÅ 2010 ref. 74) har talerätten utvidgats; risken för att utsättas för en olägenhet ska numera beaktas.

Miljöorganisationers möjligheter att agera rättsligt och överklaga beslut, t.ex. gällande vindkraftverk har i Sverige varit begränsade genom de tidigare reglerna i 16 kap. 13 § MB. Reglerna innebar att endast ideella miljöföreningar som varit verksamma i minst tre år och med ett större antal medlemmar (fler än 2000 medlemmar) hade möjlighet att föra talan i miljömål. I och med lagändringen i september 2010 gäller inte längre samma krav på medlemsantal. Numera krävs ett medlemsantal om minst 100 eller att föreningen visar att den åtnjuter allmänhetens stöd. För att tillerkännas talerätt krävs dock fortfarande enligt MB att föreningen är ideell, detta krav är sannolikt inte att betraktas som förenlig med Århuskonventionens syften.

Abstract

Society’s need of renewable sources of energy has increased; in April 2009 the European Parliament and Council adopted the directive 2009/28/EG on the promotion of the use of energy from renewable sources and amending and subsequently repealing Directives 2001/77/EC and 2003/30/EC. For Sweden this meant the adoption of a new general objective in which the national goal is to have 49 percent of the overall energy use (gross) come from renewable sources by 2020. In order to reach the objective Sweden will need to build a great number of new wind power stations.

A wind power station is not merely a source of energy, it is also a source of conflict between competing interests. The development of wind power stations is not considered positive by everyone, for neighbors it can entail nuisances in terms of noise and a compromised view. Throughout the past years the legal development has gone in two separate directions. Through political urges in Sweden one has strived towards a simplified legislative process when applying for building permits for wind power stations. There is now a limited opportunity to appeal decisions since one eliminated the double hearing which earlier existed, previously permits were tried within both the Environmental Code (miljöbalken) and The Planning and Building Acts 1987 and 2010 (plan- och bygglagarna 1987:10 and 2010:900). Within EC law, mainly through the establishment of the Aarhus Convention, one is striving towards strengthening the publics’ access to justice in environmental cases.

Swedish legislation encompasses rules as to when an individual is considered to be a person concerned and therefore holds the right to take legal action. One has the right to take legal action if one is affected by a decision and the decision will lead to a damage or nuisance or if there lays a not insignificant risk for damage or nuisance. Earlier one has considered it necessary for the appellant to be the registered owner of an adjoining land unit or in another way directly affected by the planned activity. Through case law (Swedish Supreme Court in the cases of Tåme älv and Brännö brygga, Nytt juridiskt Arkiv 2004 p. 590 I and II, and Supreme Administrative Court in the case of Onsala Rymdobservatorium, Regeringsrättens årsbok 2010 ref. 74) the right to take legal action has been extended, one now considers the risk of being exposed to a nuisance.

The opportunity for environmental organizations to take legal action and appeal decisions for example in cases concerning wind power stations had been limited in Sweden due to the rules in the Environmental Code, chapter 16 section 13. The rules meant that only non-profit environmental organizations that have existed for three years or more and who have a large number of members (2000 or more) were able to take legal action in environmental cases. New legislation came into force in September 2010. Now it is no longer a legal requirement for an organization to have 2000 members, currently the requirement is 100 members, and it can be waived if the organization can show that it has public support. However, it is still a requirement according to the Environmental Code that the organization is non-profit in order for it to be awarded the right to take legal action. It is doubtful whether or not this requirement is regarded consistent with the Aarhus Convention.

• author: Henriksson Witt, Martha
• supervisor: Hans-Heinrich Vogel
• organization: Department of Law
• alternative title: Who has legal standing? About the right to take action in environmental cases concerning wind power stations
• course: JURM01 20111
• year: 2011
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: offentlig rätt, miljörätt, talerätt, prövning, vindkraftverk, Århus konventionen
• language: Swedish
• id: 2155252
• date added to LUP: 2011-09-12 14:03:30
• date last changed: 2011-09-12 14:03:30