Advanced

Retoriska strider: konkurrerande sanningar i dövvärlden

Jacobsson, Katarina LU (2000)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Under de senaste par decennierna har en specifik tolkning av döva och dövhet blivit alltmer etablerad på det ”officiella” dövområdet i Sverige, tillika anammat av såväl professionella som föräldrar till döva barn. Döva ska enligt detta synsätt hellre betraktas som tillhörande en kulturell och språklig minoritet än som handikappade. Medicinska strävanden att “laga defekta öron” anses förkastliga; det är teckenspråket som ska stå i fokus. En sådan tolkning har förfäktats av dövrörelsen sedan 60-talet och kommer till uttryck i ett lokalt vedertaget språkbruk som kan kallas för en dövkulturell diskurs.



”Diskurs” används här i betydelsen fraser, termer och framställningsformer som... (More)
Popular Abstract in Swedish

Under de senaste par decennierna har en specifik tolkning av döva och dövhet blivit alltmer etablerad på det ”officiella” dövområdet i Sverige, tillika anammat av såväl professionella som föräldrar till döva barn. Döva ska enligt detta synsätt hellre betraktas som tillhörande en kulturell och språklig minoritet än som handikappade. Medicinska strävanden att “laga defekta öron” anses förkastliga; det är teckenspråket som ska stå i fokus. En sådan tolkning har förfäktats av dövrörelsen sedan 60-talet och kommer till uttryck i ett lokalt vedertaget språkbruk som kan kallas för en dövkulturell diskurs.



”Diskurs” används här i betydelsen fraser, termer och framställningsformer som möjliggör beskrivningar enligt en viss kulturs preferenser; den tillhandahåller former för hur saker och ting ska berättas och tolkas. Diskursen är därmed att betrakta som en begränsning av uttrycksmöjligheter men också som en resurs; den existerar som en ständigt närvarande diskussion som kan aktiveras i samtal och argumentation.



Diskursen må som på dövområdet vara tydlig, allestädes närvarande och genomträngande. Den är däremot inte oföränderlig. Ifrågasättanden ger upphov till modifieringar av redan etablerade sanningar och alstrar nya uttrycksformer. Ett sådant skeende har följt med inträdet av en ny grupp på dövområdet: barn med cochlea implantat och deras föräldrar.



Cochlea implantat är en metod att på kirurgisk väg ge döva möjlighet att uppfatta ljud med hjälp av elektriska signaler. Resultatet är dock inte att jämställa med “vanlig” hörsel. Operationer av döva barn har väckt starka protester från dövrörelsen och även från professionellt håll, i synnerhet bland pedagoger. Man befarar att talet liksom förr i tiden ska ges högre prioritet än teckenspråket.



Den dövkulturella diskursen tillhandahåller argument och logik för motståndet mot operationen. Föräldrar till CI-barn kan följaktligen inte finna de uttrycksformer man önskar i den redan vedertagna diskursen. Istället är nu ett annorlunda sätt att prata om dövhet under konstruktion, vilket i stor utsträckning utmanar det dövkulturella perspektivet. Det är ett verbalt projekt som är subtilt och skört men väl påbörjat är det ytterst kraftfullt. Med alternativa ordval, argument och fraser framtvingas ett samtal med den etablerade diskursen.



Dövkulturella sanningar kan alltså förutom att åberopas, även utmanas och ersättas med nya. Motståndarnas kritik mot cochlea implantat bemöttes inledningsvis defensivt i en strävan att bevisa att CI-förespråkare inte var teckenspråksfientliga och strängt fokuserade på talträning. Det förekommer dock i allt större utsträckning att dövkulturella sanningar och invändningar aktivt “rivs ned” med olika relativiserande tekniker: t.ex. ironi, avväpnande paralleller, motbevisning eller helt enkelt genom ogiltigförklarande av motståndarnas utsagor.



