Envarsrätten och gränslandet mellan laga och olaga frihetsberövande

Abstract (Swedish)

Envarsrätten enligt 24 kap. 7 § 2 st. RB stadgar att var och en får
frihetsberöva den som begått brott på vilket fängelse kan följa, om personen påträffas på bar gärning eller flyende fot. Det faktum att fängelse ska kunna följa innbär att även vardagsbrott och småförseelser innefattas I envarsrätten, då det är tillräckligt att fängelsestraff finns i straffskalan, även om det i situationen inte hade varit aktuellt med ett fängelsestraff. Genom att utgöra ett undantag från förbudet mot olaga frihetsberövande i 4 kap. 2 § BrB skapar envarsrätten ett slags rättsligt vakuum då det å ena sidan kan vara ottillåtet att frihetsberöva en annan p.g.a. bristande förutsättningar I relation till envarsgripanderegelns rekvisit, samtidigt som ansvar för olaga frihetsberövande anses förutsätta uppsåt, även till det faktum att frihetsberövandet är olagligt. En person som på så vis har trott sig äga rätt att envarsgripa annan kan på så vis gå fri från ansvar på grund av sin villfarelse ifråga om lagregelns innehåll. Ur rättsäkerhetssynpunkt är detta I viss mån problematiskt, då i förlängingen förutsebarheten och den allmänna tilliten till rättsystemet, som en garant för den enskildes frihet från godtyckliga frihetsberövanden riskerar att avta. Samtidigt kan denna ordning legitimeras utifrån det faktum att var och en helt enkelt inte kan förväntas känna lagen till punkt och pricka. Den medelväg som valts får därmed eventuellt anses rimlig under förutsättningarna.
Mer problematiskt är det faktum att rättsområdet i sig är så pass obearbetat I både praxis och doktrin, att många viktiga tillämpningsfrågor är obesvarade.
Är reglerna alltför oklara riskeras att den enskilde inte att vet om vilka
rättigheter hen har, och syftet med regeln riskerar att gå på så vis om intet.
Till denna ordning tillkommer att envarsrätten inte endast omfattar
privatpersoner utan likaså privatanställda uniformerade väktare, med batong
och handfängsel. Ur ett rättsäkerhetsperspektiv kan det vidare ifrågasättas
om det är lämpligt att tillåta uniformerade väktare, beväpnade med batong,
att bruka ett såpass ingripande tvångsmedel som frihetberövande vilket
aktualiseras redan vid småbrott.

Popular Abstract

The Swedish right to citizen’s arrest found in article 7 paragraph 2 chapter 24 of the Swedish code of judicial procedure stipulates that everyone may arrest a person who has committed a crime punishable by prison, if he or she is found in the action, or fleeing the scene of the crime. This creates a possibility to arrest another person even for petty crimes: the actual crime itself does not have to be severe, as long as a prison sentence is in fact legally possible as a punishment for the type of crime committed. By making an exception from the prohibition of unlawful arrests found in article 2 chapter 4 of the Swedish criminal code, the citizen’s arrest creates a sort of legal vacuum in the fairly large gap between what is allowed and what is illegal, or at least punishable. Even if the objective criteria for a legal citizen’s arrest are not met, and the arrest is in fact unlawful, often the arresting person cannot be held responsible, due to a lack of criminal intent regarding the fact that the arrest was unlawful. From a legal security perspective this is somewhat problematic as the individual might lose the sense of continual security and trust and towards the legal system as a whole. On the other hand it cannot be expected from the ordinary citizen to know every little whim of the law. Hence, giving relevance to a lack of
intent towards the fact that the arrest is unlawful, might be a reasonable
compromise given the preconditions of a civil society.
More troubling though is that a lack of guiding caselaw
and legislative history on the subject has left a number of questions regarding the application of the law unanswered. If the law isn’t clear and practical enough, there’s an apparent risk that the individual is unaware of her or his rights, which in the long run threatens to crumble the purpose of the law.
Furthermore it is to be noted that the right to citizen’s arrest is not only a right execriced by the individual as a citizen. Uniformed professional security guards are in fact also included in the group of agents allowed the right to citizen’s arrest. Swedish security guards carry baton and handcuffs if nothing elses is prescribed. It is worth questioning, again from a legal security perspective, if it is appropriate to allow armed and uniformed security guards to use such an imposing coercive measure in response to petty crime.

• author: Bergendorff, Måns
• supervisor: Lotta Maunsbach
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20142
• year: 2014
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, criminal law, criminal procedure, processrätt, envarsrätt, envarsgripande, olaga frihetsberövande
• language: Swedish
• id: 4925329
• date added to LUP: 2015-01-29 16:37:34
• date last changed: 2015-01-29 16:37:34