Advanced

Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning

Leopold, Lennart LU (2002)
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Sammanfattning



Bengt Lidforss (1868–1913) växte upp i ett konservativt professorshem i Lund. Han var mycket intelligent, och till att börja med var han också en lika skötsam som framgångsrik student. Han tog en omfattande och mycket uppmärksammad filosofie kandidatexamen redan vid 19 års ålder. Karriären borde alltså ha gått spikrakt fram till professuren i botanik, men Lidforss blev alltför obekväm för de styrande och det skulle dröja ända till 1910 innan han nådde detta mål.



Tonårstiden inföll under det radikala 1880-talet och Lidforss påverkades av tidens nya idéer. Han blev ateist och tog till sig utvecklingslärans radikala natur- och samhällssyn. Omkring... (More)
Popular Abstract in Swedish

Sammanfattning



Bengt Lidforss (1868–1913) växte upp i ett konservativt professorshem i Lund. Han var mycket intelligent, och till att börja med var han också en lika skötsam som framgångsrik student. Han tog en omfattande och mycket uppmärksammad filosofie kandidatexamen redan vid 19 års ålder. Karriären borde alltså ha gått spikrakt fram till professuren i botanik, men Lidforss blev alltför obekväm för de styrande och det skulle dröja ända till 1910 innan han nådde detta mål.



Tonårstiden inföll under det radikala 1880-talet och Lidforss påverkades av tidens nya idéer. Han blev ateist och tog till sig utvecklingslärans radikala natur- och samhällssyn. Omkring 1890 uppfattades han som de radikala lundastudenternas ledare. Det rörde sig ännu om en borgerlig radikalism, men snart blev han nära vän med Axel Danielsson, som var den socialistiska malmötidningen Arbetets grundare. Danielsson framstod som den sydsvenska socialdemokratins okrönte ledare. Några år senare blev Lidforss också nära vän med socialisthövdingen Hjalmar Branting.



Efter Danielssons alltför tidiga död vid sekelskiftet kom Lidforss att i hög grad överta dennes position som karismatisk ledargestalt inom arbetarrörelsen. Han blev rentav en av socialdemokratins främsta publicister genom tiderna. Signaturen "B.L." var beundrad och fruktad i hela landet. I Arbetet skrev han spännande om naturvetenskap men också om politiska, filosofiska och litterära frågor. Han blev känd som en slagkraftig polemiker, och inte minst i sina med "Georg Jonathan" signerade kåserier uttryckte han sig respektlöst och roande om konservativa auktoriteter i samhälls- och universitetsliv. Detta i förening med ryktena om hans utsvävande privatliv gjorde att hans akademiska karriär blev lidande. De styrande motar-betade honom på alla sätt, och detta ännu sedan han lugnat ned sig och till och med blivit nykterist. Skandalen var nu snarast att han hösten 1902 hade blivit den förste socialdemokra-tiske universitetsläraren i landet. Därtill kom de oroande ryktena rörande hans homosexuella (snarast bisexuella) läggning.



Som litteraturkritiker blev Lidforss den skånska litterära skolans ivrigaste beskyddare, och hans kamp för Ola Hansson och Vilhelm Ekelund har satt spår i svensk litteraturhistoria, liksom hans insatser för Gustaf Fröding och August Strindberg, kulminerande i de polemiska artiklarna under Strindbergsfejden 1910.



Avhandlingen ifrågasätter delar av innehållet i Nils Beyers berömda biografi från 1968. Lidforss var inte den opolitiske litteraturkritiker, inte den l'art pour l'art-kritiker, som Beyer vill göra honom till, men samtidigt är det naturligtvis riktigt att han satte konsten osedvanligt högt. Avhandlingens titel, Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning, framhäver just detta paradoxala, att Lidforss kombinerade en socialistisk grundåskådning med en stark tro på konsten. För honom var konsten inte isolerad från samhället utan tvärtom en betydelsefull faktor i samhällsomvandlingen. Den nya socialistiska människan skulle adlas genom konsten i stället för att förvekligas genom religionen.



