Bristande förutsättningar i finsk och svensk rätt
(2001)Department of Law
- Abstract
- Alla avtal ingås med vissa förutsättningar. Internationella (Finland - Sverige) kommersiella transaktioner - avtal mellan näringsidkare - bygger på de avtalsrättsliga principerna avtal skall hållas (pacta sunt servanda) och avtalsfrihet. Förutsättningarna för ingångna avtal kan dock ändras genom bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar (misstag eller okunnighet vid avtalsslut). Avtalen kräver i många fall någon form av utfyllnad och tolkningsdata för att eventuella problem skall lösas. Domstolarna eller skiljemännen har till uppgift att tolka avtalen med hjälp av lagen som tillkommit genom lagvalet mellan parterna. Har domstolarna i Finland och Sverige en likartad syn på möjligheterna att jämka avtal som... (More)
- Alla avtal ingås med vissa förutsättningar. Internationella (Finland - Sverige) kommersiella transaktioner - avtal mellan näringsidkare - bygger på de avtalsrättsliga principerna avtal skall hållas (pacta sunt servanda) och avtalsfrihet. Förutsättningarna för ingångna avtal kan dock ändras genom bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar (misstag eller okunnighet vid avtalsslut). Avtalen kräver i många fall någon form av utfyllnad och tolkningsdata för att eventuella problem skall lösas. Domstolarna eller skiljemännen har till uppgift att tolka avtalen med hjälp av lagen som tillkommit genom lagvalet mellan parterna. Har domstolarna i Finland och Sverige en likartad syn på möjligheterna att jämka avtal som utsatts för bristande eller oriktiga förutsättningar? Avtalslagen och dess 36 § i Finland och Sverige har i grunden samma syfte. Den svenska SOU 1974:83 har spelat stor roll för utformningen av den finländska rättshandlingslagens 36 §, även om ordalydelsen inte är densamma. De bägge länderna har harmoniserat sin lagstiftning liksom de andra nordiska länderna vad framförallt gäller avtalslagen och köplagen. Möjligheterna till jämkning av avtal och avtalsvillkor har stärkts. Generalklausulens (36 §) centrala betydelse när den utarbetades i Sverige, var behovet av en översyn av de gällande generalklausulerna inom förmögenhetsrätten, Dessa var 33 § avtalslagen, 8 § skuldebrevslagen, 8 § första stycket avbetalningsköplagen, 34 § försäkringsavtalslagen, 9 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29 § upphovsrättslagen samt 8 kap. 27 § och 12 kap. 64 § jordabalken. och överväga vidgade möjligheter att jämka eller ogiltigförklara avtal eller avtalsvillkor. Konsumentskyddet skulle särskilt beaktas men även behovet av större flexibilitet vid tillämpningen av generalklausulen i förhållandet mellan företagare. Von Post s 88 ff. Rättspraxis där motsvarigheten till avtalslagen 36 § kommer till tillämpning i våra nordiska grannländer skall kunna vara vägledande för de svenska domstolarna och vice versa. Eget konstaterande. Generalklausulen ger dock ej möjlighet till jämkning när det är fråga om vites-, skilje- eller friskrivningsklausuler mellan jämställda näringsidkare som ingått ett kommersiellt avtal, undantag sker om det rör extrema fall. Trine-Lise Wilhelmsen har diskuterat avtalslagens 36 § i förhållande till ekonomisk effektivitet och har då uppställt två huvudfrågor: För det första i vilken utsträckning det är ekonomiskt effektivt att tillämpa/sätta åt sidan, helt eller delvis, ett ingånget avtal. För det andra om verkningarna är lämpliga och överensstämmer med ekonomisk effektivitet. Wilhelmsen konstaterar att avtalslagens 36 § inte innehåller någon direkt hänvisning till ekonomisk effektivitet, att bara ekonomisk effektivitet aldrig kan ligga till grund för tillämpning av avtalslagens 36 §. Huvudmålet med avtalslagens 36 § är att beskydda parterna och att tillämpningen av avtalslagens 36 § alltid skall ske i bedömning av avtalets rimlighet/skälighet mellan parterna. Wilhelmsen, TfR 1995 s 1-246 s 15 ff. Bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar (misstag eller okunnighet vid avtalsslut) kan när det