Licensjakt på varg som regel eller undantag?

Abstract

The wolf topic is subject for considerable controversy in Sweden. Today, wolves
are recognized, by the IUCN redlist, as locally endangered and what is more, the
Swedish population suffers from ample inbreeding. However, between 2010-2022
license hunts have been allowed on an almost yearly basis, albeit not without
numerous appeals. Because the wolf is strictly protected under the European
Union’s Habitats Directive, article 12, the EU-commission took action and
launched a formal infringement case against the Swedish government in which
they stated that Swedish authorities exercised the derogation right in article 16.1 too extensively. As license hunts continue to this day, the concern that the strict protection formed in the Habitats Directive may be undermined needs to be
addressed.

By means of a legal method clarifying established law in Sweden and EU
together with the analysis of the Swedish wolf population’s ecological aspects and
the study of recent derogation decisions, the result points in the direction that
Sweden misinterprets the Habitats Directive. The reasons for that conclusion are,
firstly, that the derogation decisions’ motives are imprecise, and they lack evidence needed to clarify that the hunt will be purposeful and that there are no other suitable solutions. Secondly, a yearly hunt on a species under strict protection cannot be considered consistent with the Habitats Directive’s main goal. Thirdly, and lastly, it is unclear if the Swedish wolf in fact has attained favorable conservation status. The concept can be found in the Habitats Directive and describes three criteria, which in principle need fulfillment for any hunt to take place, for a species to be acknowledged as ecologically vital long-term. Late
research on the matter suggests that the Swedish wolf population needs larger numbers and a healthier inbreeding coefficient for these criteria to be met.

Popular Abstract (Swedish)

Det brukar sägas att undantaget bekräftar regeln men för svensk vargförvaltnings
vidkommande är det undantaget som blivit regeln. Med undantaget menas en
bestämmelse i EU:s Art- och habitatdirektiv som möjliggör licensjakt på arter trots att de egentligen är skyddade enligt samma direktiv. Skyddet kan ses som EU:s svar på fridlysning. Trots skyddet har Naturvårdsverket och flera länsstyrelser medgivit licensjakt på varg nästintill årligen mellan 2010–2022. Detta kan ses som ett regelmässigt utnyttjande av undantaget, vilket är menat att användas mycket sparsamt. Tolkningen av undantagsbestämmelsen kan alltså sägas urholka själva syftet med Art-habitatdirektivet, nämligen att upprätta ett strikt artskydd. Notera att vargens skydd i EU-lagstiftningen har företräde framför svensk lagstiftning och det är därför viktigt att det efterlevs.

Vid granskning av vargens ekologiska status i Sverige, vargens rättigheter i
EU-lagstiftning och de beslut som fattats om licensjakt, framgår det att Sveriges
sätt att bedriva licensjakt på varg knappast följer unionsrätten. EU-kommissionen
har med anledning av detta riktat skarp kritik mot Sveriges regering i vargfrågan
mellan åren 2010–2015. Någon större skillnad i vargförvaltningen har dock inte
skymtats.

Anledningarna till slutsatsen om att Sverige feltolkat Art- och habitatdirektivet
är åtskilliga. Först och främst är det i dagsläget mycket svårt att fastställa om
vargen uppnått gynnsam bevarandestatus. Begreppet definieras i Art- och
habitatdirektivet och skall vara en slags måttstock vid bedömning av om en art är
långsiktigt livskraftig. Generellt måste en skyddad art uppnå statusen för att få
jagas. I Sverige anses vargen ha gynnsam bevarandestatus förutsatt att det minst
finns 300 individer i landet. Den slutsatsen vilar dock på att det sker ett genetiskt utbyte med andra vargstammar varje femårsperiod, vilket i praktiken inte sker eftersom invandrande vargar ofta skjuts illegalt. Därmed finns också en stor
inavelsproblematik hos den svenska vargstammen. Vissa forskare anser därför att
vargstammen knappast är långsiktigt livskraftig på det sätt som krävs för att tillåta jakt.

För det andra finns det en juridisk problematik i hur besluten motiveras. Syftet
med jakten ”för att främja samexistens mellan människa och varg” kan tyckas
oprecist och det saknas bevis för att jakten i praktiken är ändamålsenlig. Bara det faktum att man flera år i rad motiverat jakten med samma syfte borde skvallra om att det önskade resultatet inte uppnåtts. Dessutom är det inte helt klart om det finns bättre lämpade lösningar att ta till istället för jakt efter varg.

För det tredje är det sannolikt att en strikt skyddad art, såsom vargen, knappast
kan få tillåtas jagas nästintill varje år eftersom det helt enkelt inte är förenligt med Art- och habitatdirektivets målsättning om ett strikt artskydd.

Det står klart att vargjakten som bedrivits ytterst är en fråga om människors
negativa inställning gentemot vargen som art. En inställning som är djupt rotad.
Vargfrågan är mycket polariserad mellan jägare, markägare, jurister och ekologer,
vilka i framtiden behöver samarbeta för att nå en samsyn i hur förvaltningen ska se ut. I denna framtid behövs också kunskap om hur människors känslor gentemot
vargen kan förbättras för att frågetecknet i vargfrågan ska rätas ut.

• author: Habermann, Samuel
• supervisor: Marie Appelstrand
• organization: Centre for Environmental and Climate Science (CEC)
• course: MVEK13 20221
• year: 2022
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science; Earth and Environmental Sciences
• language: Swedish
• id: 9094967
• date added to LUP: 2022-07-01 09:30:39
• date last changed: 2022-07-01 09:30:39