Advanced

Generations in motion. The transition in Hungary and the democratic change of regime, 1987-94

Eliasson, Annika LU (1998)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Den här avhandlingen handlar om enpartistatens kollaps i Ungern och övergången till parlamentarisk demokrati i slutet av 1980- och början av 90-talet. Denna process, fortsättningsvis kallad transitionsprocessen, medförde förändringar inte bara i den politiska toppen, utan hade också återverkningar på de intellektuella och ekonomiska fälten. Drivkraften bakom dessa förändringar var, enligt avhandlingen, ett generationsskifte inom det ungerska kommunistpartiet — ett generationsskifte som appellerade till olika krafter inom oppositionen, såväl den redan befintliga som den som växte fram i det första skedet av transitionsprocessen.



Sammanfattningsvis kan man säga att... (More)
Popular Abstract in Swedish

Den här avhandlingen handlar om enpartistatens kollaps i Ungern och övergången till parlamentarisk demokrati i slutet av 1980- och början av 90-talet. Denna process, fortsättningsvis kallad transitionsprocessen, medförde förändringar inte bara i den politiska toppen, utan hade också återverkningar på de intellektuella och ekonomiska fälten. Drivkraften bakom dessa förändringar var, enligt avhandlingen, ett generationsskifte inom det ungerska kommunistpartiet — ett generationsskifte som appellerade till olika krafter inom oppositionen, såväl den redan befintliga som den som växte fram i det första skedet av transitionsprocessen.



Sammanfattningsvis kan man säga att transitionsprocessen i Ungern drevs fram genom ett växelspel mellan olika generationer och grupper inom dessa generationer. 1987, vid den tidpunkt som avhandlingen utgår från, låg makten i händerna på några ganska ålderstigna medlemmar av kommunistpartiet, bl.a. den 75-årige János Kádár. Dessa började lämna över makten till sina vapendragare i nästa generation, som dock tvingades på defensiven fr.o.m. våren 1988. Istället började andra, reforminriktade krafter inom denna generation ta över, och en ännu yngre generation (den allra yngsta) partimedlemmar hade också temporärt ett stort politiskt inflytande. Vid de första fria parlamentsvalen 1990 övergick dock makten till den borgerliga oppositionen, som framför allt hade sin bas bland de som var gamla nog att ha varit aktiva i Ungern-upproret 1956. Denna regerings politik fick emellertid inget stöd i nästa parlamentsval 1994, utan den regering som istället kom till makten utgjordes framför allt av de som vuxit upp under 1960-talet och präglats av den s.k. Nya Ekonomiska Politiken (NEP) i Ungern.



Med utgångspunkt från klassisk generationsteori går det att urskilja fyra olika generationer bland de medverkande i transitionsprocessen. Den äldsta generationen bestod av kommunistpartimedlemmar, anförda av János Kádár, medlemmar som hade engagerat sig i partiet redan under andra världskriget, deltagit i uppbyggandet av enpartistaten, och strävade efter att bevara denna stat i dess grunddrag.



Nästa generation omfattade såväl partimedlemmar som oppositionella. Den gemensamma nämnaren för dessa var att de alla hade tagit djupt intryck av Ungern-upproret 1956, något som satte klara spår på transitionsprocessens förlopp. Inom kommunistpartiet var denna generation påtagligt fraktionerad. Somliga — i avhandlingen kallade byråkrater — ville gå i den gamla generationens fotspår. Andra — i avhandlingen kallade globalister — ville införa ett flerpartisystem och verka för ekonomiska reformer. Många — i avhandlingen kallade populister — ville slutligen verka för politiska förändringar inom den befintliga politiska strukturen. Den sistnämnda gruppen, som hade påtagligt nationalistisk—populistiska drag uttryckta inte minst i kravet på en omvärdering av upproret 1956, satte sin prägel på denna generation, allrahelst som det visade sig att dessa intressen delades av de flesta oppositionella inom denna generation. Dessa oppositionella organiserade sig företrädesvis i rörelser med borgerliga förtecken. Av dessa rörelser var Ungerskt Demokratiskt Forum den mest betydande.



