Advanced

Omrubricering genom 23:4 st.2 BrB - Det utvidgade medgärningsmannaskapet - en gränslös rättsfigur?

Sporrstedt Lätt, Jonas LU (2017) LAGF03 20171
Department of Law
Faculty of Law
Abstract (Swedish)
Genom straffrättsreformen 1948 skulle domstolarna ges en större flexibilitet att bedöma vilken ansvarsform varje medverkande gjorts sig skyldig till. Systemet skulle på detta sätt bli mer effektivt. I förarbetena uttrycks att en gärningsman i regel har deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen men att det i vissa fall kan te sig ”naturligt” att anse även annan deltagande som gärningsman. Någon definition om vad det innebär att vara gärningsman ansåg SRK vara överflödig. Istället överlämnades till rättstillämpningen att avgöra detta. Den centrala bestämmelsen för medverkan till brott återfinns idag i 23:4 BrB. Bestämmelsen utvidgar straffansvaret genom att även den som främjat en gärning med råd eller dåd kan ställas till svars.

... (More)
Genom straffrättsreformen 1948 skulle domstolarna ges en större flexibilitet att bedöma vilken ansvarsform varje medverkande gjorts sig skyldig till. Systemet skulle på detta sätt bli mer effektivt. I förarbetena uttrycks att en gärningsman i regel har deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen men att det i vissa fall kan te sig ”naturligt” att anse även annan deltagande som gärningsman. Någon definition om vad det innebär att vara gärningsman ansåg SRK vara överflödig. Istället överlämnades till rättstillämpningen att avgöra detta. Den centrala bestämmelsen för medverkan till brott återfinns idag i 23:4 BrB. Bestämmelsen utvidgar straffansvaret genom att även den som främjat en gärning med råd eller dåd kan ställas till svars.

De enskilda straffbuden är i regel en beskrivning av en gärning som utförs av en person. I realiteten begås brott ofta av flera gärningsmän. När någon eller några av dessa inte självständigt uppfyller brottsrekvisiten krävs en utvidgad tolkning av det aktuella straffbudet för att kunna döma samtliga som medgärningsmän. Hur pass delaktig en person ska ha varit samt vilka kriterier denne ska ha uppfyllt för att betraktas som medgärningsman är svårt att få ett entydigt svar på. Omrubriceringsmöjligheten i 23:4 st. 2 BrB torde dock ha påverkat kravet på delaktighet i sänkande riktning.

I rättspraxis har omrubriceringsmöjligheten tillämpats på olika sätt och i varierande grad. I sin mest utvidgade form har den tillämpats på delaktiga med perifera roller som i objektiv mening inte uppfyller rekvisiten för det aktuella brottet. Kravet på aktivitet har i dessa fall satts mycket lågt och kvalitetsskillnaden på de inblandades gärningar har varit betydande. I uppsatsen används benämningen ”utvidgad medgärningsman” för att beteckna denna rättsliga företeelse.

Inom medverkansläran finns ett antal centrala begrepp som i hög grad påverkar nämnda bedömning. Uppsatsen visar att dessa begrepp i vissa fall ligger långt ifrån motsvarande betydelse i allmänt språkbruk. En sådan företeelse riskerar att bli oförutsebart och strida mot det allmänna rättsmedvetandet. I uppsatsen konstateras att ett främjande i juridisk teknisk mening i vissa fall betraktats som betydligt vidare än i vardagliga sammanhang. Eftersom ett minimikrav för att kunna betraktas som medgärningsman är att man åtminstone främjat gärningen kan en sådan vidare definition få betydelse för medgärningsmannaskapets avgränsning.

Det är också oklart vad som menas med att utföra en gärning och hur den ska skiljas från att främja densamma. Denna gränsdragning får betydelse för när det är ”naturligt” att anse en främjare vara gärningsman. I uppsatsen konstateras att det inte är möjligt att på en abstrakt nivå ställa upp en teori som löser denna gränsdragningsproblematik i det enskilda fallet. För att avgöra gränsdragningen på ett mer generellt plan kan man dock ha vägledning av ett antal kriterier som utkristalliserats i rättspraxis. Det kan ske genom att på en objektiv nivå undersöka kvalitetsskillnaden i respektive medverkandes handlande, tidsliga och rumsliga faktorer, föregående arbetsfördelning och brottsplaner, aktivitetsnivå, inbördes relationer etc. (Less)
Popular Abstract
Through the criminal justice reform in 1948, the courts would be given greater flexibility to assess the form of responsibility each participant was guilty of, thus making the system more efficient. The preamble states that a perpetrator has usually participated in the execution of the criminal act, but in some cases it may be "natural" to consider another participant as a perpetrator. SRK considered any definition of being a perpertrator as redundant, and it was instead submitted to the adjudication process for determination. The key rule for involvement in crimes is today found in 23:4 BrB. The provision extends criminal liability by allowing even the one who promoted a criminal act with advice or deed to be brought to justice.

The... (More)
Through the criminal justice reform in 1948, the courts would be given greater flexibility to assess the form of responsibility each participant was guilty of, thus making the system more efficient. The preamble states that a perpetrator has usually participated in the execution of the criminal act, but in some cases it may be "natural" to consider another participant as a perpetrator. SRK considered any definition of being a perpertrator as redundant, and it was instead submitted to the adjudication process for determination. The key rule for involvement in crimes is today found in 23:4 BrB. The provision extends criminal liability by allowing even the one who promoted a criminal act with advice or deed to be brought to justice.

