Clinical curse, predictive factors and effects of intervention after attempted suicide. A randomised controlled study

Abstract

Abstract One important task for the mental health services is to prevent suicidal behaviour, especially among persons at high risk, e.g. those who have attempted suicide. In two follow-up samples, one and three months after a suicide attempts, both n=97, we found that 32% and 38% of the patients respectively had no treatment and 30% in each sample had suicidal thoughts. In a randomised controlled study (n=216) we investigated the effects of two telephone interventions in addition to ordinary treatment on attendance to treatment, suicidal behaviour and psychosocial functioning 1-12 months after a suicide attempt. There were no general main effects. Among patients who initially had other treatment than psychiatric attendance to such treatment was higher in the intervention group as compared to controls at 12 months. Further, subjects in the intervention group who had no initial treatment contact reduced certain psychological symptoms more than controls. In all patients an improvement in global functioning, psychological symptoms, suicide ideation and a reduction in number of needs were found, with no differences between the intervention and the control group. Initially needs were very common in health, basic and social needs. At follow-up, a significant reduction was found in health aspects, but not in social and basic needs. An analysis of predictive factors for repetition of suicide attempts during follow-up showed that reattempts within one month and three or more suicide attempts before the index attempt were highly predictive for repetition 1-12 months thereafter. It is concluded that telephone follow-up could be useful in patients without psychiatric contact. A special attention should be put to patients who make several suicide attempts.

Abstract (Swedish)

Popular Abstract in Swedish

POPULÄRVETENSKAPLIG SAMMANFATTNING (Summary in Swedish)



Ett självmordsförsök innebär ett stort lidande, såväl ho's personen i fråga som ho's omgivningen. Psykiatrin's huvudsakliga syfte i behandlingen av självmordsnära individer är att förhindra upprepade självmordsförsök och självmord. Av dem som gör ett självmordsförsök har 35 – 50% gjort ett eller flera självmordsförsök tidigare och cirka 15% gör ett nytt självmordsförsök inom ett år, och de flesta sker inom 6 månader. I olika studier där man följt upp patienter efter ett självmordsförsök har man funnit att tidigare självmordsförsök utgör den största riskfaktorn för nya självmordsförsök och för självmord. Upp till 10-15% begår förr eller senare självmord, med högst risk inom 2 - 4 år och risken är speciellt hög inom 6 månader. Förekomsten av självmordsförsök i Sverige är åtminstone tio gånger högre än frekvensen av fullbordade självmord, men eftersom bara de individer som vårda's på sjukhu's efter ett självmordsförsök finn's med i dessa beräkningar är mörkertalet med all sannolikhet stort. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15 - 44 år och den näst vanligaste bland kvinnor i samma åldersgrupp. År 2000 rapporterade's 1 385 självmord bland individer över 15 år, inklusive 255 osäkra självmord. Det innebär att åtminstone 13 000 självmordsförsök troligtvi's ägt rum.



Så gott som alla personer som gör ett självmordsförsök har vid tillfället för sitt självmordsförsök en psykisk sjukdom, oftast depression vilket förekommer ho's minst hälften av individerna. Andra vanligt förekommande diagnoser är anpassningsstörning (d.v.'s. kri's), alkoholberoende- och/eller missbruk och personlighetsstörning. Ho's ungefär hälften finn's en kombination av mer än ett psykiatriskt tillstånd. Individer som gör självmordsförsök är en heterogen grupp med olika biologiska, psykologiska och sociala karakteristika och problem. Ofta finn's dessutom flera problem samtidigt och därtill har dessa personer inte sällan en begränsad problemlösningsförmåga. Sålede's har självmordsnära individer olika hjälpbehov och behöver olika former av behandling och stöd. Många av de individer som gör självmordsförsök har någon form av kontakt med sjukvården. Samtidigt är personer som gjort självmordsförsök ofta tveksamma till behandling. Inte sällan uteblir de från behandling eller avslutar denna i förtid, vilket innebär att många patienter inte får avsedd behandling.