Den tredje generationen var för ung för att ha engagerat sig i upproret 1956. NEP, som började slå igenom från mitten av 1960-talet, kom istället att sätta sin prägel på denna generation. Många var välutbildade, inte minst till teknokratiska yrken såsom ekonomer och ingenjörer. Med få undantag eftersträvade denna generation inom kommunistpartiet ett avskaffande av det rådande politiska systemet till förmån för ett flerpartisystem kombinerat med ett kapitalistiskt system, precis som globalisterna i den föregående generationen. Globalisterna i denna generation hade också, inte minst under sina universitetsstudier, fått goda kontakter med sina jämnåriga oppositionella (som ibland dessutom tidigare varit partimedlemmar), av vilka flertalet, som kom att bilda Fridemokraterna, var liberaler.



Den yngsta generationen, som var för ung för att ha engagerat sig i kommunistpartiet och således bara återfanns inom oppositionen, hade vuxit upp under 1970- och 1980-talen i ett relativt välmående Ungern. De uppfattade dock de rådande politiska förhållandena som en tvångströja för samhällsutvecklingen och ville därför avskaffa enpartistaten från grunden, inte minst de yngre medlemmarna av denna generation, som organiserade sig i Ungdemokraterna. Parallellt med detta ville de också ställa om ekonomin till marknadsekonomi.



Transitionsprocessen började ta fart sommaren 1987, då en del av medlemmarna i den äldsta generationen inom kommunistpartiet lämnade sina uppdrag i händerna på meningsfränder i nästa generation. Dessa försökte fullfölja den dittills rådande politiken, men råkade ut för ett allvarligt bakslag vid en extrainkallad partikonferens i maj 1988, då många av de, som stött den traditionella Kádár-politiken, avsattes från sina uppdrag i politbyrån (ibland också från centralkommittén) och ersattes av mer reforminriktade krafter. Vid denna konferens tillsattes också en kommitté, som skulle utvärdera den förda politiken historiskt, och som kom att få stor betydelse längre fram. Bakslaget vid konferensen samt politiska tillkortakommanden i andra frågor, inte minst i relationerna till Rumänien och (dåvarande) Tjeckoslovakien, gjorde att premiärministern, som tillhörde byråkraterna inom partiet, fick avgå i november 1988. Hans ersättare, en globalist från den yngsta generationen inom partiet, tog konsekvent in reformanhängare, inte minst från sin egen generation, i regeringen, samtidigt som reformanhängarna inom partiet organiserade sig allt bättre fr.o.m. hösten 1988.



Det fanns alltså två olika kategorier reformanhängare inom partiet: dels globalister, dels populister. I januari 1989 uttalade sig en populist om upproret 1956, som han — i bjärt kontrast till den traditionella retoriken — betecknade som ett folkligt uppror. Detta utgjorde startpunkten på en period av intensiv debatt inom partiet om upproret och dess ledare Imre Nagy, något som kulminerade i ”ombegravningen” av Imre Nagy (och de som avrättades tillsammans med honom) den 16 juni 1989, på 31-årsdagen av deras avrättning. Under denna vår hade också globalisterna organiserat sig till en målinriktad kraft, som bl.a. krävde en partikongress på hösten 1989. Till denna kongress, som ägde rum i oktober, hade de också formulerat ett krav på bildande av ett nytt parti. Så skedde också — den 7 oktober beslöt en överväldigande majoritet av kongressledamöterna att bilda Ungerns socialistparti.



Parallellt med omvandlingen av kommunistpartiet organiserade sig oppositionen i politiska partier. De viktigaste av dessa var Demokratiskt forum, Fridemokraterna och Ungdemokraterna. Demokratiskt forum bildades redan hösten 1987 som en plattform för ett antal grupper av nationellt sinnade intellektuella. Redan från starten hade Demokratiskt forum goda kontakter med populisterna inom kommunistpartiet, men då tidigare förbjudna partier återupplivades kom partiet också att samverka med flera av dessa. Fridemokraterna, som bildades på hösten 1988, hade sina rötter i den organiserade s.k. Demokratiska Oppositionen, som ungerska dissidenter bildade under Kádár-tiden. Många fridemokrater hade studerat tillsammans med globalisterna inom kommunistpartiet, varför dessa var väl förtrogna med varandra. Ungdemokraterna bildades på våren 1988 av ett antal yngre, företrädesvis universitetsstuderande, som var mycket kritiska mot kommunistpartiets ledarställning i det ungerska samhället, liksom mot en del konkreta inslag i dess politik. Inte minst ville ungdemokraterna framställa sig som ett alternativ till den etablerade ungdomsrörelsen inom kommunistpartiet.



