Advanced

Vem ska skydda ett barn? Om styvföräldrars garantansvar för sina styvbarn

Holm, Erik LU (2015) LAGF03 20151
Faculty of Law
Department of Law
Abstract (Swedish)
Syftet med denna uppsats är att, med en rättsdogmatisk metod, utreda huruvida en styvförälder kan inta ställning som skyddsgarant för sina styvbarn och därigenom hållas ansvarig för ett oäkta underlåtenhetsbrott.
En förutsättning för att en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för att genom underlåtenhet orsaka en viss effekt är att hen befinner sig i garantställning. Att en sådan ställning föreligger i de fall en rättslig relation är för handen (exempelvis mellan förälder–barn) har länge betraktats som en självklar utgångspunkt. I vilken mån en person kan inta garantställning även vid avsaknad av en rättslig handlingsplikt har dock länge varit oklart.
Genom HD:s avgörande i NJA 2013 s. 588 har rättsläget klarlagts såtillvida... (More)
Syftet med denna uppsats är att, med en rättsdogmatisk metod, utreda huruvida en styvförälder kan inta ställning som skyddsgarant för sina styvbarn och därigenom hållas ansvarig för ett oäkta underlåtenhetsbrott.
En förutsättning för att en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för att genom underlåtenhet orsaka en viss effekt är att hen befinner sig i garantställning. Att en sådan ställning föreligger i de fall en rättslig relation är för handen (exempelvis mellan förälder–barn) har länge betraktats som en självklar utgångspunkt. I vilken mån en person kan inta garantställning även vid avsaknad av en rättslig handlingsplikt har dock länge varit oklart.
Genom HD:s avgörande i NJA 2013 s. 588 har rättsläget klarlagts såtillvida att en rättslig relation inte är nödvändig för att en ställning som garant ska kunna uppstå. Enligt HD kan en garantställning, vid sidan av genom rättsliga förhållanden även grundas i faktiska omständigheter, exempelvis en nära levnadsgemenskap eller ett frivilligt åtagande. Detta medför att även en styvförälder kan inta garantställning och därmed hållas straffrättslig ansvarig för sin underlåtenhet då underlåtenheten skadar hens styvbarn. Rättsutvecklingen har således gått från en återhållsam syn på vem som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet till ett mer extensivt synsätt på vad som kan konstituera en garantställning och därigenom en handlingsplikt.
Det faktum att en rättslig relation inte längre anses nödvändig för att konstituera en garantställning medför att kretsen av personer som hållas straffrättsligt ansvariga för sin underlåtenhet utökas. Då ett syfte med att uppställa ett krav på garantställning är att avgränsa den personkrets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet kan det ifrågasättas om garantläran, efter HD:s avgörande, uppfyller detta syfte på ett tillfredsställande sätt. Mot detta bör ställas att garantläran har ytterligare en funktion; att skydda särskilt utsatta och vårdbehövande personer (i detta fall barn). Genom att utöka den krets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet att skydda dessa personer skapas ett handlingsincitament varför denna funktion kan anses stärkt.
Med beaktande av HD:s restriktiva tillämpning av garantläran i NJA 2013 s. 588 är framställningens slutsats att störst vikt, än så länge, tillmäts det förstnämnda, personkretsavgränsande syftet. (Less)
Popular Abstract
The purpose of this essay is to, by using a traditional judicial method, study whether a stepparent has a special duty to act in order to protect her stepchild and therefore if the stepparent can be held responsible for neglecting to do so. A prerequisite for the actualization of criminal liability based on omission is that person concerned has omitted a special duty to act.
A self-evident basis is that such a duty to act exists in case of a legal-based relation, for example between a parent and her child. Whether a stepparent, in absence of a legal-based relationship, can be held responsible for her omission to protect and look after her stepchildren has been frequently debated.
The Swedish Supreme Court stated in the judgement of... (More)
The purpose of this essay is to, by using a traditional judicial method, study whether a stepparent has a special duty to act in order to protect her stepchild and therefore if the stepparent can be held responsible for neglecting to do so. A prerequisite for the actualization of criminal liability based on omission is that person concerned has omitted a special duty to act.
A self-evident basis is that such a duty to act exists in case of a legal-based relation, for example between a parent and her child. Whether a stepparent, in absence of a legal-based relationship, can be held responsible for her omission to protect and look after her stepchildren has been frequently debated.
