Frihetsberövad i väntan på forensiska undersökningar – om långa häktningstider och skyndsamhetskrav

Abstract (Swedish)

Att Sverige har problem med långa häktningstider är allvarligt med tanke på häktningens karaktär som det mest ingripande av alla tvångsmedel. En av orsakerna till de långa häktningstiderna är att det ofta tar lång tid att får analyssvaren från de kriminaltekniska undersökningarna. Det är vanligt förekommande att åklagaren behöver begära att en misstänkte ska kvarbli i häkte med hänvisning till att de tekniska undersökningarna inte är färdigställda. Denna uppsats utreder frågan om i vilken utsträckning, ur ett rättsligt perspektiv, häktningstiderna bör kunna vara beroende av utredningstiderna och väntetiderna för kriminaltekniska analyser. Utredningen görs med utgångspunkt i den enskildes rättssäkerhet och de skyddsfunktioner som finns för att garantera denna och säkerställa att häktningstiderna aldrig blir längre än vad som är absolut nödvändigt.
Åklagaren är skyldig att bedriva förundersökningen skyndsamt och domstolen är skyldig att kontrollera skyndsamhetskravet. De långa handläggningstider som försenar de forensiska undersökningarna kan innebära en riskfaktor i förhållande till skyndsamhetskravet. Det är domstolen som ytterst ansvarar för kontrollen av häktningstidernas längd. Att ge domstolen möjlighet att utöva denna kontroll är det huvudsakliga syftet med omhäktningsförhandlingen. Det anses även, på grund av avsaknaden av maxtidsgräns, följa av proportionalitetsbedömningen att häktningstider inte kan vara hur långa som helst. Kritik har dock riktats mot att det förekommer att den praktiska proportionalitetsbedömningen i det enskilda fallet, d.v.s. i tillämpningssituationer, förbises.
Enligt artikel 5:3 EKMR ska varje frihetsberövad person ha rätt till rättegång inom skälig tid eller frigivning i väntan på rättegång. Denna bedömning ska enligt Europadomstolens praxis göras i två steg. Först ska det bedömas huruvida det föreligger relevanta och tillräckliga häktningsskäl. Nästa steg är att bedöma huruvida myndigheterna bedrivit brottsutredningen med sådan skyndsamhet som varit påkallad med hänsyn till frihetsberövandet. Europadomstolens praxis ger ledning för hur myndigheternas skyndsamhet ska bedömas. Bland annat poängteras att långa häktningstider på grund av ineffektivitet, organisationsbrister eller utdragna perioder av inaktivitet från myndigheternas sida utgör kränkningar av artikel 5:3 EKMR. Det faktum att myndigheternas skyndsamhet utgör ett av de två stegen i bedömningen av häktningstiden poängterar vikten av att denna prövas. Begreppet skälig tid finns även i artikel 6 EKMR och även där betonas prövningen av myndigheternas skyndsamhet i utredningens bedrivande. Artikel 6 reglerar dock inte frihetsberövande varför det i uppsatsen diskuteras huruvida ledning kan sökas i praxis för denna artikel. Praxis gällande skyndsamhet är riklig i artikel 6 och min uppfattning är att denna i vart fall kan användas som en utgångspunkt.
Sammanfattningsvis ger Europadomstolens praxis tydliga riktlinjer för hur myndigheternas skyndsamhet i förhållande till häktningstid ska bedömas. Enligt den genom praxis etablerade tvåstegsbedömningen är myndigheternas skyndsamhet en av de två huvudparametrar som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en häktningstid är för lång, och praxis ger oss kriterier för att göra detta. De höga krav som praxis ställer innebär också att det inte är säkert att det är i enlighet med gällande rätt att återkommande förlänga häktningstider med hänvisning till att de forensiska undersökningarna inte är färdiga. Den aktuella situationen bör i vart fall vara i riskzonen för vad som kan vara i enlighet med gällande rätt och riskerar därmed att medföra att gällande rättighetsskydd inte upprätthålls. För att undvika detta måste en ordentlig bedömning av skyndsamheten göras vid varje omhäktningsförhandling och en välfungerade modell för att ompröva häktningsbeslut krävs. Jag anser inte att omhäktningsförhandlingen i dess nuvarande form och det som beaktas där fullt ut tillgodoser det syfte som är tänkt. Möjligen kan kriterier från Europadomstolens praxis användas för att kartlägga principer eller dylikt som kan tillämpas av svenska domstolar vid omhäktningsförhandlingar.

