Överlåtelsebegränsningar - en jämförande studie

Abstract (Swedish)

Principen om fri överlåtbarhet av aktier är central visavi idén om aktiebolaget som kapitalassociation och tjänar nyttiga syften. Dock finns goda skäl för undantag, varför överlåtelseförbehåll får nyttjas antingen i bolagsordning eller i aktieägaravtal. Rättsverkningarna skiljer sig väsentligt, men det finns för och nackdelar med en reglering vad gäller båda instituten.

I svensk rätt accepteras tre olika överlåtelseförbehåll i bolagsordningen, medan aktieägaravtalet inte sätter några egentliga gränser. Mellan bolagsordningen och aktiebolagsrätten å ena sidan, och aktieägaravtalet och avtalsrätten å den andra, finns en separationsprincip. Rättsområdena betraktas som autonoma och ska som utgångspunkt inte få verkningar på varandras område. Att separationsprincipen tillhör gällande rätt är otvetydigt. Vad som emellertid är omtvistat är vad principen omfattar, det vill säga vad som utgör aktiebolagsrätt i den bemärkelsen att en bestämmelse får aktiebolagsrättslig verkan. En del rättsvetare menar att separationsprincipen omsluter allt som regleras i ABL, andra att den endast borde omfatta aktiebolagets inre rättsförhållanden. Författaren till uppsatsen ansluter sig till den senare uppfattningen. Vad som gör överlåtelseförbehåll intressant i sammanhanget är att de handlar om ett kontrollarrangemang aktieägare emellan.

Det svenska rättsläget anses vara komplicerat och skiljer sig mycket från engelsk och fransk rätt. Engelsk rätt karaktäriseras av ett liberalt förhållningssätt. I princip accepteras vilka egenkonstruerade överlåtelseförbehåll som helst i både bolagsordning och aktieägaravtal. Det existerar inte någon separationsprincip och avtalsgenombrott på aktiebolagsrättens område är fullt möjligt. Faktum är att ett avtal där samtliga aktieägare samtycker kan få aktiebolagsrättslig konstitutionsstatus.

Fransk rätt karaktäriseras av ett strikt och tvingade regelverk. Tillåtna överlåtelsebegränsningar framgår av lag och omfattar både bolagsordning och aktieägaravtal. Därigenom lämnas mycket lite styrningsutrymme åt aktieägarna. Emellertid kompenseras det strikta systemet genom att fransk rätt erbjuder fler och anpassade bolagsformer till vilka reglerna och tillåtna överlåtelsebegränsningar varierar.

Trots att rättsstrukturerna och tillåtna överlåtelsebegränsningar skiljer sig väsentligt i de tre jurisdiktionerna, gör lagstiftarna i grunden samma intresseavvägningar. Det handlar framförallt om att hitta en balans mellan allmänna och samhällsekonomiska intressen kontra tillgodoseendet av enskilda styrningsintressen hos aktieägarna. Med anledning av olikheterna, bör i gränsöverskridande arrangemang noga beaktas internationellt privaträttsliga fakta för att undvika att överlåtelsebegränsningar förlorar sin giltighet eller viss rättslig verkan.

Abstract (French)

Une idée majeure régissant les sociétés par action ainsi que les sociétés de capitaux est le principe de la libre cessibilité des actions. De ce principe découle d’importantes règles. Cependant, il y a de nombreuses exceptions qui doivent être légalement encadrées. Ainsi, des clauses statutaires ou prévues par une convention d’actionnaires sont possibles. Des effets juridiques vont les distinguer, mais il y a des avantages et des inconvénients dans les deux cas.

En droit suédois, seulement trois types de clauses statutaires régissant le transfert d’action peuvent être prévus par les statuts, tandis que les conventions d’actionnaires ne rencontrent aucune limite légale. Entre le statut et le droit des sociétés d’une part, et la convention d’actionnaires et le droit des contrats d’autre part, il y a un principe de séparation. Ces domaines juridiques sont ainsi considérés comme autonomes et incapables d’avoir des effets réciproques. Cependant, cette séparation est actuellement discutée. En effet, certains experts affirment que le principe comprend tous les domaines réglés dans le ABL , tandis que d’autres estiment qu’il ne s’agit que des relations juridiques internes à la société. L’auteur se positionne dans ce dernier point de vue. Ce qui est intéressant dans ce contexe, c’est que les clauses statutaires ne concernent que les actionnaires.

La position suédoise est compliquée et se distingue par rapport au droit anglais et francais. Le droit anglais se caractérise par son approche libérale. N’importe quelle clause statutaire est permise tant dans les statuts que dans les pactes d’actionnaires. En outre, il n’y a aucun principe de séparation, c’est pourquoi le droit des contrats peut avoir des effets dans le domaine du droit des sociétés. En fait, une convention acceptée par tous les actionnaires devient une règle statutaire.

Le droit francais est caractérisé par une règlementation stricte et obligatoire. Les clauses statutaires sont régies par la loi, qui régit elle-même les statuts et les pactes d’actionnaires. Ainsi, le pouvoir discrétionnaires des actionnaires est limité. Cependant, ce système à première vue rigide est compensé par l’existence de plusieurs types de sociétés ; chacune bénéficiant ainsi d’une liberté statutaire qui lui est propre.

Malgré d’importantes différences entre ces trois systèmes juridiques, chacun de ces législateurs prend en compte une même balance des intérêts. Il s’agit surtout de trouver l’équilibre entre les intérêts publics et socio-économiques d’un côté, et les intérêts particuliers des actionnaires de l’autre. Compte tenu des différences, dans les entreprises transfrontalières on doit examiner attentivement le droit international privé pour éviter de mauvaises conséquences. Auquel cas, les clauses statutaires peuvent perdre leur validité ou certains effets juridiques.

• author: Lilliestierna, Rickard
• supervisor: Torsten Sandström
• organization: Department of Law
• alternative title: Transfer Restrictions - a comparative study
• course: JURM02 20112
• year: 2011
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• language: Swedish
• id: 2270389
• date added to LUP: 2012-02-11 19:18:06
• date last changed: 2012-02-11 19:18:06