I barnets och allmänhetens intresse - om möjligheten för åklagare att under förundersökning förhöra barn som vittne till våld mellan föräldrar

Abstract

The fact that violence in intimate relationships most often takes place in someone’s home, makes it difficult to prosecute the perpetrator in lack of witnesses. In one third of the cases regarding violence against women in intimate relationships, children are witnesses. Despite this, children are interrogated only in 18 % of these cases. The preliminary investigation is often closed because of the lack of sufficient evidence of the crimes.
Existing law regarding the possibility during the preliminary investigation to interrogate a child, who has witnessed violence between the parents, is uncertain. On the one hand, there is the opinion that the legal guardians have to give their consent to interrogating the child. On the other hand, there is the opinion that the rules about legal guardians in FB are not applicable in the situation, and because of this the parents do not have the right to decide in the matter. If consent from the parents is needed, the interrogation will never happen. The suspected parent does not consent to the interrogation of the child, because of their own interest in the investigation. Prosecutors seem to have the opinion that children should not be interrogated in regard of the child’s interest. They imply that the interrogation puts the child in a conflict of loyalty, where it has to “choose” between the parents. Despite this, there are those who are of the opinion that in many cases, the child has a need to talk about the crime, and that it is in the child’s interest that it is noticed and interrogated. The purpose with the essay is therefore to investigate the prosecutor’s possibilities to interrogate a child in given situations, but also to critically inspect if existing law is satisfying.
In cases where the child is plaintiff, and one parent is suspected of crime against the child, the right to decide in the question of interrogation is moved to a special predecessor for the child. As a result of this, the legal guardians of the child cannot decide if the child will be interrogated.
Children who have witnessed violence in intimate relationships are by law victims of crime in the same way that children that are directly exposed to violence. Preparatory work notices the child that is witness to violence between the parents, and says that this child in many cases suffers the same harm that the child that is directly exposed to violence. Despite this, difference is done between these categories of children. The child that is witness to violence is not by law plaintiff, and can therefore not be assigned a special predecessor.
Because of the lack of writing about children witnessing violence in intimate relationships, the amount of material is very brief. Focus in preparatory work as well as in literature is the child as plaintiff. Despite that the material foremost regards the child as plaintiff, interesting discussions are held about children in investigations where the parent has their own interest. A big part of the essay therefore has its foundation in this material.
I come to the conclusion that existing law demands consent from legal guardians in order to interrogating children who have witnessed violence between their parents. Preparatory work and most opinions in literature indicate this. However, I am of the opinion that this is unreasonable, and that the parents right to decide in the matter should be moved to someone else. My proposals are either to change the child’s legal status to plaintiff, and thereby enable a special predecessor to decide in the matter, or to move the right to decide to the leader of the preliminary investigation. In this way, anyone with interest in the investigation cannot dispose of the right to decide whether an interrogation should be held. This seems to me more reasonable, because a suspect can never dispose of the right to decide whether for example a raid should be done during the investigation. By enabling interrogation with the child, that never would be held if the legal guardians were the ones to decide, it provides base for solving a crime that otherwise is very hard to prove.
I am of the opinion that even if the legal guardians are not in dispose of deciding in the matter, it does not mean that the child always should be interrogated. Regards are to be taken to the child’s interest, and should be put into relation to the multitudes interest of getting crimes solved. I believe that these two interests in many cases coincide. I also believe that it often follows more positive consequences, and therefore it is in the best interest of the child, that it is interrogated. When a child has witnessed violence in intimate relationships, it does not live under circumstances that are to the child’s interest. To improve the child’s situation the parent must be prosecuted. By enabling interrogation, it is possible to help a child that by law is a victim of crime, and therefore is in need of support.

Abstract (Swedish)