Abstract

The length if detention periods in Sweden is a serious issue due to detention being the most intrusive of all coercive measures. One of the reasons behind long detention periods is that forensic investigations often are delayed. It is common that the prosecutor has to request continued detention because of forensic investigations not being completed. This essay investigated the questions of to what extent, from a legal point of view, the length of detention periods should be allowed to be dependent on the investigation times and waiting times for forensic analyses. The essay is written from the perspective of the legal certanity of the individual and available protection tools to ensure the rights of the individual and to make sure that detention periods never last longer than what is absolutely necessary.
The prosecutor shall carry out the investigation expeditiously and the national Court is obligated to check the requirement of expeditiousness. The lengthy dealing periods which delay the forensic analyses may constitute a risk factor in relation to the requirement of expeditiousness. The national courts are accountable for the length of detention periods. The main purpose of the hearings of continued detention is to allow the court to excerise this Control. Furthermore, due to the lack of a time limit, it is considered that according to the principle of proportionality detention cannot be unreasonably long. However, it has been criticised that the proportionality assessment often is overlooked in the application situation.
According to article 5.3 of the European Convention of Human Rights (ECHR), each detained person shall be entitled to a trial within a reasonable time or to release pending trial. According to the European Court of Human Rights, this assessment should happen in two steps. Firstly, it will be assessed whether there are relevant and sufficient grounds for detention. The next step is to evaluate whether the authorities, while showing special diligence, contucted the investigation with such particular expedition regarding the deprivation of Liberty. If the authorities did not act with necessary dispatch the detention is considered unlawful.
Case law of the European Court of Human Rights provides guidelines on how to evaluate the expeditiousness of the authorities. Among other things, it is pointed out that long periods of detention die to inefficiency, organisational shortcomings or extended periods of inactivity by the authorities constitute violations of article 5.3 of the ECHR. The fact that the expeditiousness of the authorities is one of the two steps in the assessment of the length of detention periods emphasises the importance of this being evaluated. The concept of within a reasonable time is also present in article 6 of the ECHR, which as well emphasises the expeditiousness of the authorities in the conduct of the investigation. However, article 6 does not regulate detention, why this essay discusses whether or not lead can be found in the case law of this article. There is a lot of case law for article 6 treating the promptness of the authorities, and my view is that this at least can be used as a starting point.
To summarise, the case law of the European Court of Human Rights provides more distinct guidelines on how to evaluate the expeditiousness of the authorities in relation to the length of detention periods. According to the two-stage assessment established in case law, the dispatch of the authorities is one of the two fundamental parameters to be considered when assessing whether a detention period is too long and the case law provides criteria for the assessment. The high standards set out in case law also mean that it is uncertain whether it is in accordance with applicable law to repeatedly extend detention periods because of forensic investigation not being completed. The present situation appears to be in the grey zone of what may not be in accordance with applicable law and thus endangers maintaining the protection of rights. In order to prevent this, a proper assessment of the expeditiousness of the authorities must be carried out in every detention hearing, and a well-functioning model for re-evaluating the decision of detention needs to be in Place. I do not consider that the hearing of continued detention in its present form fully fulfil the intended purpose. Criteria from the case law of the European Court of Human Rights could possibly be used to establish principles that may be applied by the Swedish Courts in the context of hearing of continued detention.

• author: Tornberg, Julia
• supervisor: Christoffer Wong
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Deprived of liberty pending forensic analyses – about long detention periods and requirements of expeditiousness
• course: JURM02 20181
• year: 2018
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, criminal law, straffprocessrätt, criminal procedure, straffprocessuella tvångsmedel, häktning, detention, häktningstid, forensiska undersökningar, EKMR, artikel 5, artikel 6
• language: Swedish
• id: 8941000
• date added to LUP: 2018-06-10 15:30:15
• date last changed: 2018-06-10 15:30:15