Alternativa uttrycksformer – med vilka cochlea implantatet kan beskrivas i positiva termer och dövhet som ett handikapp – tar form i en ständigt pågående dialog med den dövkulturella diskursen. Motståndet mot operationen tvingar fram en argumentation som både besvarar tidigare yttrad kritik och förutser kommande invändningar. Vidare utvecklas “CI-sanningar” som inte bara rättfärdigar beslutet att låta operera sitt barn utan också returnerar en känga till motståndarna. En sådan paroll är t.ex. “det bästa av två världar” (teckenspråk och tal) samt utsagor om att CI-barnen erbjuds valfrihet. Kritikerna anklagas därmed implicit för att vilja begränsa dövas möjligheter.



Den här studien handlar emellertid inte om dövområdet i första hand. Det ovan beskrivna förloppet analyseras i termer av en etablerad diskurs visavi uppbyggnaden av en alternativ diskurs. Det finns en avsevärd maktpotential i språket; i diskursen. Den som ”äger” och behärskar den etablerade diskursen, besitter också makt och kontroll.



När ett annorlunda uttryckssätt blir alltmer brukat och känt skapar man sig utrymme och legitimitet. Med en alternativ diskurs har CI-förespråkare motat in en plats på dövområdet. Man kräver nu att behandlas som en ”part i målet” snarare än ursäktar sig inför röster som talar det dövkulturella språket.



Avhandlingen är baserad på kvalitativt material: bandinspelade intervjuer och gruppdiskussioner, tidskrifter, “inomgruppslitteratur”, observationsdata och i mindre utsträckning material hämtat från Internet. (Less)
Abstract
In the last couple of decades a particular interpretation of deaf and deafness has been established in ‘official’ arenas in Sweden. Deaf individuals, according to this view, should not be seen as disabled, but rather as belonging to a cultural and linguistic minority. Such views find expression in a locally established usage that may be termed a deaf culture discourse.



Discourse can be seen as a restriction on the possibilities for expression, but also as a resource. It exists as an ever present debate that can be drawn on in conversation and argument. A discourse may, as is the case with deaf issues, be clear and pervasive. It is not unchanging, however. The process of calling it into question gives rise to... (More)
In the last couple of decades a particular interpretation of deaf and deafness has been established in ‘official’ arenas in Sweden. Deaf individuals, according to this view, should not be seen as disabled, but rather as belonging to a cultural and linguistic minority. Such views find expression in a locally established usage that may be termed a deaf culture discourse.



Discourse can be seen as a restriction on the possibilities for expression, but also as a resource. It exists as an ever present debate that can be drawn on in conversation and argument. A discourse may, as is the case with deaf issues, be clear and pervasive. It is not unchanging, however. The process of calling it into question gives rise to modifications of already established truths, and generates new forms of expression. This is what has happened with the arrival in the deaf community of a new group: children with cochlear implants, and their parents.



Cochlear implantation is a surgical operation intended to give a deaf person the chance to experience sound with the help of electrical signals. It should be pointed out that the results do not equate to ‘normal’ hearing. Operations on deaf children have given rise to strong protest in the deaf movement and even in professional circles, particularly amongst the teaching profession. The fear is that, as before, greater priority will be given to speech than to sign language.



Now we can see that a different way of talking about deafness is under construction, one that largely challenges the deaf culture perspective. Alternative forms of expression - in which cochlear implants can be described in positive terms, and deafness as a disability - take shape in an ongoing dialogue with the deaf culture discourse. Resistance to the operation forces parents to take a line that answers both earlier criticism and future objections. Slogans such as ‘the best of two worlds’, meaning sign language and speech, are coined, and statements are made to the effect that children with cochlear implants are offered freedom of choice. Faced with alternative choices of words, arguments, and phrases, the established discourse is forced into a dialogue.



In the first instance this thesis does not deal with deaf issues as such. Instead, events are analysed in terms of an established discourse vis-à-vis the construction of an alternative discourse. There is an appreciable power potential in language, in discourse. The one who ‘owns’ and commands an established discourse also possesses power and control. With an alternative discourse, the advocates of cochlear implantation have carved out a place in the deaf world. They now demand to be treated as ‘one of the team’ rather than bowing to those who speak the language of deaf culture.



