Advanced

" ...bästa tänkbara förhållanden" - En studie av hur citytesen motiverade Norrmalmsregleringen

Christner, Sebastian LU (2015) SGEL36 20142
Department of Human Geography
Abstract (Swedish)
1928 började stadsplaneorgan i Stockholm stad planera åtgärdandet av stadsplaneproblem på Nedre Norrmalm. I diskursen var det aldrig fråga om, utan hur dessa kunde lösas genom stadssanering: omfattande rivningar av stadsdelens befintliga bebyggelse. 1952 inleddes slutligen Norrmalmsregleringen, svensk historias mest omfattande stadsplaneprojekt.
I den här studien har saneringsbehoven kartlagts i enlighet med de huvuddrag som bostadssociala utredningen identifierade för svensk stadsbebyggelse överlag. Stadsplanetekniska saneringsbehov betecknade problem med stadsbebyggelsens helhetliga utformning, byggnadstekniska istället enskilda fastigheters undermålighet.
Därefter har problemen granskats utifrån stadsplaneringens cityideologiska... (More)
1928 började stadsplaneorgan i Stockholm stad planera åtgärdandet av stadsplaneproblem på Nedre Norrmalm. I diskursen var det aldrig fråga om, utan hur dessa kunde lösas genom stadssanering: omfattande rivningar av stadsdelens befintliga bebyggelse. 1952 inleddes slutligen Norrmalmsregleringen, svensk historias mest omfattande stadsplaneprojekt.
I den här studien har saneringsbehoven kartlagts i enlighet med de huvuddrag som bostadssociala utredningen identifierade för svensk stadsbebyggelse överlag. Stadsplanetekniska saneringsbehov betecknade problem med stadsbebyggelsens helhetliga utformning, byggnadstekniska istället enskilda fastigheters undermålighet.
Därefter har problemen granskats utifrån stadsplaneringens cityideologiska övertygelse. Detta internationella ekonomisk-geografiska paradigm, här illustrerat med de amerikanska geograferna Chauncy Harris och Edward Ullmans ”The Nature of Cities”, gjorde anspråk på att förutse den urbana markanvändningens utveckling. Med utgångspunkt att städers existens förutsätter koncentrerandet av ekonomiska värden till staden från områden utanför denna, indelas stadens näringsverksamheter i två kategorier. Stadsbildande är dess ekonomiska uppehälle och garant mot befolkningsstagnation, sekundära tillgodoser däremot enbart lokalbefolkningens konsumtion. Verksamheternas olika mark- och lokalanspråk, topografiska faktorer och historisk markanvändning utgör grundläggande faktorer varför spatiala drivkrafter differentierar stadens ytor i olika, rumsligt avgränsbara agglomerationer respektive bostadsområden, s.k. kärnor. Eftersom denna differentiering avspeglar sociala och ekonomiska behov blir den till karaktären närmast naturbunden.
Utifrån detta perspektiv tolkade stadsplaneringen markanvändningens utveckling på Nedre Norrmalm som pågående citybildning: befolkningsminskning och tilltagande koncentrationer av stadsbildande detaljhandel och kontor till centrala stadspartier med tillgänglighet och genomströmning som verksamheterna kräver. Denna differentiering bildar kärnan city. Citybildningen ansågs hämmad av å ena sidan historisk markanvändning och topografiska förhållanden (Strömmen och Brunkebergsåsen) och å andra sidan då stadsdelens gatunät, anslutningar och fastighetsbestånd var anpassad till industrialismens markanvändning. Följden blev att bara fåtalet gator ansågs attraktiva för cityverksamheter, citynätet, medan lejonparten, citys baksida, präglades av lägre verksamhetstäthet, förslumning samt sekundära, småskaliga verksamheter. Trots att stadsdelen som helhet fastslogs ha citys karaktärsdrag ansågs detta förhindra cityverksamheternas sammanväxande och cementera närvaron av sekundära verksamheter. Studien har funnit likheter mellan stadsplaneringens uppfattning av citys baksida och Harris och Ullmans transitionszon, ett centralt stadsområde under förslumning där fastighetsägare på grund av förväntad expansion från köpstarkare cityverksamheter saknar incitament för upprustningar, men ändå fortsätter hyresverksamhet. Ett antal förslumningsmekanismer ansågs förhindra citys baksidas rumsliga integration i citynätet.
