Ställt utom rimligt tvivel. Bevispraxis i våldtäktsmål.

Abstract (Swedish)

Uppsatsens syfte är att undersöka dels om det finns skillnader mellan rättsinstansernas bevisvärdering i våldtäktsmål, dels om denna bevisvärdering förändrats över tid mellan 1980 till 2013. För att uppfylla uppsatsens syfte har en rättsfallsstudie genomförts där samtliga rättsfall från den angivna tidsperioden som uppfyller de på förhand uppställda kriterierna har analyserats. Huvudbeviset ska ha bestått i målsägandens berättelse och den tilltalade ska ha varit av avvikande åsikt. Rättsfallsstudiens resultat har sedan jämförts med förändringar i lagtext för att utreda om detta kan förklara eventuella skillnader i bevisvärderingen. Resultaten analyseras och diskuteras utifrån den tilltalades perspektiv, med principen om rättsäkerhet som teoretisk utgångspunkt.
Studiens resultat måste tolkas med försiktighet av flera skäl, men främst på grund av att antalet behandlade rättsfall är begränsat. Andra omständigheter som försvårat rättsfallsstudien är att instanserna inte använder sig av en enhetlig, definierbar metodik eller begreppsapparat för att avgöra om en individ är trovärdig eller om dennes berättelse är tillförlitlig. Domskälen är ofta mycket sparsamt författade och det är inte alltid tydligt vad det är som lett domstolen till sin slutsats. Dessa brister försvårar en analys och utgör på egen hand goda skäl att kritisera rättens hantering av dessa mål.
De resultat som framkommit är bekymmersamma. Instanserna skiljer sig åt i sin bevisvärdering såväl sinsemellan som över tid, och någon förklaring till detta tycks inte stå att finna i lagtext eller förarbeten. Skillnaden gäller främst vilken vikt som läggs vid målsäganden och dennes berättelse, och hur dessa faktorer bedöms. Benägenheten att fälla den tilltalade i dessa mål är högre i underrätterna än i HD, i varje fall sedan mitten av 90-talet. Att underrätterna skiljer sig så mycket från HD är särskilt allvarligt med tanke på att HovR normalt är den sista instansen där dessa mål prövas. Risken är betydande att målsägandens utsaga övervärderats i bevishänseende under den undersökta perioden. Det finns skäl att ifrågasätta om ett högt ställt beviskrav verkligen upprätthållits.

Abstract

The purpose of this essay is in part to examine if there are any differences between the district court, the Court of Appeal and the Supreme Court when it comes to their evaluation of evidence in rape cases where the main evidence is the statement of the victim, and in part to examine if this evaluation has changed over the time span of 1980–2013. To fulfill this purpose a legal case study is used to analyze a selection of cases that has fulfilled a set of criteria. Most importantly, the main evidence in the case has to be the statement of the injured party and the defendant has to be of a dissenting opinion. The results of the legal case study are then compared to the amendments made to the law during the period, to see if it’s possible to explain any eventual differences in the evaluation of evidence. The results are analyzed and discussed from the defendants’ perspective, in a discussion guided by the principle of rule of law.
Any conclusions from the case study must be drawn with caution, mainly because of the limited sample size. Another factor impairing the study is the fact that the courts of law don’t use a uniform methodology for determining whether an individual is trustworthy or if her story is reliable. The courts reasons are also sparsely worded and it’s often not entirely clear what has led the court to its conclusion. These shortcomings alone are reason enough to criticize the courts handling of these cases.
The conclusions of the study are worrisome. The district court, Court of Appeal and the Supreme Court differ amongst themselves as well as over time in their evaluation of evidence in these cases. Amendments made to the law do not explain these differences. They differ mainly in how they assess the victim and her story, and in what value they ascribe to these factors. There is a higher tendency to convict the accused in the district court and the Court of Appeal than in the Supreme Court, at least since the mid -90s. This is especially worrisome since the Court of Appeal usually is the last instance where these cases are tried. There are significant risks that the victims statements have been overvalued by the courts in the examined timeframe. There are reasons to question whether a high standard of evidence has been maintained during this period.

• author: Lyttbacka, Jimmy
• supervisor: Helén Örnemark Hansen
• organization: Department of Law
• alternative title: Beyond reasonable doubt. Evaluation of evidence in rape cases.
• course: JURM02 20142
• year: 2014
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, bevis, utsaga, våldtäkt, bevisvärdering
• language: Swedish
• id: 5151923
• date added to LUP: 2015-03-31 10:55:54
• date last changed: 2015-03-31 10:55:54