Normalstraffet för mord - En konstitutionell analys avseende Högsta domstolens befogenheter

Abstract

The paper examines if the Supreme Court, by not following the legislator´s intentions regarding what the normal penalty for murder should be, has exceeded its powers under the Instrument of Government. Normal penalty refers to the penalty that the courts proceed from when deciding the penal value.

The public power in Sweden proceeds from the people. It would be difficult to implement that the people exercise power directly and different State bodies therefore has been given different functions. The Riksdag is the foremost representative of the people and has been given the function to enact the laws. Courts of law exist for the administration of justice. Which tasks the courts should have besides judging is not stated in the Instrument of Government. It is clear though that the principle of legality sets the limit to how far the Supreme Court´s legislative powers extends. The court can only deviate from law if the court finds that the provision conflicts with a rule of fundamental law. The legal position cannot always be clarified by reading the act and the courts then have to interpret the act in the light of the purpose of the act. The purpose should be respected as far as it is compatible with the amendment of the law. It is in this regard disagreement can emerge on how loyal the courts should be towards the legislator. In the debate Wersäll thinks that the Supreme Court should be loyal towards the legislator while Lindskog thinks that the court should take responsibility for making the law.

Regarding the penalty for murder a few amendments of the law have been made lately. In 2009 the legal provision for murder was changed in order to make room for a more varied sentence and to raise the penalty level for the fixed sentence. One year later another amendment of law was made in the Penal Code in order to raise the penalty for all crimes of violence. In NJA 2013 s. 376 the Supreme Court stated that these amendments of law resulted in that the normal penalty for murder should be fourteen years and that the life sentence should be imposed if there are “particularly aggravating circumstances”. The legislator wanted to achieve a further raise and made a new amendment of the law in 2014. In the legal provision a condition to impose life sentence was added: “if the circumstances are aggravating”. The purpose was to increase the use of life sentence and to make this the normal penalty in the sense that it would be imposed in the majority of the cases. The amendment of the law was made in the light of NJA 2013 s. 376. The Supreme Court deviated from the legislator´s intention in NJA 2016 s. 3 and stated that the amendment of law did not change the legal position. The court thought that it was problematic that a condition had been added and that it rather implied that the use of life sentence should be restricted.

Sunnqvist and Asp share the Supreme Court’s opinion but Asp states in his article that the Supreme Court could have been loyal to the legislator because firstly the meaning of the amendment of the law depends on how you interpret “if the circumstances are aggravating”, secondly there was not any legality issues in this particular case.

The question if the Supreme Court exceeded its powers by not following the legislator´s intentions is therefore dependent on the question how loyal the Supreme Court should be towards the legislator. The Instrument of Government does not give any expression of separating power and some caution is to prefer when making law.

Abstract (Swedish)

Uppsatsen undersöker om Högsta domstolen (HD), genom att frångå lagstiftarens intentioner avseende vad som ska utgöra normalstraffet för mord, har överskridit sina befogenheter enligt regeringsformen (RF). Med normalstraff avses det straff domstolarna utgår ifrån när det bestämmer straffvärdet.

I Sverige utgår all offentlig makt från folket, vilket betecknas som folksuveränitetsprincipen. Det vore svårt att genomföra att folket skulle utöva maken direkt och RF bygger således på principen om funktionsfördelning. Riksdagen är folkets främsta företrädare och har bland annat tilldelats uppdraget att stifta lagar. För utövande av den dömande funktionen finns domstolar. Vilka uppgifter domstolarna har utöver att döma framgår dock inte av RF. Det som står klart avseende HD:s rättsbildanden roll är att legalitetsprincipen sätter en gräns för hur långt den sträcker sig. Domstolen kan endast frångå lagen om den är grundlagsstridig. Rättsläget kan dock inte alltid klargöras genom en läsning av lagtexten och domstolarna har då att tolka lagen i ljuset av bland annat syftet med lagen. Detta syfte ska respekteras inom ramen för vad som är förenligt med den genomförda lagändringen. Det är i detta hänseende det kan uppkomma motsättningar, dvs. hur lagstiftningslojala domstolarna ska vara. Inom debatten tar Wersäll en mer lagstiftningslojal ståndpunkt medan Lindskog förespråkar en mer aktiv rättsbildning från HD:s sida.

Avseende straffet för mord har det gjorts en del lagändringar på senare tid. År 2009 ändrades lagbestämmelsen för mord i syfte att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och att höja straffnivån för det tidsbestämda straffet. Ett år senare infördes en straffmätningsreform vars syfte bland annat var att höja straffen för allvarliga våldsbrott och att öka spännvidden mellan straffen för brott i allmänhet. I NJA 2013 s. 376 uttalade HD att dessa ändringar föranledde ett normalstraff på fjorton år och att fängelse på livstid skulle dömas ut om det förelåg ”synnerligen försvårande omständigheter”. Lagstiftaren ville dock åstadkomma ytterliga en höjning och ändrade lagen igen år 2014. I lagtexten lade man till ett rekvisit för att döma till fängelse på livstid, närmare bestämt ”om omständigheterna är försvårande”. Syftet med lagändringen var att livstidsstraffet skulle börja användas i betydligt större utsträckning och utgöra ett normalstraff i den bemärkelsen att det skulle dömas ut i majoriteten av fallen. Ändringen gjordes mot bakgrund av vad som uttalades i NJA 2013 s. 376. I NJA 2016 s. 3 frångick HD lagstiftarens intention och angav att lagändringen inte ändrade rättsläget. Domstolen ansåg att det var problematiskt att man hade infört en tilläggsförutsättning i bestämmelsen eftersom den snarare innebar en begränsning av möjligheten att döma till livstid.

Sunnqvist och Asp delar HD:s åsikt men Asp anförde i sin artikel att det dock fanns utrymme för domstolen att vara lagstiftningslojal dels på grund av att innebörden av lagändringen är beroende av vad man lägger i ”om omständigheterna är försvårande”, dels på grund av att det inte fanns något legalitets hinder i det konkreta fallet mot att hänföra mordet till den klass av fall vid vilken omständigheterna är försvårande.

Frågan om HD överskridit sina befogenheter genom att frångå lagstiftarens intentioner blir således beroende av frågan hur lagstiftningslojala HD ska vara. RF ger dock inte utryck för maktdelning och en viss försiktighet vid rättsbildningen kanske är att föredra.

• author: Mik, Emelie
• supervisor: Sverker Jönsson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20162
• year: 2016
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Rättsvetenskap, statsrätt, mord, påföljd, folksuveränitetsprincipen, legalitetsprincipen
• language: Swedish
• id: 8897357
• date added to LUP: 2017-02-13 08:23:29
• date last changed: 2017-02-13 08:23:29