God vård utan tolk? - En undersökning av skyldigheterna att tillhandahålla tolk till personer som inte behärskar svenska i hälso- och sjukvården

Abstract (Swedish)

I arbetet undersöks vilka skyldigheter som vårdgivare har att tillhandahålla tolk inom hälso- och sjukvården när personer inte behärskar svenska, samt vilka som har möjlighet att bestämma om avgift för tolktjänster, utifrån svensk lagstiftning och internationell rätt. Skyldigheterna enligt inhemsk rätt undersöks utifrån Hälso- och sjukvårdslagen, Patientlagen, Patientsäkerhetslagen och Förvaltningslagen. Skyldigheterna enligt internationell rätt undersöks utifrån Europakonventionen och FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Därutöver har frågan om vem som enligt normgivningsmakten har befogenhet att besluta om avgifter för tolktjänster inom hälso- och sjukvården undersökts utifrån Regeringsformen och Kommunallagen. Slutligen har regionernas uppfattning om skyldigheterna att tillhandahålla språktolkar inom hälso- och sjukvården undersökts genom att en enkät skickats ut till samtliga regioner i Sverige. Arbetet kommer till följande slutsatser: I Europakonventionen torde en skyldighet finnas att tillhandahålla språktolkar i vissa fall, när avsaknaden av tolk helt skulle avgöra patientens tillgång till vård och där utebliven vård skulle utsätta patientens liv för fara eller leda till fysiskt eller psykiskt lidande personer till följd av avsaknaden av tolktjänst är i en verklig och omedelbar risk för att skadas, men staten trots detta inte införlivat tillräcklig lagstiftning eller vidtagit tillräckliga åtgärder för att se till att sjukhusen kan motverka denna risk, kan konventionsbrott uppstå. Detta gäller även om patienten inte kan ge informerat samtycke på grund av avsaknaden av tolk. Utifrån ICESCR bör tolktjänster finnas för att en tillräcklig tillgång till hälso- och sjukvården för alla (utan diskriminering) ska kunna upprätthållas och konventionsstaterna därmed ska kunna förverkliga konventionens rättigheter fullt ut. Svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning implicerar indirekt ett krav på att använda språktolkar i vissa situationer, för att säkerställa att patienten kan ta emot information och kan ge informerat samtycke. Även patientsäkerhetskraven och kraven på god vård medför ett indirekt krav på att använda språktolkar enligt HSL, PL och PSL. Vårdbesök anses enligt arbetet kunna kan falla inom FL:s tillämpningsområde, det vill säga handläggning av ärenden, då vårdbesöket innefattar en beslutsdel och en åtgärdsdel (som vidtas med patientens samtycke,) beslutets handlingsdirigerande kraft och på grund av allvaret i beslutet. Skyldigheten att tillhandahålla språktolkar enligt 13 § FL anses inkludera vårdbesök. Vad gäller avgifter för tolktjänster drar arbetet slutsatsen att regioner inte har makt att bestämma om tolkavgift utan bemyndigande, då tolkavgiften klassificeras som betungande eller frivillig offentligrättslig avgift. Även om regionerna hade dessa befogenheter, skulle likställighetsprincipen skapa problematik. Regionernas uppfattning om tolkanvändning har belysts genom en enkätundersökning. Enkäten besvarades av 19 regioner; samtliga uppgav att de tillhandahåller tolkar inom hälso- och sjukvården. Riktlinjer som regionerna hänvisat till visar att telefontolk föredras framför platstolk och att anhöriga som huvudregel inte bör användas i stället för tolk.

Popular Abstract

The thesis examines the obligations of healthcare providers to provide language interpreters, as well as who has the authority to decide on fees for interpreter services, based on Swedish legislation and international law. Domestic obligations are examined under the Health and Medical Services Act, the Patient Act, the Patient Safety Act and the Administrative Procedure Act. Obligations under international law are examined with reference to the European Convention on Human Rights and the UN's International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights. The question of which entities have the authority to decide on interpreter service fees is examined based on the Instrument of Government and the Local Government Act. Finally, the regions' own perspectives on the obligation to provide interpreters within healthcare are examined through a survey sent to all regions in Sweden. The thesis reaches the following conclusions: Under the European Convention on Human Rights, an obligation to provide language interpreters in healthcare may arise in certain cases, namely when the absence of an interpreter would entirely determine the patient's access to health care, and where lack of health care would either endanger the patient's life or cause physical or psychological suffering. If a Member State is aware that an individual is in a real and immediate risk of harm due to lack of interpreter services but fails to implement sufficient legislation or take adequate measures to ensure that hospitals can mitigate this risk, a convention violation may occur. This also applies if the patient cannot give informed consent without an interpreter. According to the ICESCR, interpreter services should be available to ensure full access to healthcare without discrimination, allowing State Parties to realize covenant rights. Swedish healthcare legislation implies an indirect requirement for language interpreters, mainly to ensure the patient’s ability to receive information and subsequently give an informed consent. Patient safety and the requirements for good care, stipulated in the Health and Medical Services Act and the Patient Act, also imply an indirect requirement to use language interpreters. The thesis furthermore finds that a situation where a person seeks healthcare falls within the Administrative Procedure Act's ambit, which is “handling of the case”. This is due to how the visit is divided into a decisionmaking part and an action part (which is only taken with the patient's consent), because the healthcare personnel's decisions are highly directive for the individual and due to the seriousness of the decisions made. Regarding interpreterfees, the thesis concludes that regions cannot decide on these without authorization, as they are classified as adverse or voluntary public fees. Even if regions had the authority, issues would arise due to the principle of equality in the Local Government Act. The regions' perspectives on the use of language interpreters were highlighted through a survey answered by 19 regions. All reported providing interpreters, citing healthcare legislation and the Administrative Procedure Act. Guidelines indicate a preference for telephone interpreters over on-site interpreters, and relatives should generally not be used instead of interpreters.

• author: Engstam, Moa
• supervisor: Yana Litins'ka
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• alternative title: Quality healthcare without interpreters? - An investigation of the obligations to provide interpretation services for non-swedish speakers in healthcare
• course: JURM02 20241
• year: 2024
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: förvaltningsrätt, medicinsk rätt
• language: Swedish
• id: 9152770
• date added to LUP: 2024-06-13 15:17:52
• date last changed: 2024-06-13 15:17:52