Dröjsmålstalan – ett ändamålsenligt rättsmedel? en undersökning av i vad mån 12 § FL är ändamålsenligt utformad

Abstract (Swedish)

Genom 12 § förvaltningslagen (2017:900) (FL) har det för första gången i svensk rätt införts ett allmänt rättsmedel mot dröjsmål i myndigheternas handläggning. Rättsmedlet, som i doktrin och förarbeten kallas för dröjsmålstalan, ger enskilda en möjlighet att föra talan mot förvaltningsmyndigheters passivitet.

Sedan möjligheten att föra dröjsmålstalan infördes i juli 2018 har röster höjts om förfarandets bristande ändamålsenlighet. Redan vid remissbehandlingen riktade flera remissinstanser kritik mot dröjsmålsförfarandets utformning. I medierapporteringen har 12 § FL sedermera kommit att beskrivas som ett ”byråkratiskt monster” som riskerar att skapa fler problem än det löser. Mot denna bakgrund granskas i denna uppsats i vad mån 12 § FL är ändamålsenligt utformad. För att kunna ta ställning till bestämmelsens ändamålsenlighet undersöks dels vilka överväganden som ligger bakom bestämmelsens utformning, dels hur 12 § FL har tillämpats i praktiken.

Undersökningen av dröjsmålsbestämmelsens praktiska tillämpning visar att dröjsmålsbestämmelsen till största del har implementerats i enlighet med lagstiftarens motiv. På ett antal punkter avviker emellertid den praktiska tillämpningen av 12 § FL från hur bestämmelsen enligt motiven är tänkt att tillämpas. Resultatet av uppsatsens rättsfallsanalys visar exempelvis att Migrationsverket i sina beslut om avslag på den enskildes begäran om avgörande ofta misslyckas med att nå upp till motiveringskravet som stadgas i 32 § FL. Till detta kommer att det finns stora skillnader i hur de olika migrationsdomstolarna bedömer dröjsmålsfrågan. Diskrepansen i bedömningen har bidragit till att den enskildes möjligheter att vinna framgång med sin dröjsmålstalan till stor del beror på vilken domkrets denna tillhör.

Mot denna bakgrund identifieras i uppsatsen två punkter där jag anser att utformningen av dröjsmålsbestämmelsen bör ändras för att bestämmelsen bättre ska tillgodose sitt ändamål. För det första menar jag att överinstansens avgörande i dröjsmålsfrågan bör få överklagas. På så sätt skulle det kunna utvecklas en vägledande praxis, något jag anser att förfarandet är i behov av. För det andra menar jag att 12 § FL bör ändras på så vis att den enskilde ges möjlighet att efter en viss tid återkomma med en ny begäran om avgörande. En sådan lösning skulle enligt min mening bättre tillgodose förfarandets ändamål.

Abstract

In July 2018, the new Administrative Procedure Act came into force.
Section 12 § of the Administrative Procedure Act introduces a new remedy,
designed to expedite the proceedings of a case pending before a national
administrative authority, in order to prevent the proceedings from becoming excessively lengthy.

The new remedy has, however, been subject to criticism. Even before it
came into force, during the consultative procedure, many of the consultation bodies voiced their concern that the remedy may not be fit for purpose. The remedy has later been described in media as a “bureaucratic monster” that creates more problems than it resolves. Against this background, the aim of this essay is to study the design and implementation of the new remedy in order to examine whether it is an expedient measure for achieving its objectives.

The essay finds that, for the most part, the new remedy has been
implemented in accordance with its intended objective. However, the essay
identifies a number of points where the implementation of the remedy
deviates from the intentions behind the legislation. First, when dealing with the individuals’ appeal, the Swedish Migration Agency often fails to comply with section 32 § of the Administrative Procedure Act, which obliges the authorities to clearly state the reasoning behind their decisions. Second, there appears to be an inconsistency in the migration courts’ application of the new remedy. This inconsistency has contributed to the fact that the likelihood of receiving a favourable judgement majorly varies from court to court.

Against this background, the essay proposes two amendments to the current
design of the remedy. In order to encourage the development of a more
consistent application of the remedy, the essay suggests that the courts’
judgements concerning section 12 § should be appealable. Moreover, the
essay proposes that the remedy should be able to be used more than once
during each proceeding. These amendments would, the essay suggests, make the new remedy more expedient.

• author: Magntorn, Klara
• supervisor: Vilhelm Persson
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: JURM02 20201
• year: 2020
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: förvaltningsrätt, administrative law, dröjsmålstalan, förvaltningslagen
• language: Swedish
• id: 9010484
• date added to LUP: 2020-06-16 10:56:08
• date last changed: 2020-06-16 10:56:08