I denna avhandling har vi undersökt del's hur många patienter som är i behandling tidigt efter ett självmordsförsök, del's hur många som är i behandling ett år senare.Vi har utvärderat effekten av behandlingsmotiverande kontakter från sjukvården året efter ett själmordsförsök och förändringen av hjälpbehov under denna period. Slutligen har vi undersökt om och vilka karakteristika ho's patienterna som har samband med senare självmordstankar och självmordsförsök. I samtliga fyra delarbeten har vi följt upp patienter som vårdat's på Medicinen's akutvårdsavdelning, Universitetssjukhuset i Lund efter ett självmordsförsök. Efter att de inkommit till sjukhuset har samtliga patienter blivit bedömda av psykiater och i cirka hälften av fallen även av kurator enligt en standardiserad bedömningsmetod avseende akut problematik och hjälpbehov. Patienterna blev vid bedömningen informerade om att en uppföljande kontakt skulle taga's med dem.



Två patientmaterial har använt's i avhandlingen. Båda materialen är bedömda på samma sätt, men insamlade under olika tidsperioder. Det första materialet består av 97 patienter och dessa har jämfört's med de första 97 patienterna i ett senare material. I detta material tillfrågade's de patienter som vi kunde nå en månad efter dera's självmordsförsök (246/281) om de ville ingå i en studie där vi hade som mål att undersöka om uppföljande kontakter från sjukvården, utöver sedvanlig behandling, kunde tillförsäkra behovet av vård och behandling. 216 patienter accepterade att ingå i studien och efter 12 månader kunde 178 patienter följa's upp.



Arbete 1 I det första delarbetet jämför's närvaro i behandling, repetition av självmordsförsök, förekomst av självmordstankar och hjälpbehov mellan två patientgrupper som följt's upp olika lång tid efter ett självmordsförsök. De följde's upp en månad (n = 77) respektive tre månader (n = 71) efter ett självmordsförsök med en semistrukturerad intervju. Patientgrupperna skiljde sig inte utifrån de uppgifter som samlat's in i samband med självmordsförsöket. Efter en månad hade 32% ingen behandlingskontakt jämfört med 38% efter tre månader. Av dem som följde's upp efter en månad upplevde fler personer hopplöshet, psykosociala problem, sömnstörningar och de hade oftare psykofarmakologisk behandling jämfört med dem som följde's upp efter tre månader. Av de karakteristika som undersökte's vid självmordsförsöket fann vi att de som hade självmordstankar efter en månad var yngre än övriga. Efter en månad respektive tre månader hade 9% och 3% gjort nya självmordsförsök, och 36% jämfört med 30% hade självmordstankar. I båda patientgrupperna upplevde de som hade självmordstankar vid uppföljningen oftare nedstämdhet, hopplöshet, ångest och sömnstörningar, jämfört med dem som inte hade självmordstankar. Vidare, uttalade cirka hälften av dem med självmordstankar oftare behov av ytterligare professionell hjälp för sin hälsa och/eller andra problem. Sammanfattning. Både efter en månad och tre månader efter ett självmordsförsök var en betydande andel patienter utan pågående behandling och många hade självmordstankar.



