Umgänge med förälder - är det en rättighet eller en skyldighet för barn?

Abstract (Swedish)

Uppsatsen beskriver gällande rätt vid umgängestvister rörande barn och dess föräldrar i FN:s Barnkonvention, i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i svensk rätt. Uppsatsens syfte är att med hjälp av gällande rätt undersöka huruvida umgängesreglerna innebär en rättighet eller en skyldighet för barn att umgås med föräldrarna. Vems umgängesrätt är det, barnets eller föräldrarnas?
Barnkonventionens artikel 3 om barnets bästa har blivit ett grundläggande begrepp inom juridiken. Det innebär att man numera ska se till vad som är bäst för varje enskilt barn vid beslut och domar som rör barn, inte minst vid tvister om vårdnad och umgänge. Barnkonventionen kom till för att tillvarata barns grundläggande rättigheter och behov. Med detta i åtanke kan man utgå från att umgänge med förälder i ljuset av konventionen bör ses som en rättighet för barn och inte en skyldighet.
Enligt den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska man vid en umgängestvist göra en avvägning mellan föräldrarnas rätt till familjeliv och barnets rätt till detsamma. Föräldrarnas rätt till ett familjeliv bryts dock om umgänget inte är till barnets bästa. Barnets bästa förefaller därför överordnat föräldrarnas rätt till umgänge. Rättigheten till umgänge gäller därmed för både barn och föräldrar men föräldrarnas rätt till umgänge med barnet bryts om det inte är det som är bäst för barnet.
Även enligt svensk lag ska barnets bästa vara avgörande vid umgängesbeslut. I analysen framkommer att det i Sverige presumeras att barn mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, oavsett om de alla lever tillsammans. I föräldrabalken står det att barn har rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Dock kan barn inte med hjälp av lagen få till stånd ett umgänge med förälder som inte önskar umgänge med sitt barn. Däremot kan en förälder via domstol få umgänge med sitt barn, även om barnet kanske inte vill. Barn har inte möjlighet att inleda en umgängesprocess i domstol då de saknar talerätt. Däremot kan ett barn med hjälp av olika verkställighetsåtgärder såsom vite och polishämtning bli tvingat till ett umgänge med förälder. Sammanfattningsvis är det barnet som har rätt till umgänge med förälder enligt svensk rätt. Men då barnet inte har något sätt att se till att rättigheten uppfylls kan man ifrågasätta om denna rättighet till umgänge egentligen blir till en rättighet för föräldrarna i verkliga livet.
Oberoende av vilket lagrum man undersöker av de ovan nämnda, blir slutsatsen att det avgörande vid beslut om umgänge ska vara huruvida umgänget med förälder är bra för barnet eller ej. Trots de svårigheter det innebär juridiskt, blir en naturlig slutsats att det ska vara en rättighet för barn att få ha umgänge med sina föräldrar om det är det som är bäst för
3
barnet. Det är dock en rättighet som det kan vara svårt för barn att göra anspråk på och kan i vissa fall istället bli till en skyldighet.

Abstract

This paper describes the current law concerning the right of access between children and parents in the United Nations Convention on the Rights of the Child (CRC), in the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and in Swedish law. The intent of this paper is to discuss whether the current law regarding access makes it a right or an obligation for a child to have contact with his/her parents.

The CRC Article 3 underlines the importance of ensuring that the best interest of the child remains paramount, especially in issues regarding custody and access rights. In the absence of court decisions it is difficult to determine whether the access right is for the child or the parent. But given the fact that the CRC is intended to benefit and protect children, it can be assumed that access to parents should be seen as a right but not an obligation for children.

According to the European Court of Human Rights consideration must be taken to both parent and child in case of a dispute over custody and access. The court must balance the parent´s right to a family life with the child´s right to his or her parents. However, the right of the child may override the parent´s right to family life if the contact is not in the best interest of the child. The best interest of the child is therefore superior to the right of a parent to access their child.