The individual penal provision is usually a description of an act performed by a single person. In fact, crimes are often committed by several offenders. When one or more of them do not fully comply with the criminal offense, an extended interpretation of the current penalty provision is required in order to be able to judge all as what in Swedish criminal law is called ”medgärningsmannaskap”, which can be translated as a shared perpertratorship. How involved a person should have been as well as what criteria he should have fulfilled to be considered as ”medgärningsman” is difficult to get a clear answer of. The possibility of classification in 23:4 st. 2 BrB has probably affected the requirement for criminal participation in a descending direction.

In case-law, this possibility has been applied in different ways and to varying degrees. In its most expanded form, it has been applied to peripheral roles which, in objective sense, do not fulfill the necessary condition in question. In these cases, the requirement for activity has been set very low and the difference in quality between the actions involved has been significant. In this paper the Swedish term "utvidgat medgärningsmannaskap" is used to denote this legal phenomenon.

Within ”medverkansläran” there are a number of central legal concepts that greatly affect that assessment. The essay shows that in some cases these legal concepts are far from the corresponding meaning in general language use. Such a phenomenon risks becoming unpredictable and contrary to the general sense of law. In the paper it is stated that a promotion (främjande) in legal technical terms have in some cases been regarded as considerably wider than in everyday situations. Since a minimum requirement for being considered as a ”medgärningsman” is that at least promoting a deed, such a wider definition may be of importance for the delimitation of ”medgärningsmannaskapet”.

It is also unclear what is meant by performing an act and how it should be distinguished from promoting it. This boundary becomes important when it is "natural" to consider a promoter to be a perpetrator.In the paper it is stated that it is not possible at an abstract level to draw up a theory that solves this boundary problem in specific cases. However, in order to determine the limitation on a more general level, guidance can be given to a number of criteria that crystallized from case law. This can regard investigating on an objective level the quality difference in the actions of each participants, time and spatial factors, previous division of labor and conspiring, activity level, mutual relations, etc. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Sporrstedt Lätt, Jonas LU
supervisor
organization
course
LAGF03 20171
year
type
M2 - Bachelor Degree
subject
keywords
straffrätt, medgärningsmannaskap
language
Swedish
id
8908544
date added to LUP
2017-07-01 18:00:21
date last changed
2017-07-01 18:00:21
@misc{8908544,
  abstract     = {Genom straffrättsreformen 1948 skulle domstolarna ges en större flexibilitet att bedöma vilken ansvarsform varje medverkande gjorts sig skyldig till. Systemet skulle på detta sätt bli mer effektivt. I förarbetena uttrycks att en gärningsman i regel har deltagit i utförandet av den brottsliga gärningen men att det i vissa fall kan te sig ”naturligt” att anse även annan deltagande som gärningsman. Någon definition om vad det innebär att vara gärningsman ansåg SRK vara överflödig. Istället överlämnades till rättstillämpningen att avgöra detta. Den centrala bestämmelsen för medverkan till brott återfinns idag i 23:4 BrB. Bestämmelsen utvidgar straffansvaret genom att även den som främjat en gärning med råd eller dåd kan ställas till svars.

De enskilda straffbuden är i regel en beskrivning av en gärning som utförs av en person. I realiteten begås brott ofta av flera gärningsmän. När någon eller några av dessa inte självständigt uppfyller brottsrekvisiten krävs en utvidgad tolkning av det aktuella straffbudet för att kunna döma samtliga som medgärningsmän. Hur pass delaktig en person ska ha varit samt vilka kriterier denne ska ha uppfyllt för att betraktas som medgärningsman är svårt att få ett entydigt svar på. Omrubriceringsmöjligheten i 23:4 st. 2 BrB torde dock ha påverkat kravet på delaktighet i sänkande riktning. 

I rättspraxis har omrubriceringsmöjligheten tillämpats på olika sätt och i varierande grad. I sin mest utvidgade form har den tillämpats på delaktiga med perifera roller som i objektiv mening inte uppfyller rekvisiten för det aktuella brottet. Kravet på aktivitet har i dessa fall satts mycket lågt och kvalitetsskillnaden på de inblandades gärningar har varit betydande. I uppsatsen används benämningen ”utvidgad medgärningsman” för att beteckna denna rättsliga företeelse.

Inom medverkansläran finns ett antal centrala begrepp som i hög grad påverkar nämnda bedömning. Uppsatsen visar att dessa begrepp i vissa fall ligger långt ifrån motsvarande betydelse i allmänt språkbruk. En sådan företeelse riskerar att bli oförutsebart och strida mot det allmänna rättsmedvetandet. I uppsatsen konstateras att ett främjande i juridisk teknisk mening i vissa fall betraktats som betydligt vidare än i vardagliga sammanhang. Eftersom ett minimikrav för att kunna betraktas som medgärningsman är att man åtminstone främjat gärningen kan en sådan vidare definition få betydelse för medgärningsmannaskapets avgränsning.

Det är också oklart vad som menas med att utföra en gärning och hur den ska skiljas från att främja densamma. Denna gränsdragning får betydelse för när det är ”naturligt” att anse en främjare vara gärningsman. I uppsatsen konstateras att det inte är möjligt att på en abstrakt nivå ställa upp en teori som löser denna gränsdragningsproblematik i det enskilda fallet. För att avgöra gränsdragningen på ett mer generellt plan kan man dock ha vägledning av ett antal kriterier som utkristalliserats i rättspraxis. Det kan ske genom att på en objektiv nivå undersöka kvalitetsskillnaden i respektive medverkandes handlande, tidsliga och rumsliga faktorer, föregående arbetsfördelning och brottsplaner, aktivitetsnivå, inbördes relationer etc.},
  author       = {Sporrstedt Lätt, Jonas},
  keyword      = {straffrätt,medgärningsmannaskap},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Omrubricering genom 23:4 st.2 BrB - Det utvidgade medgärningsmannaskapet - en gränslös rättsfigur?},
  year         = {2017},
}