Arbete 2 I det andra delarbetet har vi undersökt om uppföljande kontakter från sjukvården utöver pågående behandling kunde påverka närvaron i behandling och därigenom suicidalt beteende, psykiska symptom och global funktionsnivå. Hälften av patienterna fördelade's slumpmässigt till två uppföljande interventioner, efter 4 och 8 månader under det följande året, medan övriga utgör kontrollgruppen. Interventionerna efter 4 och 8 månader skedde per telefon och målsättningen var att motivera patienterna att påbörja, alternativt stanna kvar i behandling. Efter en och 12 månader bedömde's alla patienter standardiserat avseende suicidalitet, psykiska symtom, global funktion och hjälpbehov. Efter 12 månader hade två patienter suiciderat, en i interventionsgruppen och en från kontrollgruppen, båda inom 4 månader. De randomiserade grupperna var jämförbara utifrån de uppgifter som samlat's in i samband med självmordsförsöket och vid intervjun efter en månad frånsett att de som fördelat's till uppföljande telefoninterventioner hade högre suicidintention. Vid tidpunkten för självmordsförsöket (index) hade 76% i interventionsgruppen och 72% i kontrollgruppen psykiatrisk eller annan behandling, medan 24% respektive 28% inte hade någon behandlingskontakt. Efter 12 månader hade 72% i interventionsgruppen jämfört med 65% i kontrollgruppen psykiatrisk eller annan behandling. De individer som ingick i interventionsgruppen var oftare i annan behandling än kontrollgruppen efter 12 månader. Frekvensen nya självmordsförsök mellan en och 12 månader skiljde inte mellan intervention's- och kontrollgruppen, och var 17% i båda grupperna. Vid uppföljningen efter 12 månader hade båda grupperna mindre suicidalitet och bättre global funktionsnivå. Interventionsgruppen hade dessutom förbättrat's vad gäller psykiska symtom. De i interventionsgruppen som inte hade haft någon behandling vid index hade förbättrat's mer i vissa psykiska symtom än kontrollgruppen.



Vid uppföljningen efter 12 månader skiljde sig inte de randomiserade grupperna vad gäller suicidintention, psykiska symtom eller global funktionsnivå. Av samtliga patienter hade då en fjärdedel självmordstankar, ungefär hälften hade sömnstörningar och lika många uttryckte att de hade problem i en sådan omfattning att de behövde professionell hjälp för att lösa dessa. En femtedel av patienterna ansåg att den hjälp de fått var otillräcklig. Sammanfattning. Två uppföljande kontakter under året efter ett självmordsförsök ökade närvaron i behandling ho's dem som initialt hade annan behandling än psykiatrisk och minskade vissa psykiska symtom ho's dem som inte haft någon behandlingskontakt. De uppföljande kontakterna påverkade inte nya självmordsförsök.



Arbete 3 I arbete 3 undersökte vi först om förändringen av antalet behov eller behovsområden skiljde mellan de randomiserade grupperna. Behoven har undersökt's utifrån ett frågeformulär och omfattar 22 behov i dagligt liv inom följande områden; basfunktioner, hälsa, sociala funktioner, allmänna funktioner och service. Ho's 140 patienter kunde behoven bedöma's både efter en månad och efter 12 månader efter ett självmordsförsök. De randomiserade grupperna var jämförbara initialt. Då vi inte fann någon effekt av telefoninterventionerna, frånsett att interventionsgruppen förbättrade's mer i behovsområdet service, undersökte vi förändringen av behov 1 – 12 månader för hela patientgruppen.



Efter 12 månader hade behoven inom de områden som rör hälsa, allmänna funktioner och service minskat, medan behoven i sociala funktioner och basfunktioner inte minskat signifikant. Bland de enskilda behoven hade behov rörande egen säkerhet (självskadebenägenhet) och psykologiska besvär minskat, medan behov rörande fysisk hälsa, nära relationer, daglig sysselsättning och sociala kontakter inte minskat signifikant. Vid uppföljningen hade man ofta pågående hjälp för kvarstående behov som rör hälsa och sociala funktioner, men inte för behov som rör daglig sysselsättning.



Patienter som initialt var utan arbete hade fler behov efter en månad än övriga patienter, och de förbättrade's mer under året inom de behovsområden som rör sociala funktioner och service. Vi fann också att de patienter som fått en krisdiagno's initialt hade mindre antal behov inom de områden som rör allmänna funktioner, hälsa och service än de patienter som hade fått en depressionsdiagno's eller någon annan diagno's. Vi fann även ett samband mellan minskningen av antalet behov och lägre suicidintention, minskade psykiska symtom och förbättrad global funktion. Minskningen av antalet behov förklarade's till största delen av en förbättrad global funktionsnivå och till vis's del av minskade psykiska symtom. Sammanfattning. Personer som gjort självmordsförsök har behov inom flera områden. Antalet behov minskade generellt, men inte inom de behovsområden som rör sociala funktioner och daglig sysselsättning.