The thesis is based on qualitative material: tape-recorded interviews and group discussions, newspaper articles, ‘internal’ literature, observational data. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Professor Adelswärd, Viveka, Tema kommunikation, Linköping universitet
organization
alternative title
A Battle of Words - Competing Truths in the Deaf World
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
dialogue, deaf, cochlear implant, parents, Sociology, patient organisation, rhetoric, discourse, Sociologi
pages
245 pages
publisher
Palmkrons förlag
defense location
Carolinasalen, LUND
defense date
2000-10-27 10:15
external identifiers
  • Other:ISRN: LUSADG/SASO-OO/1131/SE
ISBN
91-972551-4-9
language
Swedish
LU publication?
yes
id
c43a4548-0438-4049-a98d-dba322f9b51c (old id 19815)
date added to LUP
2007-05-25 12:36:29
date last changed
2016-09-19 08:45:04
@misc{c43a4548-0438-4049-a98d-dba322f9b51c,
  abstract     = {In the last couple of decades a particular interpretation of deaf and deafness has been established in ‘official’ arenas in Sweden. Deaf individuals, according to this view, should not be seen as disabled, but rather as belonging to a cultural and linguistic minority. Such views find expression in a locally established usage that may be termed a deaf culture discourse.<br/><br>
<br/><br>
Discourse can be seen as a restriction on the possibilities for expression, but also as a resource. It exists as an ever present debate that can be drawn on in conversation and argument. A discourse may, as is the case with deaf issues, be clear and pervasive. It is not unchanging, however. The process of calling it into question gives rise to modifications of already established truths, and generates new forms of expression. This is what has happened with the arrival in the deaf community of a new group: children with cochlear implants, and their parents.<br/><br>
<br/><br>
Cochlear implantation is a surgical operation intended to give a deaf person the chance to experience sound with the help of electrical signals. It should be pointed out that the results do not equate to ‘normal’ hearing. Operations on deaf children have given rise to strong protest in the deaf movement and even in professional circles, particularly amongst the teaching profession. The fear is that, as before, greater priority will be given to speech than to sign language.<br/><br>
<br/><br>
Now we can see that a different way of talking about deafness is under construction, one that largely challenges the deaf culture perspective. Alternative forms of expression - in which cochlear implants can be described in positive terms, and deafness as a disability - take shape in an ongoing dialogue with the deaf culture discourse. Resistance to the operation forces parents to take a line that answers both earlier criticism and future objections. Slogans such as ‘the best of two worlds’, meaning sign language and speech, are coined, and statements are made to the effect that children with cochlear implants are offered freedom of choice. Faced with alternative choices of words, arguments, and phrases, the established discourse is forced into a dialogue.<br/><br>
<br/><br>
In the first instance this thesis does not deal with deaf issues as such. Instead, events are analysed in terms of an established discourse vis-à-vis the construction of an alternative discourse. There is an appreciable power potential in language, in discourse. The one who ‘owns’ and commands an established discourse also possesses power and control. With an alternative discourse, the advocates of cochlear implantation have carved out a place in the deaf world. They now demand to be treated as ‘one of the team’ rather than bowing to those who speak the language of deaf culture.<br/><br>
<br/><br>
The thesis is based on qualitative material: tape-recorded interviews and group discussions, newspaper articles, ‘internal’ literature, observational data.},
  author       = {Jacobsson, Katarina},
  isbn         = {91-972551-4-9},
  keyword      = {dialogue,deaf,cochlear implant,parents,Sociology,patient organisation,rhetoric,discourse,Sociologi},
  language     = {swe},
  pages        = {245},
  publisher    = {ARRAY(0x9335758)},
  title        = {Retoriska strider: konkurrerande sanningar i dövvärlden},
  year         = {2000},
}