Lyssnar vi? - Barns rätt att komma till tals i LVU-processen i samband med fysisk och psykisk misshandel i hemmet

Abstract (Swedish)

En central del av barnrättsperspektivet och barnets bästa är barn och ungas rätt att komma till tals i frågor som rör dem. Denna rättighet är särskilt viktig i samband med vård enligt LVU eftersom det är en av de allra mest ingripande åtgärder som staten genom sociala myndigheter kan vidta. Barns rätt att komma till tals är reglerad både i svensk rätt och internationella instrument. 36 § LVU stadgar att unga ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör dem. Enligt artikel 12 i barnkonventionen ska barn som är i stånd att bilda egna åsikter tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör dem.

Syftet med uppsatsen är att utifrån ett barnrättsperspektiv klarlägga barns rätt att komma till tals vid vård med stöd av 2 § LVU i samband med fysisk och psykisk misshandel i hemmet. Vidare omfattar syftet att undersöka och utvärdera vilken påverkan barn och ungas ålder har i frågan om att framföra sina åsikter. Avslutningsvis omfattar syftet att granska rättstillämpningens överensstämmande med prejudikatet i HFD 2017 ref. 42. Domen var banbrytande och skapade nya nedre åldersgränser för barn som bevismedel i LVU-mål.

Det går att konstatera att prejudikatet i HFD 2017 ref. 42 har fått brett genomslag i rättstillämpningen. De viktigaste kriterierna för rättens tillförlitlighetsbedömning av barn och ungas uppgifter går att urskilja från prejudikatet. Stor tillförlitlighet ges berättelser som är sammanhängande, konsekventa, detaljrika och tydliga. Förvaltningsrätten är benägen att besluta om tvångsvård när det bedöms förekomma våld i hemmet vilket kan förklaras av barn och ungas påtagliga risk att skadas av den våldsamma situationen. En hög andel bifall av vårdansökningar kan också tyda på att förvaltningsrätten tar allvarligt på sin roll som skyddsgivare. Frekvent grundas socialnämndens utredning och vårdansökan på uppgifter om våld barn och unga har lämnat. I stor omfattning bedömer rätten deras uppgifter om våldet som tillförlitliga.

En klar majoritet av barn och unga kommer till tals vid beslut om vård när det förekommer våld i hemmet. Med undantag för de allra minsta barnen framför nästan alla barn och unga sina åsikter på något sätt i LVU-processen. De uttrycker sina åsikter själva, genom socialnämnden och genom sitt ombud. Främst gör barn och unga sin röst hörd genom socialnämnden. Det talar för att det är enklast för dem att komma till tals genom nämndens försorg. Det visar även att socialnämnden gör mest för att ge unga möjlighet att framföra sina åsikter. Med utgångspunkt i att socialtjänsten har ett stort ansvar att ge barn och unga möjlighet att komma till tals måste denna uppgift anses vara väl utförd.

Avslutningsvis kan slutsatsen dras att den svenska lagstiftningen låter i det närmaste alla barn och unga, med undantag för de allra minsta barnen, att komma till tals. Prejudikatet i HFD 2017 ref. 42 tillämpas i stor utsträckning för att bedöma barns berättelser och bereda dem vård enligt LVU. Barn och ungas rätt att uttrycka sina åsikter är således en utkrävbar rättighet inte endast i teorin men även i praktiken.

Abstract

A central part of the children’s rights perspective and the best interests of the child is children and young persons’ right to express their views in matters concerning them directly. This right is particularly important in the context of care under the Care of Young Persons (Special Provisions) Act since compulsory care is one of the most far-reaching measures the state can take through social authorities. The Act is referred to as LVU after the Swedish title. Children’s right to manifest their opinions is regulated both in Swedish law and international legal instruments. Section 36 LVU stipulates that young persons should be given the opportunity to express their views on issues that concern them personally. According to Article 12 of the Convention on the Rights of the Child, children who are able to form their own views should be assured the right to express those views freely in all matters affecting them.

The purpose of the thesis is to examine children’s right to communicate their thoughts on compulsory care under section 2 LVU. The study is carried out from a children’s rights perspective and focuses on domestic physical and mental abuse. Furthermore, the purpose is to investigate and evaluate what role age has regarding the opportunity to express opinions. Finally, the purpose is to scrutinize the conformity of the legal application with the precedent from The Supreme Administrative Court in HFD 2017 ref. 42. A judgement that was groundbreaking and set new lower age limits for considering children’s statements as evidence.

It can be established that the precedent in HFD 2017 ref. 42 has had a comprehensive impact on the application of law. The most important criteria for the court’s assessment of children and young persons’ information can be distinguished from the case. Great reliability is given to statements that are coherent, consistent, detailed and distinct. The administrative courts are inclined to decide on compulsory care when domestic violence is considered to occur. That can be explained by the profound risk of children and young persons being harmed by violent situations. A high proportion of appeals for compulsory care applications may also indicate that the administrative court takes its role as a protection provider seriously. The investigation and care application of the social welfare board are frequently based on information given by children and young persons. In the majority of cases the court assesses their statements about violence as reliable.

Children and young persons extensively express their views in decisions regarding compulsory care when domestic violence is involved. With the exception of the youngest children, almost all children and young persons are given a voice in one way or the other in the LVU process. They can be heard through the social welfare board, through their representative or speak themselves. Most often, children and young persons express their views through the social welfare board. This indicates that it is the easiest way for them to communicate their opinions. It also implies that the social welfare board provides the best opportunity for young persons to express their views. Based on the fact that the social services have a large responsibility to give children and young persons a voice in the process, this task must be considered to be well executed.

Ultimately, it can be concluded that the Swedish legislation allows children and young persons, with the exception of the youngest children, to be heard to a large extent. The precedent in HFD 2017 ref. 42 is widely applied to assess children’s statements and to prepare care under LVU. The right of children and young persons to express their views is therefore a demandable right not only in theory but also in practice.

• author: Eriksson, Ludwig
• supervisor: Titti Mattsson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Do we listen? - Children's right to express their views in the LVU process in connection with domestic physical and mental abuse
• course: JURM02 20191
• year: 2019
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Socialrätt
• language: Swedish
• id: 8976922
• date added to LUP: 2019-06-17 14:42:20
• date last changed: 2019-06-17 14:42:20