The Swedish Supreme Court stated in the judgement of NJA 2013 pg. 588 that a special duty to act can also occur in absence of a legal-based relationship. According to the court a duty to act cannot only be grounded upon legal relations but furthermore upon factual circumstances, such as close relations or voluntary commitments. This result of this is that also a stepparent can be considered as having a special duty to act to protect her stepchild. The judgment has led to an extended view of what kind of circumstances that can constitute a special duty to act.
The fact that a legal-based relationship no longer is considered necessary to create a duty to act implies that the group of people who can be held responsible for their omission has extended. One of the purposes of the requirement of a special duty to act to actualize criminal liability is to define the group of people eventually facing trial. Hence, it can be discussed whether this purpose is fulfilled after the judgement. On the other hand, the requirement of a special duty to act has another purpose; to protect the weak and vulnerable (in this case children). By extending the group of people that can be held responsible for their omission, an incentive to act can be created.
Considering that the Swedish Supreme Court exercised great caution extending this group of people in the case of NJA 2013 pg. 588 the conclusion is that the former purpose, at least so far, is the primary one. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Holm, Erik LU
supervisor
organization
course
LAGF03 20151
year
type
M2 - Bachelor Degree
subject
keywords
straffrätt, garantansvar, garantläran, underlåtenhetsbrott, rättspliktsteorin, handlingsplikt, nära levnadsgemenskap, frivilligt åtagande, NJA 2013 s. 588
language
Swedish
id
5431072
date added to LUP
2015-07-03 15:26:49
date last changed
2015-07-03 15:26:49
@misc{5431072,
  abstract     = {Syftet med denna uppsats är att, med en rättsdogmatisk metod, utreda huruvida en styvförälder kan inta ställning som skyddsgarant för sina styvbarn och därigenom hållas ansvarig för ett oäkta underlåtenhetsbrott.
En förutsättning för att en person ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig för att genom underlåtenhet orsaka en viss effekt är att hen befinner sig i garantställning. Att en sådan ställning föreligger i de fall en rättslig relation är för handen (exempelvis mellan förälder–barn) har länge betraktats som en självklar utgångspunkt. I vilken mån en person kan inta garantställning även vid avsaknad av en rättslig handlingsplikt har dock länge varit oklart.
Genom HD:s avgörande i NJA 2013 s. 588 har rättsläget klarlagts såtillvida att en rättslig relation inte är nödvändig för att en ställning som garant ska kunna uppstå. Enligt HD kan en garantställning, vid sidan av genom rättsliga förhållanden även grundas i faktiska omständigheter, exempelvis en nära levnadsgemenskap eller ett frivilligt åtagande. Detta medför att även en styvförälder kan inta garantställning och därmed hållas straffrättslig ansvarig för sin underlåtenhet då underlåtenheten skadar hens styvbarn. Rättsutvecklingen har således gått från en återhållsam syn på vem som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet till ett mer extensivt synsätt på vad som kan konstituera en garantställning och därigenom en handlingsplikt. 
Det faktum att en rättslig relation inte längre anses nödvändig för att konstituera en garantställning medför att kretsen av personer som hållas straffrättsligt ansvariga för sin underlåtenhet utökas. Då ett syfte med att uppställa ett krav på garantställning är att avgränsa den personkrets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet kan det ifrågasättas om garantläran, efter HD:s avgörande, uppfyller detta syfte på ett tillfredsställande sätt. Mot detta bör ställas att garantläran har ytterligare en funktion; att skydda särskilt utsatta och vårdbehövande personer (i detta fall barn). Genom att utöka den krets som kan hållas ansvarig för sin underlåtenhet att skydda dessa personer skapas ett handlingsincitament varför denna funktion kan anses stärkt. 
Med beaktande av HD:s restriktiva tillämpning av garantläran i NJA 2013 s. 588 är framställningens slutsats att störst vikt, än så länge, tillmäts det förstnämnda, personkretsavgränsande syftet.},
  author       = {Holm, Erik},
  keyword      = {straffrätt,garantansvar,garantläran,underlåtenhetsbrott,rättspliktsteorin,handlingsplikt,nära levnadsgemenskap,frivilligt åtagande,NJA 2013 s. 588},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Vem ska skydda ett barn? Om styvföräldrars garantansvar för sina styvbarn},
  year         = {2015},
}