Med hjälp av den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier kring sociala fält visas hur Lidforss genom att angripa ledande borgerliga tidningar och publicister skapade sig och Arbetet en allt starkare position inom det publicistiska fältet. Texten kompletteras med en serie grafiska figurer som illustrerar kampen inom det litterära fältet under Lidforss tid. Han angrep de ledande borgerliga kritikerna, och genom sina ofta fräna insatser medverkade han till att inte bara Strindberg och Fröding utan också de unga skånska författarna kom att ses som lierade med arbetarrörelsen. Lidforss litteratursmak kom att uppfattas som ett alternativ till den borgerliga smaken, och skönhetsdyrkan kom faktiskt på modet bland svenska socialister.



Avhandlingen innehåller utförliga resonemang kring Lidforss och den skånska skolan, vilken uppfattas som influerad av symbolismen och ses som en framåtpekande litterär rörelse, något av ett avantgarde. Den står i motsättning inte endast till den konst som gynnas av den vid denna tid ytterligt konservativa Svenska Akademien utan också till det allt mer dominerande nittitalet. Lidforss angriper alltså inte endast Carl David af Wirsén utan även Oscar Levertin och, särskilt efter Levertins död 1906, Verner von Heidenstam och Fredrik Böök.



I boken ges talrika men varierade exempel på att Lidforss inte så sällan bedömer litteratur efter dess användbarhet i den socialistiska kampen. Han hyllar litteratur som han menar ger en sann och därmed avslöjande bild av det avskydda kapitalistiska samhället, och författare som öppet visat sympati för arbetarrörelsen får beröm för detta. Uttalad tendens i de skönlitterära verken finner han dock mindre önskvärd. Han erkänner att kampdikt kan vara nyttig men anser att konstens kvalitet ofta dras ned om den medvetet ställer sig i politikens tjänst. Den kampdikt han berömmer i sina recensioner är den han finner äkta och sprungen direkt ur hjärtat. Men Lidforss deklamerar gärna dikter i politiska sammanhang. Det blir då snarast själva framförandesituationen som ger dikterna deras tendens.



Att man finner sympatier inte bara för symbolism utan också för dekadenta skildringar ännu hos socialisten Lidforss hänger samman med att skildringarna av hjältarnas vantrivsel i hans ögon avslöjar det kapitalistiska samhällets avigsidor. Dock varnar han för programmatisk pessimism, eftersom han menar att litteraturen inte borde göra människorna missmodiga utan i stället styrka dem i deras nödvändiga kamp för en bättre framtid. Lidforss såg visserligen pessimistiskt på människans situation under kapitalismen, men han trodde desto starkare på det kommande socialistiska samhället. Inte minst skulle konstnärernas villkor bli drägligare där, trodde han.



En omfattande avdelning handlar om Lidforss mångåriga konflikt med författaren K. G. Ossian-Nilsson, som under en period var ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Här hävdas att osämjan inte främst var av personlig karaktär, som tidigare ansetts, utan att den bottnade i ideologiska och politiska meningsskiljaktigheter. Ossian-Nilsson tycks ha drömt om att bli en ny Engelbrekt. Han trodde att han genom en personlig insats skulle kunna rädda landet från förfall, och det var inte minst därför som han engagerade sig så hårt i arbetarrörelsen. På 1920-talet reste han runt i Sverige och höll entusiastiska föredrag om sina resor i Mussolinis Italien, och mot slutet av årtiondet deklarerade han stolt att hans "åskådning i ungdomen med dess antiklerikalism, hjälte- och ledardyrkan och patriotism [skulle] kunna betecknas som en nationalsocialism före nationalsocialismen".



Den sista stora avdelningen behandlar Strindbergsfejden, vilken får en utförlig presentation. Lidforss inlägg i fejden sätts in i sitt sammanhang, och det framgår då att hans insats var viktigare för opinionsbildningen än man hittills trott inom forskningen. I detta fall såg samtiden situationen klarare, exempelvis när den borgerliga pressen noterade att det var "socialisterna med professor Lidforss i spetsen" som numera stödde Strindberg. Samtidigt undvek Lidforss att ensidigt skriva in Strindberg i arbetarrörelsens delfält. I stället såg han honom som en litterär storhet över partigränserna. Det viktiga budskapet blev att Strindberg och ingen annan var Sveriges främste diktare, och detta trots alla hans förvillelser och kanske orättvisa angrepp. Här som ofta annars har eftervärlden gett Lidforss rätt.



