Advanced

Det anspråkslösa anspråket - Hur mycket civilprocessrätt får det egentligen plats i ett brottmål? — En studie i tillämpningen av bevisregler vid en kumulation av målsägandens enskilda anspråk och åklagarens åtal

Wirdenäs, Johan LU (2018) JURM02 20182
Department of Law
Faculty of Law
Abstract
The subject of this essay is court cases where a plaintiff's claim for compensation is based on the fact that the person concerned has been a victim of a crime. More specifically, this essay concerns the plaintiff’s possibility to make the individual claim simultaneously with the prosecutor’s claim for criminal liability. The inquiry focuses on evidence and whether the principles applicable in civil cases have any impact when civil claims are made at a criminal trail. Within the frames hereof, the essay mainly focuses on the standard of evidence and the burden of proof, with emphasis on the aforementioned. The standard of evidence in criminal cases is set higher than in civil cases. The main question of this essay is whether this higher... (More)
The subject of this essay is court cases where a plaintiff's claim for compensation is based on the fact that the person concerned has been a victim of a crime. More specifically, this essay concerns the plaintiff’s possibility to make the individual claim simultaneously with the prosecutor’s claim for criminal liability. The inquiry focuses on evidence and whether the principles applicable in civil cases have any impact when civil claims are made at a criminal trail. Within the frames hereof, the essay mainly focuses on the standard of evidence and the burden of proof, with emphasis on the aforementioned. The standard of evidence in criminal cases is set higher than in civil cases. The main question of this essay is whether this higher standard of evidence is applicable also for the individual claims made by the victim of the crime, when cumulated with the criminal case. It is concluded that this is a complicated question to which no satisfactory answer has been provided thus far within the Swedish jurisprudence. The Swedish courts, however, has developed a practice that derives from chapter 29 Section 6 of the Code of Judicial Procedure (Rättegångsbalken). The purpose of the section is to clarify the court’s handling of cumulated cases when it comes to voting. It states that the courts are tied to their own ruling in the case of criminal responsibility, when they thereafter have to decide over the case of the plaintiff’s individual claims. Because the standard of evidence is dissimilar in the two different types of cases, the Swedish courts uses the section to apply the higher standard of evidence to both cases, mainly because they often are based on the same facts. There are no precedent cases that clarifies this issue. This essay addresses this approach and concludes that there is a significant lack of relevant legal foundation to back it up, within the frames of rule of law. The section in question was constructed in the 1940’s and at the time discussions regarding different standards of evidence had neither reached the Supreme Court, nor the academy. The purpose of the sections therefore was not for it to have such implications with regard to the plaintiffs litigation. Furthermore, the purposes and functions of the civil law system effectively gets undermined by this practice. While analyzing these results, alternative approaches and their implications are discussed. (Less)
Abstract (Swedish)
Detta arbete handlar om de fall då en målsägande för talan om enskilt anspråk efter att ha utsatts för ett brott. Mer specifikt handlar arbetet om när anspråket handläggs tillsammans med ansvarstalan och vilka bevisregler målsäganden kan förväntas behöva förhålla sig till - de som tillämpas i tvistemål eller de som tillämpas inom straffrätten. Uppsatsen tar särskilt sikte på frågor om beviskrav och bevisbördans placering, då dessa skiljer sig inom respektive måltyp. Det konstateras att rättsläget förefaller oklart kring huruvida det straffrättsliga högre beviskravet ska ges stort genomslag även för målsägandens civilrättsliga anspråk, och i så fall för vilken typ av rättsfakta. Den hållning som till synes har vuxit fram i praxis under... (More)
Detta arbete handlar om de fall då en målsägande för talan om enskilt anspråk efter att ha utsatts för ett brott. Mer specifikt handlar arbetet om när anspråket handläggs tillsammans med ansvarstalan och vilka bevisregler målsäganden kan förväntas behöva förhålla sig till - de som tillämpas i tvistemål eller de som tillämpas inom straffrätten. Uppsatsen tar särskilt sikte på frågor om beviskrav och bevisbördans placering, då dessa skiljer sig inom respektive måltyp. Det konstateras att rättsläget förefaller oklart kring huruvida det straffrättsliga högre beviskravet ska ges stort genomslag även för målsägandens civilrättsliga anspråk, och i så fall för vilken typ av rättsfakta. Den hållning som till synes har vuxit fram i praxis under senare delen av förra seklet, bygger på en handläggningsregel i 29 kap. 6 § Rättegångsbalken (RB) som egentligen har till syfte att reglera hur rättens ledamöter ska förhålla