Skyldig att ingripa - Om personkretsen vid de oäkta underlåtenhetsbrotten

Abstract (Swedish)

Denna uppsats syftar till att behandla problematiken med garantlärans syfte och avgränsande funktion. I svensk rätt saknas en allmän plikt att hjälpa nödställda. Det är dock möjligt att ålägga person handlingsplikt även i svensk rätt, nämligen genom användandet av garantläran. Garantläran aktualiseras vid de oäkta underlåtenhetsbrotten, vilket innebär att ett kommissivdelikt, ett förbud att handla på ett visst sätt, överträds genom underlåtenhet. För att ålägga en person handlingsplikt krävs det vidare att vederbörande haft en särskild anledning att ingripa, vilket benämns som kravet på garantställning. De som tillhör den personkrets som kan anses ha särskild anledning att ingripa begränsas genom garantlärans avgränsande funktion.

Fram tills NJA 2013 s. 588 var rättsläget relativt oklart. Rättspliktsteorin, som beskriver garantställning som något direkt kopplat till en rättslig plikt att handla, har under lång tid varit förhärskande. Vårdnadshavare har därför länge ansetts vara i garantställning i förhållande till sina barn, på grund av stadgandet i 6 kap. 2 § FB. NJA 2013 s. 588 var omdanande, på så sätt, att det yttrades att en rättslig relation inte är nödvändig för konstruerandet av garantställning. Även personer med endast utomrättslig koppling till varandra, exempelvis en styvförälder i förhållande till ett barn, kan alltså vara i garantställning. Detta genom grunderna nära levnadsgemenskap och frivilligt åtagande. I fallet dömdes dock inte styvpappan i fråga i HD.

HD hade i sin dom en mer restriktiv syn på dessa grunder än den som företräds i doktrinen som behandlar garantläran. Det kvarstår fortfarande en del oklarheter och frågan är om garantlärans syfte och avgränsande funktion kan påstås ha förändrats i och med avgörandet. HD ställer i sin dom upp kravet att en styvförälder ska vara att jämställa med förälder för att inta garantställning. Detta och det faktum att HD aldrig klargör varför det är en ”självklarhet” att föräldrar är garanter för sina barn gör att argumentationen liknar den rättspliktsteoretiska med krav på koppling till 6 kap. 2 § FB. Det kan därför ifrågasättas om garantläran tillämpas fullt ut.

Vidare tycks det vara så att HD genom sin dom velat tydliggöra att garantläran ska anses ha ytterligare ett syfte, nämligen att skydda barn. Detta eftersom HD uttalade att barn är särskilt skyddsvärda. Med beaktande av de meningsskiljaktigheter som lyftes fram av en minoritet i HD och de som finns i doktrinen, är det inte omöjligt att rättsläget kommer att förändras genom framtida praxis.

Popular Abstract

The Swedish law lacks a general law that imposes a duty to help someone in need. In the Swedish law, an omission to act will only result in criminal liability when there is considered to be a special duty to act. Such a duty can be based solely on the relationship between individuals. Historically, this has not been the case. Before the Swedish Supreme Court’s ruling, NJA 2013, page 588, a special duty to act was regarded to have to be connected to private law, authorities commands, public sector employment or an agreement. An example of such a connection is the supervisory duties of a legal guardian stated in chapter 6, 2 § FB.

Because of the supervisory duties in chapter 6, 2 § FB, legal guardians have for a long time been held accountable for an omission to protect their child. It is the opinion of the Supreme Court that legal guardians, almost certainly, always have a special duty to protect their children. In NJA 2013, page 588 the question was whether a special duty to act could be imposed on someone without a legal connection to a child, in this case a stepparent. The Supreme Court stated that it is possible, but a necessary prerequisite is that the stepparent can be equated with a parent or that the stepparent has committed to take care of the child. Even though the Supreme Court acquitted the stepparent it is now obvious that a special duty to act can be derived solely from relationships between individuals in Swedish law.

There are, however, still some uncertainties regarding a special duty to act in the absence of a legal relationship between individuals. It is still not entirely clear who can be imposed with such a special duty to act. The Supreme Court has adopted a more restrictive approach than the doctrine on the subject. The Supreme Court states that a step-parent has to be equated to a parent. However, the Supreme Court never clarifies why it is certain that a parent has a special duty act, and hence it seems like there still needs to be some sort of connection to chapter 6, 2 § FB.

It also seems like the Supreme Court means that a special duty to act is particularly important in cases involving children, i.e. it has a special child protecting purpose. Considering the dissent of the minority of the Supreme Court and the different opinion of the doctrine, it is not unlikely that the judicial precedent regarding who has a special duty to act might change in the future.

• author: Wohlin, Carl
• supervisor: Uta Bindreiter
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20161
• year: 2016
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, garant, garantansvar, garantställning, garantläran, rättspliktsteorin, NJA 2013 s. 588, Jareborg, underlåtenhet, oäkta underlåtenhetsbrott, personkrets
• language: Swedish
• id: 8874009
• date added to LUP: 2016-07-04 08:36:02
• date last changed: 2016-07-04 08:36:02