Avhandlingen innehåller en del samtida illustrationer, bland annat några tidigare ej uppmärksammade teckningar av lundakonstnären Gösta Adrian-Nilsson (GAN). Slutligen finner man också en förteckning över Bengt Lidforss artiklar i Arbetet och andra tidningar, sammanlagt 788 stycken.



Nyckelord: publicistik, litteraturkritik, litterärt fält 1880–1911, avantgarde, tidig svensk arbetarrörelse, antisemitism, Strindbergsfejden, Pierre Bourdieu, Anna Branting, Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Ola Hansson, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, K. G. Ossian-Nilsson, August Strindberg, Carl David af Wirsén (Less)
Abstract
Bengt Lidforss (1868-1913) was professor of botany between 1910 and 1913. But after the turn of the century he also emerged as a charismatic leader within the Swedish working-class movement. He became one of its foremost publicists. In the social democratic newspaper Arbetet in Malmö he wrote about natural sciences but also about political, philosophical and literary issues.



As a literary critic Lidforss was the keenest protector of the Scanian literary school, and his struggle for Ola Hansson and Vilhelm Ekelund has made its mark in Swedish literary history, as have his contributions in favour of Gustaf Fröding and August Strindberg, culminating in the polemic articles during the Strindberg Feud (1910-11).

... (More)
Bengt Lidforss (1868-1913) was professor of botany between 1910 and 1913. But after the turn of the century he also emerged as a charismatic leader within the Swedish working-class movement. He became one of its foremost publicists. In the social democratic newspaper Arbetet in Malmö he wrote about natural sciences but also about political, philosophical and literary issues.



As a literary critic Lidforss was the keenest protector of the Scanian literary school, and his struggle for Ola Hansson and Vilhelm Ekelund has made its mark in Swedish literary history, as have his contributions in favour of Gustaf Fröding and August Strindberg, culminating in the polemic articles during the Strindberg Feud (1910-11).



Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (Worshipper of Beauty And Social Democrat. Studies in Bengt Lidforss´ Achievement As A Literary Critic) emphasises the paradoxic combination of Lidforss´ fundamentally socialist views and a strong belief in art. To him art was not isolated from society but quite the contrary; a significant factor in the changing of society. The new socialistic human being should be ennobled by arts instead of emasculated by religion.



With the help of Pierre Bourdieu´s concept of “field”, it is shown how Lidforss, by attacking leading middle-class newspapers and publicists, created for himself and Arbetet a constantly stronger position within the field of journalism. Within the field of literary criticism he attacked the middle-class critics, and thus participated in associating Strindberg and Fröding as well as the young Scanian writers with the working-class movement. Lidforss´ literary taste was seen as an alternative to middle-class taste and the worshipping of beauty thereby became fashionable among socialists.