Arbete 4 I det fjärde delarbetet undersökte vi om och i så fall vilka kliniska karakteristika vid index försöket och efter en månad som hade samband med senare självmordsförsök ho's 178 patienter som kunde följa's upp efter 12 månader. Mellan en och 12 månader gjorde 30 patienter (17%) nya självmordsförsök och redan inom en månad hade 13 patienter (7%) gjort nya självmordsförsök. Vi fann fem karakteristika som hade samband med upprepade självmordsförsök under 1 – 12 månader; att ha gjort tre eller fler självmordsförsök före det initiala försöket, att vara i psykiatrisk behandling vid tidpunkten för det initiala självmordsförsöket, att ha gjort ett nytt självmordsförsök inom en månad och att efter en månad ha högre suicidintention eller lägre global funktionsnivå. Eftersom dessa faktorer kan ha samband med varandra fann vi i en 's.k. logistisk regressionsanaly's som tar hänsyn till detta att två kvarstod: att ha gjort ett nytt självmordsförsök inom en månad efter indexförsöket medförde en 10 gånger ökad risk för nya självmordsförsök mellan en och 12 månader jämfört med att inte ha gjort något nytt försök inom den tiden. Vidare, att ha gjort tre eller fler självmordsförsök före indexförsöket medförde 6 gånger ökad risk att göra nya försök 1 – 12 månader, jämfört med att inte ha gjort något självmordsförsök före det initiala försöket. Vi undersökte sedan förbättringen under året ho's dem som gjort nya självmordsförsök jämfört med övriga. De som inte hade gjort några nya självmordsförsök förbättrade's mer inom alla de tre områden vi följt; suicidintention, psykiska symtom och global funktion. De som gjort nya självmordsförsök hade fler behov vid uppföljningen än övriga. Dock skiljde sig antalet behov initialt inte mellan dem som gjort nya självmordsförsök och de övriga. Sålede's hade antalet behov inte något samband med senare självmordsförsök. Sammanfattning. Att ha gjort ett nytt självmordsförsök inom kort tid efter ett självmordsförsök och att ha gjort flera tidigare självmordsförsök ökade risken för nya självmordsförsök inom det kommande året.

• author: Cedereke, Marie
• supervisor: [unknown] [unknown]
• opponent: Docent Runeson, Bo, Karolinska institutet, Sektionen för psykiatri, S:t Görans sjukhus, Stockholm
• organization: Psychiatry (Lund)
• publishing date: 2002
• type: Thesis
• publication status: published
• subject: Psychiatry
• keywords: repetition, Psychiatry, clinical psychology, psychosomatics, Psykiatri, klinisk psykologi, psykosomatik, prediction, needs, treatment attendance, suicidal thoughts, suicide attempt, prospective study, intervention, follow-up, randomised controlled study
• pages: 100 pages
• defense location: Stora föreläsningssalen, Psykiatriskt centrum, Universitetssjukhuset i Lund
• defense date: 2002-12-20 10:15:00
• ISBN: 91-628-5462-3
• language: English
• LU publication?: yes
• additional info: Article: IMonti, K., Cedereke, M., Öjehagen, A.Treatment attendance and suicidal behaviour 1 month and 3 months after a suicide attempt. A comparison between two samples.Archives of Suicide Research, in press Article: IICedereke, M., Monti, M., Öjehagen, A.Telephone contact with patients in the year after a suicide attempt: does it affect treatment attendance and outcome?European Psychiatry 2002, 17:82-91. Article: IIICedereke, M., Öjehagen, A.Patients´needs during the year after a suicide attempt. A secondary analysis of a randomised controlled intervention study.Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology 2002, 37:357-363. Article: IVCedereke, M., Öjehagen, A.Prediction of repetition of suicide attempts 1-12 months after a suicide attempt.Manuscript.
• id: 2e1b5009-de24-414c-a6b5-eac60851ab6d (old id 465309)
• date added to LUP: 2016-04-04 10:38:38
• date last changed: 2018-11-21 20:59:56