Studien har identifierat inkonsekventa, pragmatiska inslag i uppdelningen av markanvändningen i citynät och baksida. Samtidigt hade saneringsbehoven en bredare,
3
relaterad problembild. Trånga gator och 1-rum-och-kök kontrasterade också till aktuella socialpolitiska mål; trots att stadsdelens läge var vital för inomurban genomfartstrafik omöjliggjorde ett förindustriella gatunätet sådan, vilket förvärrades av att anslutande broförbindelser och trafikplatsen Tegelbacken inte särskiljde olika trafikslag. Trängseln var därför redan 1928 mycket stor och klingade ännu sämre med framtidsprognoser som pekade mot fortsatt övergång till postindustriell markanvändning. Citybildande verksamheter beräknades fortsätta ta större arbetskraftsandelar från industrin, Storstockholms befolkningsökning – och bostadspolitiska mål - antogs spä på suburbaniseringens avfolkning av innerstaden och förortsbildning. Fordonstrafiken antogs i sin tur öka och få större inslag av privatbilism.
Citynätet lokalbrist och Nedre Norrmalms stadsplaneproblem i bredare bemärkelse hängde därför tätt samman. Studien har funnit, att stadsplaneringen uppfattade att en kombination av lokalbrist och naturbundna agglomerationstendenser skulle tvinga cityverksamheter till lokaletablering i närliggande stadsdelar, cityförskjutning, vilken hade nutidshistorisk relevans. Industriella revolutionens samhällsomvälvningar försköt mellan 1860 och 1910 tyngdpunkten för Stockholms cityverksamheter från Gamla Stan; obefintligt utbud av affärslokaler och otillräcklig infrastruktur tvingade nyetableringar till närliggande Nedre Norrmalm, dit också många – men inte alla – befintliga verksamheter flyttade, varpå Gamla Stan genomgick förslumning. Stadsplaneringen fastslog därför det nödvändiga i att till varje pris heja processens fortgående från Nedre Norrmalm; denna ansågs hämma cityverksamheternas lokaliseringsönskemål och fri konkurrens om lokaler och på så vis också effektiviteten som stadsbildande verksamheter. Stockholms utveckling i allmänhet var därmed hotad.
Tillfördes citys baksida citynätets framkomlighet beräknades antalet sysselsatta i stadsdelen kunna växa med en tredjedel, till 95,000. Med gatubreddningar, tunnelbana och förbättrade anslutningar för genomfartstrafik skulle spatiala drivkrafter beredas förutsättning att låta citybildningen fortgå i önskad riktning. Byggnadsteknisk sanering både möjliggjorde och framtvingades av gatubreddning, tunnelbanans byggande, och vice versa; utifrån denna, i cityideologin sammanstrålande, inbördes komplexa uppsättning saneringsbehov måste Norrmalmsregleringens stora omfattning förstås.