Under våren 1989 kom Demokratiskt forum, Fridemokraterna och Ungdemokraterna att (tillsammans med flera mindre partier och organisationer) bilda en samarbetsorganisation för att främja deras gemensamma krav på förändringar av det politiska systemet i Ungern. Efterhand som reformanhängarnas inflytande inom kommunistpartiet blev allt starkare skapades en grogrund för sådana förändringar. Förhandlingar mellan den samlade oppositionen och kommunistpartiet under sommaren 1989 ledde fram till ett antal förändringar av den gällande författningen i Ungern. Populisterna inom kommunistpartiet och Demokratiskt forum räknade med att dessa förändringar, som bl.a. möjliggjorde de första flerpartivalen på över 40 år i Ungern, framför allt skulle gynna dem, något som Fri- och Ungdemokraterna vände sig emot och delvis lyckades ändra genom att få till stånd en folkomröstning. Denna beslöt bl.a. att presidenten skulle väljas av parlamentet istället för direkt av folket, vilket förbättrade chanserna för oppositionens presidentkandidat, som inte var lika välkänd som partiets.



Efter parlamentsvalen våren 1990 bildade Demokratiskt forum regering tillsammans med ett par mindre partier. Regeringen kom att ganska snabbt göra sig impopulär, delvis p.g.a. sin ekonomiska politik, men en annan bidragande orsak var att den försökte avsätta cheferna för Ungerns radio och TV, vilka hade ett stort folkligt stöd och ville hävda mediernas politiska oberoende, och ersätta dem med regeringstrogna krafter. Konflikterna med Tjeckoslovakien/Slovakien och Rumänien om bl.a. de ungerska minoriteternas ställning i dessa länder förstärktes också, och de frågor som regeringen i övrigt satsade på, t.ex. att avskaffa olika symboler och andra påminnelser från kommunisttiden, räckte tydligen inte till för att vinna väljarnas förtroende. Dessutom blev det ganska snabbt tydligt att det fanns sprickor inom flera av regeringspartierna. Sammantaget ledde detta till att regeringen inte fick förnyat förtroende vid valen 1994, då istället det reformerade socialistpartiet fick egen majoritet och valde att bilda regering tillsammans med Fridemokraterna, eftersom dessa båda partier ju hade en del gemensamma målsättningar.



De politiska förändringarna fick återverkningar även på andra delar av samhället. Många av de nya politikerna hade tidigare varit verksamma i olika intellektuella yrken — forskare, universitetslärare, författare osv. — varför det intellektuella fältet miste en del folk. En annan påtaglig konsekvens inom detta område var att regeringen 1990-94 försökte återta kontrollen över det intellektuella fältet, något som bl.a. illustrerades av bråket om radio- och TV-cheferna. Vidare blev en del som tillhört den gamla administrationen under kommunisttiden tvungna att sluta. Somliga gick i pension, men inte minst globalisterna i den yngsta generationen kunde ofta, inte minst tack vare sin utbildning, övergå till verksamhet inom näringslivet. (Less)
Abstract
This dissertation explains the transition - the change of political system from a one-party state to a multi-party system - in Hungary as the result of a generation change, where different generations with different historical experiences either lost or gained political capital. It also includes a review of what consequences the changes in the political field had for the intellectual and economic fields.



All in all, there were four generations involved in this process. The oldest one consisted of Party members whose Party engagement dated back to World War II, which was their most decisive political-historical experience. They had been in power since the 1956 revolution, they wanted to keep the one-party state basically... (More)
This dissertation explains the transition - the change of political system from a one-party state to a multi-party system - in Hungary as the result of a generation change, where different generations with different historical experiences either lost or gained political capital. It also includes a review of what consequences the changes in the political field had for the intellectual and economic fields.



All in all, there were four generations involved in this process. The oldest one consisted of Party members whose Party engagement dated back to World War II, which was their most decisive political-historical experience. They had been in power since the 1956 revolution, they wanted to keep the one-party state basically unchanged, and they were the net losers of political capital in 1987-90.