The fact that one finds sympathies not only for symbolism but also for decadent descriptions with Lidforss the socialist, has to do with the fact that the descriptions of the discomfort of the heroes revealed the disadvantages of the capitalist society. Nevertheless Lidforss´ issued warnings against programmatic pessimism, since he was of the opinion that literature should strengthen people in their struggle. When it came to the plight of the human being under capitalism he was a pessimist, but he believed the stronger in a future socialist society. The terms for the artists would be more tolerable in such a society, he prophesied. He admitted that revolutionary poetry could be useful but was of the opinion that the quality of art would lessen if it consciously served politics. The revolutionary poetry he praised in his reviews was poetry he found genuine and coming from the heart. He did not favour pronounced tendencies, but he liked to use poetry in a political context. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Docent Månesköld-Öberg, Inger, Göteborg
organization
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
Nordiska språk (språk och litteratur), Scandinavian languages and literature, Carl David af Wirsén, August Strindberg, K. G. Ossian-Nilsson, Oscar Levertin, Verner von Heidenstam, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Fredrik Böök, Anna Branting, Pierre Bourdieu, The Strindberg Feud, anti-semitism, early Swedish working-class movement, literary field 1880-1911, avantgarde, literary criticism, Journalism, General and comparative literature, literature criticism, literary theory, Allmän och jämförande litteratur, litteraturkritik, litteraturteori
pages
547 pages
publisher
Gidlunds förlag
defense location
Palaestra, Universtitetsplatsen, Lund
defense date
2002-01-26 10:15
ISBN
91 7844 601 5
language
Swedish
LU publication?
yes
id
a93e951b-79dc-4fad-b952-708432f16fda (old id 20479)
date added to LUP
2007-05-28 09:19:46
date last changed
2016-09-19 08:45:11
@misc{a93e951b-79dc-4fad-b952-708432f16fda,
  abstract     = {Bengt Lidforss (1868-1913) was professor of botany between 1910 and 1913. But after the turn of the century he also emerged as a charismatic leader within the Swedish working-class movement. He became one of its foremost publicists. In the social democratic newspaper Arbetet in Malmö he wrote about natural sciences but also about political, philosophical and literary issues.<br/><br>
<br/><br>
As a literary critic Lidforss was the keenest protector of the Scanian literary school, and his struggle for Ola Hansson and Vilhelm Ekelund has made its mark in Swedish literary history, as have his contributions in favour of Gustaf Fröding and August Strindberg, culminating in the polemic articles during the Strindberg Feud (1910-11).<br/><br>
<br/><br>
Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (Worshipper of Beauty And Social Democrat. Studies in Bengt Lidforss´ Achievement As A Literary Critic) emphasises the paradoxic combination of Lidforss´ fundamentally socialist views and a strong belief in art. To him art was not isolated from society but quite the contrary; a significant factor in the changing of society. The new socialistic human being should be ennobled by arts instead of emasculated by religion.<br/><br>
<br/><br>
With the help of Pierre Bourdieu´s concept of “field”, it is shown how Lidforss, by attacking leading middle-class newspapers and publicists, created for himself and Arbetet a constantly stronger position within the field of journalism. Within the field of literary criticism he attacked the middle-class critics, and thus participated in associating Strindberg and Fröding as well as the young Scanian writers with the working-class movement. Lidforss´ literary taste was seen as an alternative to middle-class taste and the worshipping of beauty thereby became fashionable among socialists.<br/><br>
<br/><br>
The fact that one finds sympathies not only for symbolism but also for decadent descriptions with Lidforss the socialist, has to do with the fact that the descriptions of the discomfort of the heroes revealed the disadvantages of the capitalist society. Nevertheless Lidforss´ issued warnings against programmatic pessimism, since he was of the opinion that literature should strengthen people in their struggle. When it came to the plight of the human being under capitalism he was a pessimist, but he believed the stronger in a future socialist society. The terms for the artists would be more tolerable in such a society, he prophesied. He admitted that revolutionary poetry could be useful but was of the opinion that the quality of art would lessen if it consciously served politics. The revolutionary poetry he praised in his reviews was poetry he found genuine and coming from the heart. He did not favour pronounced tendencies, but he liked to use poetry in a political context.},
  author       = {Leopold, Lennart},
  isbn         = {91 7844 601 5},
  keyword      = {Nordiska språk (språk och litteratur),Scandinavian languages and literature,Carl David af Wirsén,August Strindberg,K. G. Ossian-Nilsson,Oscar Levertin,Verner von Heidenstam,Ola Hansson,Vilhelm Ekelund,Fredrik Böök,Anna Branting,Pierre Bourdieu,The Strindberg Feud,anti-semitism,early Swedish working-class movement,literary field 1880-1911,avantgarde,literary criticism,Journalism,General and comparative literature,literature criticism,literary theory,Allmän och jämförande litteratur,litteraturkritik,litteraturteori},
  language     = {swe},
  pages        = {547},
  publisher    = {ARRAY(0x598c7f8)},
  title        = {Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning},
  year         = {2002},
}