Liksom rivningarna placerade regleringen i en efterkrigstida världsomspännande kontext, gavs citytesen planeringsfasen ett internationellt sammanhang. Den stockholmare som 1928 var 75 år gammal hade under sin livstid bevittnat hur människans förhållande till staden omkullkastats. Industrialismen nådde staden runt 1855 och omkring sekelskiftet, framför allt från 1920-talet, började urbaniseringen övergå i en mer nischad suburbanisering. Överensstämmelserna mellan Norrmalmsplanerarna och ”The Nature of Cities” om differentiering vittnar om gränsöverskridande konsekvenser. Industrialismens ökade konkurrens om centrala stadsytor och med dess boendesociala problematik framtvingades så fort praktiska möjligheter förelåg utspridd stadstillväxt, allt utan att förändra innerstadens roll som den plats i storstadsbebyggelsen där tillgängligheten var som högst. Trots inneboende komplexitet ryms i förenklingen nyckeln till förståelse av citybildning och cityideologins internationella koppling karaktär. Stockholm är genom Norrmalmsregleringens planeringsfas ett särdeles väldokumenterat och exemplifierande typfall för denna utveckling. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Christner, Sebastian LU
supervisor
organization
course
SGEL36 20142
year
type
M2 - Bachelor Degree
subject
keywords
citytesen, Nedre Norrmalm, sanering, markanvändning, Stockholm, stadsplanering
language
Swedish
id
4934013
date added to LUP
2015-02-03 13:41:37
date last changed
2015-02-03 13:41:37
@misc{4934013,
  abstract     = {1928 började stadsplaneorgan i Stockholm stad planera åtgärdandet av stadsplaneproblem på Nedre Norrmalm. I diskursen var det aldrig fråga om, utan hur dessa kunde lösas genom stadssanering: omfattande rivningar av stadsdelens befintliga bebyggelse. 1952 inleddes slutligen Norrmalmsregleringen, svensk historias mest omfattande stadsplaneprojekt.
I den här studien har saneringsbehoven kartlagts i enlighet med de huvuddrag som bostadssociala utredningen identifierade för svensk stadsbebyggelse överlag. Stadsplanetekniska saneringsbehov betecknade problem med stadsbebyggelsens helhetliga utformning, byggnadstekniska istället enskilda fastigheters undermålighet.
Därefter har problemen granskats utifrån stadsplaneringens cityideologiska övertygelse. Detta internationella ekonomisk-geografiska paradigm, här illustrerat med de amerikanska geograferna Chauncy Harris och Edward Ullmans ”The Nature of Cities”, gjorde anspråk på att förutse den urbana markanvändningens utveckling. Med utgångspunkt att städers existens förutsätter koncentrerandet av ekonomiska värden till staden från områden utanför denna, indelas stadens näringsverksamheter i två kategorier. Stadsbildande är dess ekonomiska uppehälle och garant mot befolkningsstagnation, sekundära tillgodoser däremot enbart lokalbefolkningens konsumtion. Verksamheternas olika mark- och lokalanspråk, topografiska faktorer och historisk markanvändning utgör grundläggande faktorer varför spatiala drivkrafter differentierar stadens ytor i olika, rumsligt avgränsbara agglomerationer respektive bostadsområden, s.k. kärnor. Eftersom denna differentiering avspeglar sociala och ekonomiska behov blir den till karaktären närmast naturbunden.
Utifrån detta perspektiv tolkade stadsplaneringen markanvändningens utveckling på Nedre Norrmalm som pågående citybildning: befolkningsminskning och tilltagande koncentrationer av stadsbildande detaljhandel och kontor till centrala stadspartier med tillgänglighet och genomströmning som verksamheterna kräver. Denna differentiering bildar kärnan city. Citybildningen ansågs hämmad av å ena sidan historisk markanvändning och topografiska förhållanden (Strömmen och Brunkebergsåsen) och å andra sidan då stadsdelens gatunät, anslutningar och fastighetsbestånd var anpassad till industrialismens markanvändning. Följden blev att bara fåtalet gator ansågs attraktiva för cityverksamheter, citynätet, medan lejonparten, citys baksida, präglades av lägre verksamhetstäthet, förslumning samt sekundära, småskaliga verksamheter. Trots att stadsdelen som helhet fastslogs ha citys karaktärsdrag ansågs detta förhindra cityverksamheternas sammanväxande och cementera närvaron av sekundära verksamheter. Studien har funnit likheter mellan stadsplaneringens uppfattning av citys baksida och Harris och Ullmans transitionszon, ett centralt stadsområde under förslumning där fastighetsägare på grund av förväntad expansion från köpstarkare cityverksamheter saknar incitament för upprustningar, men ändå fortsätter hyresverksamhet. Ett antal förslumningsmekanismer ansågs förhindra citys baksidas rumsliga integration i citynätet.