The next generation, whose decisive historical experience was the 1956 revolution, had members both within the Party and outside of it. Some of the Party members took sides with the older generation, others (particularly those with technocratic training) with the younger one, but for many members of this generation the suppressed memories of the revolution caused a latent inclination towards nationalist sentiments. This was not least the case within the opposition, where many had been able to pursue professional careers in spite of activities during the revolution. Those who managed to take advantage of the nationalist feelings among the electorate were net winners of political capital in 1987-90. The 1990 elections brought the opposition into government, but it lost political capital during this government’s period of office, and finally also the 1994 parliamentary elections.



The economic reform NEM in the late 1960s was the decisive experience for the next generation, most of whose members were skilled technocrats. The opposition members of this generation usually preferred liberalism. Most of their peers in the Party advocated reform socialism. These, along with reform-minded members of the previous generation, brought about the change within the Party, but also, with the opposition, the change of political system. Although they also were net winners of political capital before 1990, they got into opposition, and some of those who had been employed within the government administration had to leave it, often for a business career. An influx from the intellectual field compensated for this outflux from the political field. They continued amassing political capital in 1990-94 and got into government after the 1994 elections.



The youngest generation, also trained technocrats, had experienced some intellectual freedom in the 70s and the 80s, but also the decay of Kádárism. Wanting to put an end to the one-party state, they have been net winners of political capital since 1988. Still, only a few of them have got some government experience. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Prof. Szelenyi, Ivan, Dept. of Sociology, UCLA
organization
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
Sociology, political change, political sociology, Historical sociology, Hungary, change of regime, generations, transition, Sociologi
pages
322 pages
publisher
Department of Sociology, Lund University
defense location
Edens hörsal, Paradisgatan 5H, Lund
defense date
1998-06-05 10:15
external identifiers
  • Other:ISRN: LUSADG/SASO-98/1119/SE
language
English
LU publication?
yes
id
0a86f951-7f6c-408c-ad8f-11121ddf9ab1 (old id 18873)
date added to LUP
2007-05-24 15:59:41
date last changed
2016-09-19 08:45:08
@misc{0a86f951-7f6c-408c-ad8f-11121ddf9ab1,
  abstract     = {This dissertation explains the transition - the change of political system from a one-party state to a multi-party system - in Hungary as the result of a generation change, where different generations with different historical experiences either lost or gained political capital. It also includes a review of what consequences the changes in the political field had for the intellectual and economic fields.<br/><br>
<br/><br>
All in all, there were four generations involved in this process. The oldest one consisted of Party members whose Party engagement dated back to World War II, which was their most decisive political-historical experience. They had been in power since the 1956 revolution, they wanted to keep the one-party state basically unchanged, and they were the net losers of political capital in 1987-90.<br/><br>
<br/><br>
The next generation, whose decisive historical experience was the 1956 revolution, had members both within the Party and outside of it. Some of the Party members took sides with the older generation, others (particularly those with technocratic training) with the younger one, but for many members of this generation the suppressed memories of the revolution caused a latent inclination towards nationalist sentiments. This was not least the case within the opposition, where many had been able to pursue professional careers in spite of activities during the revolution. Those who managed to take advantage of the nationalist feelings among the electorate were net winners of political capital in 1987-90. The 1990 elections brought the opposition into government, but it lost political capital during this government’s period of office, and finally also the 1994 parliamentary elections.<br/><br>
<br/><br>
The economic reform NEM in the late 1960s was the decisive experience for the next generation, most of whose members were skilled technocrats. The opposition members of this generation usually preferred liberalism. Most of their peers in the Party advocated reform socialism. These, along with reform-minded members of the previous generation, brought about the change within the Party, but also, with the opposition, the change of political system. Although they also were net winners of political capital before 1990, they got into opposition, and some of those who had been employed within the government administration had to leave it, often for a business career. An influx from the intellectual field compensated for this outflux from the political field. They continued amassing political capital in 1990-94 and got into government after the 1994 elections.<br/><br>
<br/><br>
The youngest generation, also trained technocrats, had experienced some intellectual freedom in the 70s and the 80s, but also the decay of Kádárism. Wanting to put an end to the one-party state, they have been net winners of political capital since 1988. Still, only a few of them have got some government experience.},
  author       = {Eliasson, Annika},
  keyword      = {Sociology,political change,political sociology,Historical sociology,Hungary,change of regime,generations,transition,Sociologi},
  language     = {eng},
  pages        = {322},
  publisher    = {ARRAY(0xcaa4e08)},
  title        = {Generations in motion. The transition in Hungary and the democratic change of regime, 1987-94},
  year         = {1998},
}