Bakom stängda dörrar – Om rättssäkerheten i de idrottsliga dopingprocesserna

Abstract

This thesis deals with the conflict of interest arising between an athlete’s right to a fair trial, relating to doping, and the autonomy of sports. The world of sport has claimed a far-going autonomy for a long time. They believe that autonomy is a fundamental ground for the continuance of a well functioning world of sport. Today, the organs of the national sport organisation, Riksidrottsförbundet, are judging all doping-related cases in Sweden. The first organ to judge an accused athlete is called Dopingnämnden. The case can later be appealed to the second organ, Riksidrottsnämnden and Dopingkommittén acts as prosecutor throughout the process.

The Swedish government are positive about this current system. The highest court has also, several times, advocated the division between the public and the world of sport. They regard the organs of doping to be more suitable to make judgements upon athletes. Other arguments, which favour the autonomy of sports are, the freedom of forming an association, which is found in the constitutional law, the athletes consent to be bound to the current system and the non-profit character of sports. Nevertheless, it is very important that athletes’ basic procedural rights are being recognised in a modern constitutional state.

I am using the criteria of the 6th Article in the European Convention on human rights, to determine which procedural rights are relevant.

My conclusion is that the convention, and therefore also the criteria in Article 6, is applicable to cases related to doping. According to my assessment, there are a few question marks regarding whether the relevant criteria are fulfilled. Especially, the requirement of an independent and just court is difficult to fulfil since the organs, which are active in the process, originating from the same organisation.

Abstract (Swedish)

Denna uppsats, som inriktar sig på prövning av dopingrelaterade ärenden, behandlar intressekonflikten som uppstår mellan idrottsutövarens rätt till en rättvis dopingprocess och idrottens autonomi. Idrottens värld har länge valt att ha en långtgående självbestämmanderätt och de anser att autonomin är en fundamental utgångspunkt för att idrottens verksamhet ska kunna fortsätta på ett fungerande sätt. En professionell idrottsutövare som har blivit anmäld för dopingbrott blir föremål för prövning hos Riksidrottsförbundets dopingnämnder. I första instans sker en prövning av Dopingnämnden och i andra instans prövar Riksidrottsnämnden ärendet. Dopingkommittén, som härstammar från samma organisation som de ovan nämnda, är den part som agerar åklagare i processen.

Det nuvarande systemet på dopingområdet har bekräftats och förespråkas, både genom praxis och förarbeten. Både staten och idrottens förbund är således inte oense om att detta system är något att föredra. Tvärtom, anser domstolen i många fall att prövning av idrottsrelaterade tvister är mer lämpade att prövas av idrottsliga nämnder. Övriga argument som talar för idrottsvärldens autonomi är bland annat den grundlagsstadgade föreningsfriheten, utövarens bundenhet genom samtycke och att utövandet av idrott är av ideell och privat karaktär. Det är dock viktigt i en modern rättsstat att en idrottsutövares grundläggande processuella rättigheter inte förringas i en prövning av dessa idrottsliga nämnder. Häri ligger en intressekonflikt.

Min värdering av en ”rättssäker process” grundar sig på kriterierna som ställs upp i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De kriterierna ska tillämpas på vanliga tvistemål i svensk domstol och de ligger således till grund för vår nationella idé om vad som är rättssäkert. Vid en bedömning om dopingprocesserna är rättssäkra, måste först och främst en bedömning göras huruvida konventionen över huvud taget är tillämplig på idrottsliga spörsmål.
Min slutsats är att konventionen bör vara tillämplig på dopingrelaterade ärenden. Därmed kan kriterierna som ställs upp i artikel 6 tillämpas på processen hos dopingnämnderna. Enligt min bedömning finns det vissa kriterier i artikel 6 som inte kan anses vara uppfyllda. Hela processen i dopingnämnderna bygger på att olika organ som härstammar från organisationen hos Riksidrottsförbundet agerar. Kravet på oavhängighet och opartiskhet kan således anses vara svåruppfyllt.
Frågan är om det nuvarande systemet är något att föredra, trots att vissa processuella rättigheter kan anses vara inskränkta för idrottsutövaren?

• author: Åberg, Philip
• supervisor: Sacharias Votinius
• organization: Faculty of Law; Department of Law
• course: LAGF03 20142
• year: 2014
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: jurisdiktion, rättssäkerhet, processrätt, Idrott
• language: Swedish
• id: 4924420
• date added to LUP: 2015-01-28 16:47:13
• date last changed: 2015-01-28 16:47:13