sig till voteringen i de fall där fler än en fråga avhandlas vid samma tillfälle. Regeln uttrycker att rättens avgörande i ansvarsfrågan ska vara bindande när rätten senare tar ställning till det enskilda anspråket. Syftet med bestämmelsen är, enligt motiven, att den nämndeman eller domare som blir nerröstad i ansvarsfrågan ändå behöver ta avstamp i majoritetens hållning när rätten senare har att bedöma det enskilda anspråket. Vidare uttrycker lagmotiven att detta emellertid endast är relevant i de fall där ansvarsfrågan är av betydelse för det enskilda anspråket. I modern praxis har regeln givits en annan innebörd, nämligen den att om rätten friar den tilltalade från ansvar så ska rätten även ogilla målsägandens civilrättsliga yrkande. Uppsatsen belyser detta senare förhållningssätt och lyfter de sätt på vilka det finns anledning att rikta kritik emot det. Analysen gör sedermera anspråk på att ställa relevanta frågor till rådande praxis och undersöka dess bärkraft utifrån olika perspektiv. En problematisk synpunkt som denna framställning lyfter fram är omständigheten att den aktuella bestämmelsen konstruerades långt innan det straffrättsliga beviskravet fastställdes till bortom allt rimligt tvivel medan det civilrättsliga stannade vid att omständigheterna ska vara styrkta. Regeln är därför inte tänkt att få sådan inverkan i bevishänseende som den har idag. Vidare konstateras vissa brister i den rådande synen på när ett civilrättsligt beviskrav ändå kan få genomslag vid en kumulation. Avslutningsvis analyseras alternativa synsätt på beviskravet i nämnda fall och vilka konsekvenser de skulle få i praktiken. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
Wirdenäs, Johan LU
supervisor
organization
alternative title
Individual claims cumulated with claims for criminal liability
course
JURM02 20182
year
type
H3 - Professional qualifications (4 Years - )
subject
keywords
skadeståndsrätt, rättshistoria, straffrätt, processrätt, civilprocessrätt, enskilt, anspråk, kumulation, omröstningsregel, criminal law, civil and criminal procedure, private law
language
Swedish
id
8965746
date added to LUP
2019-01-31 13:11:05
date last changed
2019-01-31 13:11:05
@misc{8965746,
  abstract     = {The subject of this essay is court cases where a plaintiff's claim for compensation is based on the fact that the person concerned has been a victim of a crime. More specifically, this essay concerns the plaintiff’s possibility to make the individual claim simultaneously with the prosecutor’s claim for criminal liability. The inquiry focuses on evidence and whether the principles applicable in civil cases have any impact when civil claims are made at a criminal trail. Within the frames hereof, the essay mainly focuses on the standard of evidence and the burden of proof, with emphasis on the aforementioned. The standard of evidence in criminal cases is set higher than in civil cases. The main question of this essay is whether this higher standard of evidence is applicable also for the individual claims made by the victim of the crime, when cumulated with the criminal case. It is concluded that this is a complicated question to which no satisfactory answer has been provided thus far within the Swedish jurisprudence. The Swedish courts, however, has developed a practice that derives from chapter 29 Section 6 of the Code of Judicial Procedure (Rättegångsbalken). The purpose of the section is to clarify the court’s handling of cumulated cases when it comes to voting. It states that the courts are tied to their own ruling in the case of criminal responsibility, when they thereafter have to decide over the case of the plaintiff’s individual claims. Because the standard of evidence is dissimilar in the two different types of cases, the Swedish courts uses the section to apply the higher standard of evidence to both cases, mainly because they often are based on the same facts. There are no precedent cases that clarifies this issue. This essay addresses this approach and concludes that there is a significant lack of relevant legal foundation to back it up, within the frames of rule of law. The section in question was constructed in the 1940’s and at the time discussions regarding different standards of evidence had neither reached the Supreme Court, nor the academy. The purpose of the sections therefore was not for it to have such implications with regard to the plaintiffs litigation. Furthermore, the purposes and functions of the civil law system effectively gets undermined by this practice. While analyzing these results, alternative approaches and their implications are discussed.},
  author       = {Wirdenäs, Johan},
  keyword      = {skadeståndsrätt,rättshistoria,straffrätt,processrätt,civilprocessrätt,enskilt,anspråk,kumulation,omröstningsregel,criminal law,civil and criminal procedure,private law},
  language     = {swe},
  note         = {Student Paper},
  title        = {Det anspråkslösa anspråket - Hur mycket civilprocessrätt får det egentligen plats i ett brottmål? — En studie i tillämpningen av bevisregler vid en kumulation av målsägandens enskilda anspråk och åklagarens åtal},
  year         = {2018},
}