Det faktum att våld i nära relationer oftast utspelar sig inom hemmets fyra väggar gör att det följer svårigheter. Bristen på vittnen gör det besvärligt att få gärningsmannen lagförd. I en tredjedel av alla fall med våld mot kvinnor i hemmet bevittnar dock barn brottet. Trots detta förhörs barn som vittne endast i 18 % av dessa fall. Förundersökningen läggs ofta ner eftersom tillräckliga bevis inte föreligger för att styrka sådana brott.
Gällande rätt avseende möjligheten att under förundersökningen höra barn som vittne till våld mellan föräldrarna är oklar. Å ena sidan finns uppfattningen att vårdnadshavarna måste ge sitt samtycke till förhör med barnet. Å andra sidan finns uppfattningen att vårdnadsreglerna i FB inte är aktuella vid bedömningen, och att föräldrarna därmed inte har att förfoga över rätten att besluta i frågan. Om samtycke från föräldrarna krävs, kommer förhör inte till stånd. Den misstänkte föräldern samtycker inte till att barnet hörs eftersom ett förhör med barnet går emot dennas egna intresse i utredningen. Åklagare verkar dessutom många gånger vara av uppfattningen att barn inte bör höras med hänsyn till barnets bästa. De menar att förhöret försätter barnet i en lojalitetskonflikt där detta tvingas ”välja” mellan föräldrarna. Det finns dock de som menar att barnet i många fall har ett berättarbehov, och att det är till barnets bästa att detta uppmärksammas och förhörs. Syftet med uppsatsen är därmed att undersöka möjligheterna för åklagare att höra ett barn i ovan angivna situationer, men också att kritiskt granska om gällande rätt är tillfredställande.
I fall där barnet är målsägande, och en förälder är misstänkt för brott mot barnet, har bestämmanderätten om frågan om förhör ska komma till stånd, genom lag flyttats till en särskild företrädare för barnet. På så sätt kan vårdnadshavaren inte förfoga över rätten att besluta om utredningsåtgärden.
Barn som är vittne till våld i nära relationer är enligt lag brottsoffer på samma sätt som barn som är direkt utsatta för våld. Förarbeten synliggör barn som bevittnar våld mellan föräldrarna, och menar att detta barn i många fall lider samma skada som det barn som är direkt utsatt för våld. Trots detta görs skillnad dem emellan då barn som vittne inte erhåller målsägandestatus, och därmed inte kan förordnas en särskild företrädare.
Då det inte finns mycket skrivet om barnet som vittne till våld mellan föräldrarna, utan fokus i såväl förarbeten som doktrin legat på barnet som målsägande, är materialet mycket knapphändigt. Trots att materialet främst rör barnet som målsägande, förs intressanta resonemang angående barn i utredningar där föräldern har eget intresse. Mycket av uppsatsen har därför sin grund i detta material.
Jag kommer till slutsatsen att gällande rätt stadgar att samtycke krävs av vårdnadshavarna till förhör under förundersökningen med barn som bevittnat våld mellan föräldrarna. Förarbeten och de flesta åsikterna i doktrin tyder på detta. Jag är dock av uppfattningen att detta är orimligt, och att denna beslutanderätt som föräldrarna besitter bör flyttas till annan. Mina förslag är att antingen ändra barnets rättsliga status till målsägande, och därmed möjliggöra att bestämmanderätten ligger hos särskild företrädare för barnet, eller att förflytta rätten till förundersökningsledaren. På så sätt förfogar inte någon med intresse i utredningen att besluta om utredningsåtgärd får vidtas. Detta är mer rimligt, eftersom en misstänkt aldrig kan förfoga över rätten att besluta om annan utredningsåtgärd får vidtas, till exempel husrannsakan. Genom att möjliggöra förhör med barnet, som inte kommer till stånd om vårdnadshavaren förfogar över åtgärden, skapas förutsättningar för att lösa ett brott som annars är mycket svårt att styrka.
Vidare menar jag att förflyttningen av beslutanderätten inte alltid betyder att barnet ska förhöras. Hänsyn ska tas till barnets bästa, som bör sättas i förhållande till allmänhetens intresse av att få brott lösta. Jag menar att dessa båda intressen många gånger sammanfaller. Jag anser också att det ofta följer fler positiva konsekvenser, och därmed är till barnets bästa, att det förhörs. När barnet bevittnat våld i hemmet lever det inte under förhållanden som får anses vara till barnets bästa. För att förbättra barnets situation krävs det att föräldern blir åtalad. Genom att möjliggöra förhör skapas därmed förutsättningar för att hjälpa ett barn som enligt lag betraktas som brottsoffer, och således är i behov av stöd.

• author: Adolfsson, Emma
• supervisor: Lotta Maunsbach
• organization: Faculty of Law; Department of Law
• course: LAGF03 20132
• year: 2013
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, Familjerätt, Processrätt, Straffprocessrätt, Vittne, Förhör, Förundersökning, Barn
• language: Swedish
• id: 4228039
• date added to LUP: 2014-01-28 17:46:24
• date last changed: 2014-01-28 17:46:24