Uppenbart oförsvarligt? - När nödvärnssituationer präglas av maktobalans

Abstract (Swedish)

Nödvärnsrätten regleras i 24 Kap. 1 § BrB. Den typen som är relevant för uppsatsen är nödvärn i förhållande till ”ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,” vilken regleras i punk 1. Nödvärn är en objektiv ansvarsfrihetsgrund som kräver att brukaren gör avvägningar mellan angrepp och försvar för att handlingen inte skall anses som uppenbart oförsvarlig. Detta kräver en helhetsbedömning där hänsyn skall tas till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt. Huruvida en nödvärnshandling håller sig inom ramen för det tillåtna bedöms enligt två aspekter; om åtgärden klart avviker från vad som var nödvändigt för att avvärja angreppet eller om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan handlingen och den av angreppet hotade skadan. En stor marginal skall vid bedömningen ges vad beträffar nödvärnsvåld. Våld som har brukats med vapen har dock lätt för att bli bedömt som uppenbart oförsvarligt.

Vid livsfarligt våld ställs stort ansvar på individen som har begagnat sig av det att på ett rättsenligt sätt först ha avvägt sin handling. För detta ändamål är det högst aktuellt att den angripne har bedömt möjliga alternativa handlingssätt. Detta skall ske utifrån objektiva utgångspunkter. Hur trängd en situation var skall bedömas utefter platsens förhållanden i kombination med om mindre ingripande våld kunde ha nyttjats.

Genom att analysera det rådande rättsläget når jag i uppsatsen två primära slutsatser. Den första är att vapennyttjande i nödvärnssituationer inte automatiskt skall likställas med våld utan snarare förstås som en faktor som starkt påverkar styrkeskillnaden mellan angripare och angripen. Den andra är att en numerärt underlägsen angripen person i en nödvärnssituation kan ha rätt att ta till ett grövre våld som är begränsat till en av angriparna, även om detta hade varit att anse som uppenbart oförsvarligt i en en-mot-en-situation, om syftet därmed är att få de andra angriparna att avbryta sitt angrepp.

Tillsammans leder dessa två slutsatser mig till den övergripande slutsatsen att det rådande rättsläget överlag får anses väl lämpat att hantera nya och oprövade scenarion som verkligheten kan komma att erbjuda.

Abstract

The right to self-defence is regulated in chapter 24 § 1 of the swedish Penal Code. The type which is relevant to this paper is the one concerned with current or imminent criminal attack on a person or property which is found in the first point of the paragraph. Self-defence is an objective ground for discharge of liability. For the act of self-defence to not be considered obviously unjustified the invoker of self-defence must balance the defensive action in regard to the attack. To do so requires an assessment concerning the nature of the attack, the significance of the subject of the attack and other relevant considerations pertaining to the circumstances. An act of self-defence is to be considered illegal if the act clearly deviates from what was necessary to ward off the attack or if there is an obvious incongruity between the act and the threat of damage faced by the attack. A wide margin should be allowed for this assessment. This being said, violence caused by the use of weapons have a tendency to be assessed as obviously unjustifiable.

Significant responsibility is placed on the individual who uses lethal violence to first have considered the proportionality of the action in regard to the attack. The evaluation of possible alternative actions are here key. This assessment shall be done objectively. How hard-pressed the situation was shall be evaluated based on the circumstances of the location at the occurence in combination with the possibility of the attacked to have resorted to less severe forms of violence.

By analysing the current legal position I reach two primary conclusions in this paper. The first one being that resorting to gun usage in self-defence should not automatically be equated with lethal violence. Instead it should be understood as a factor which strongly influences the difference in strength between attacker and attacked. The second conclusion is that a numerically inferior individual who is the target of an attack may have a right to resort to a higher degree of violence aimed at a particular attacker than what would have been deemed legal in a one-on-one-situation if the purpose behind the act is to convince other assailants to abort their attacks.

Taken together this leads me to the overall conclusion that the current legal position is well suited to the task of dealing with new, previously untested scenarios that reality might provide for it.

• author: Friberg Wilander, Tim
• supervisor: Tova Bennet
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20201
• year: 2020
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, Nödvärn, Uppenbart oförsvarligt, 24:1 BrB, nödvärn vid påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp
• language: Swedish
• id: 9010428
• date added to LUP: 2020-09-17 13:42:10
• date last changed: 2020-09-17 13:42:10