According to Swedish law, the child´s best interest should be decisive in disputes between parents over access to a child. It is presumed in Sweden that it is in the best interest of the child to have access to both parents. The Children and Parents’ Code states that the child has a right to stay in contact with a parent with whom she or he no longer resides. However, a child cannot force a parent to stay in contact with him or her. If the parent wishes to have contact with a child and the child refuses, the parent can seek access through the courts. Children cannot go to court to get an access hearing as they lack the right to initiate legal proceedings. In contrast, a child can be forced to visit and to have contact with a parent. In conclusion, in Sweden children have a right to stay in contact with both parents. But the children have no legal way to ensure that the right is met, and one can therefore question whether the right instead becomes a right for the parents to access their child.

To sum up, this paper has discussed considerations regarding what should be the deciding factor in a dispute over access. The deciding factor should be whether it is in the child´s best interest to have contact with the parent or not. The law gives children a right to have access to their parents but it is a right that can be difficult for them to claim.

Sammanfattning
Uppsatsen beskriver gällande rätt vid umgängestvister rörande barn och dess föräldrar i FN:s Barnkonvention, i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i svensk rätt. Uppsatsens syfte är att med hjälp av gällande rätt undersöka huruvida umgängesreglerna innebär en rättighet eller en skyldighet för barn att umgås med föräldrarna. Vems umgängesrätt är det, barnets eller föräldrarnas?

Barnkonventionens artikel 3 om barnets bästa har blivit ett grundläggande begrepp inom juridiken. Det innebär att man numera ska se till vad som är bäst för varje enskilt barn vid beslut och domar som rör barn, inte minst vid tvister om vårdnad och umgänge. Barnkonventionen kom till för att tillvarata barns grundläggande rättigheter och behov. Med detta i åtanke kan man utgå från att umgänge med förälder i ljuset av konventionen bör ses som en rättighet för barn och inte en skyldighet.

Enligt den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ska man vid en umgängestvist göra en avvägning mellan föräldrarnas rätt till familjeliv och barnets rätt till detsamma. Föräldrarnas rätt till ett familjeliv bryts dock om umgänget inte är till barnets bästa. Barnets bästa förefaller därför överordnat föräldrarnas rätt till umgänge. Rättigheten till umgänge gäller därmed för både barn och föräldrar men föräldrarnas rätt till umgänge med barnet bryts om det inte är det som är bäst för barnet.

Även enligt svensk lag ska barnets bästa vara avgörande vid umgängesbeslut. I analysen framkommer att det i Sverige presumeras att barn mår bäst av att ha kontakt med båda föräldrarna, oavsett om de alla lever tillsammans. I föräldrabalken står det att barn har rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor med. Dock kan barn inte med hjälp av lagen få till stånd ett umgänge med förälder som inte önskar umgänge med sitt barn. Däremot kan en förälder via domstol få umgänge med sitt barn, även om barnet kanske inte vill. Barn har inte möjlighet att inleda en umgängesprocess i domstol då de saknar talerätt. Däremot kan ett barn med hjälp av olika verkställighetsåtgärder såsom vite och polishämtning bli tvingat till ett umgänge med förälder. Sammanfattningsvis är det barnet som har rätt till umgänge med förälder enligt svensk rätt. Men då barnet inte har något sätt att se till att rättigheten uppfylls kan man ifrågasätta om denna rättighet till umgänge egentligen blir till en rättighet för föräldrarna i verkliga livet.

Oberoende av vilket lagrum man undersöker av de ovan nämnda, blir slutsatsen att det avgörande vid beslut om umgänge ska vara huruvida umgänget med förälder är bra för barnet eller ej. Trots de svårigheter det innebär juridiskt, blir en naturlig slutsats att det ska vara en rättighet för barn att få ha umgänge med sina föräldrar om det är det som är bäst för barnet. Det är dock en rättighet som det kan vara svårt för barn att göra anspråk på och kan i vissa fall istället bli till en skyldighet.

• author: Lindgren, Therese
• supervisor: Eva Ryrstedt
• organization: Department of Law
• alternative title: A childs´ acess to its parents - a right or an obligation?
• course: JURM01 20111
• year: 2011
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Familjerätt, umgänge, barnets bästa
• language: Swedish
• id: 2199213
• date added to LUP: 2011-10-28 11:03:40
• date last changed: 2011-10-28 11:03:40