Studien har identifierat inkonsekventa, pragmatiska inslag i uppdelningen av markanvändningen i citynät och baksida. Samtidigt hade saneringsbehoven en bredare,
3
relaterad problembild. Trånga gator och 1-rum-och-kök kontrasterade också till aktuella socialpolitiska mål; trots att stadsdelens läge var vital för inomurban genomfartstrafik omöjliggjorde ett förindustriella gatunätet sådan, vilket förvärrades av att anslutande broförbindelser och trafikplatsen Tegelbacken inte särskiljde olika trafikslag. Trängseln var därför redan 1928 mycket stor och klingade ännu sämre med framtidsprognoser som pekade mot fortsatt övergång till postindustriell markanvändning. Citybildande verksamheter beräknades fortsätta ta större arbetskraftsandelar från industrin, Storstockholms befolkningsökning – och bostadspolitiska mål - antogs spä på suburbaniseringens avfolkning av innerstaden och förortsbildning. Fordonstrafiken antogs i sin tur öka och få större inslag av privatbilism.
Citynätet lokalbrist och Nedre Norrmalms stadsplaneproblem i bredare bemärkelse hängde därför tätt samman. Studien har funnit, att stadsplaneringen uppfattade att en kombination av lokalbrist och naturbundna agglomerationstendenser skulle tvinga cityverksamheter till lokaletablering i närliggande stadsdelar, cityförskjutning, vilken hade nutidshistorisk relevans. Industriella revolutionens samhällsomvälvningar försköt mellan 1860 och 1910 tyngdpunkten för Stockholms cityverksamheter från Gamla Stan; obefintligt utbud av affärslokaler och otillräcklig infrastruktur tvingade nyetableringar till närliggande Nedre Norrmalm, dit också många – men inte alla – befintliga verksamheter flyttade, varpå Gamla Stan genomgick förslumning. Stadsplaneringen fastslog därför det nödvändiga i att till varje pris heja processens fortgående från Nedre Norrmalm; denna ansågs hämma cityverksamheternas lokaliseringsönskemål och fri konkurrens om lokaler och på så vis också effektiviteten som stadsbildande verksamheter. Stockholms utveckling i allmänhet var därmed hotad.
Tillfördes citys baksida citynätets framkomlighet beräknades antalet sysselsatta i stadsdelen kunna växa med en tredjedel, till 95,000. Med gatubreddningar, tunnelbana och förbättrade anslutningar för genomfartstrafik skulle spatiala drivkrafter beredas förutsättning att låta citybildningen fortgå i önskad riktning. Byggnadsteknisk sanering både möjliggjorde och framtvingades av gatubreddning, tunnelbanans byggande, och vice versa; utifrån denna, i cityideologin sammanstrålande, inbördes komplexa uppsättning saneringsbehov måste Norrmalmsregleringens stora omfattning förstås.
Liksom rivningarna placerade regleringen i en efterkrigstida världsomspännande kontext, gavs citytesen planeringsfasen ett internationellt sammanhang. Den stockholmare som 1928 var 75 år gammal hade under sin livstid bevittnat hur människans förhållande till staden omkullkastats. Industrialismen nådde staden runt 1855 och omkring sekelskiftet, framför allt från 1920-talet, började urbaniseringen övergå i en mer nischad suburbanisering. Överensstämmelserna mellan Norrmalmsplanerarna och ”The Nature of Cities” om differentiering vittnar om gränsöverskridande konsekvenser. Industrialismens ökade konkurrens om centrala stadsytor och med dess boendesociala problematik framtvingades så fort praktiska möjligheter förelåg utspridd stadstillväxt, allt utan att förändra innerstadens roll som den plats i storstadsbebyggelsen där tillgängligheten var som högst. Trots inneboende komplexitet ryms i förenklingen nyckeln till förståelse av citybildning och cityideologins internationella koppling karaktär. Stockholm är genom Norrmalmsregleringens planeringsfas ett särdeles väldokumenterat och exemplifierande typfall för denna utveckling.},
  author       = {Christner, Sebastian},
  keyword      = {citytesen,Nedre Norrmalm,sanering,markanvändning,Stockholm,stadsplanering},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {" ...bästa tänkbara förhållanden" - En studie av hur citytesen motiverade Norrmalmsregleringen},
  year         = {2015},
}