behövs jämkas med hjälp av generalklausulen vid redan ingångna avtal, när det är frågan om grundläggande ändringar som drabbat den ena parten. Ändrade förhållanden som avtalspart kan drabbas av kan vara av alla möjliga slag, oftast är det frågan om force majure situationer. Force majure kan vara krig, naturkatastrofer, strejker o.s.v. samt av ekonomisk eller social karaktär. Alla dessa situationer har diskuterats i doktrin och torde kunna bli bedömd som situationer utom avtalsparts kontroll. Skyldigheten att försöka fullgöra avtalet så långt som möjligt har sedan gammal tradition (i framför allt finländsk doktrin) också med lojalitetsprincipen att göra. Skyldigheten att prestera kan dock inte sträckas hur långt som helst utan en gräns sätts i försöken att prestera, den så kallade skälighetsprincipen. Vid sidan av avtalslagen och dess bestämmelser om ogiltighet av ett avtal har förutsättningsläran, som växt fram redan under romarnas tid och som senare utvecklats i Tyskland, varit en metod att ogiltigförklara avtal var grundläggande förutsättningar ändrats. Läran är en allmän rättsprincip fastslagen i svensk rättspraxis, även om den är omdiskuterad i doktrin, vilket gör det möjligt att komma åt ett avtal som fått en grundläggande förändring av förutsättningarna. Se NJA 1985 s 178, 1993 s 319 och 1996 s 410. Av bl.a. NJA 1996 s 410 framgår: ''Slutsatsen (egen kursivering) att ogiltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. Förutsättningsläran kan med andra ord ses som ett komplement till främst avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.'' Finland däremot har inte använt sig av ''förutsättningsläran'' speciellt mycket utan man har valt att göra en helhetsbedömning av de olika individuella fallen. Helhetsbedömningar av avtalen gör även de svenska domstolarna. Begreppet ''förutsättning'' förekommer i finländsk rättspraxis utan att man nämner själva förutsättningsläran. Fördelen för de finländska domstolarna är att de inte är bundna av rekvisiten förutsättning, synbarhet, väsentlighet och relevans (risk) när de skall avgöra tvister utan de kan ta fasta på andra omständigheter på ett helt annat sätt, t.ex. tredjemansintresset. Den finländska rätten ger också möjligheten till en vidare bedömning med större flexibilitet. Vid ingående av kommersiella avtal - avtal mellan näringsidkare - där man skall göra ett lagval mellan finsk och svensk rätt skulle jag rekommendera den finska rätten om förhandlingarna företagits på finska eller i Finland och vice versa. Någon större skillnad föreligger ej i avtalstolkningen mellan finsk och svensk rätt vad gäller bristande förutsättningar även om lösningsmetoden skiljer sig. Egna slutsatser. Ju mer jag studerat ämnet desto mer har min ståndpunkt växt fram vid valet mellan avtalslagens 36 § och förutsättningsläran. Jag anser att man klarar sig utan förutsättningsläran och istället kan använda sig av en helhetsbedömning, med avtalslagens 36 § eller andra jämkningsparagrafer som finns inom rättssystemen, för att jämka bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar. Problem som kan uppkomma kan lösas genom en helhetsbedömning där man väger in alla relevanta omständigheter för att kunna göra en så korrekt bedömning som möjligt. Bedömningen skall inte behöva falla med rekvisiten förutsättning, väsentlighet, synbarhet och relevans. Kan det vara så att man i Finland har en ''modernare'' metod att lösa avtalsrättsliga problem? Jag skulle vilja påstå detta. Varför? Avtalslagens 36 § (Sverige) innehåller de viktigaste rekvisiten som krävs för att göra en helhetsbedömning: ''(1) hänsyn till avtalets innehåll, (2) omständigheterna vid avtalets tillkomst, (3) senare inträffade förhållanden och (4) omständigheterna i övrigt.'' Rekvisiten täcker förutsättningarna för jämkning och medför att förutsättningsläran blir en onödig komplicering av lösningsmetod. Anmärkningsvärt är att man i Sverige fört diskussion redan på 1960 -talet om man skulle avskaffa förutsättningsläran eftersom denna lära inte ansågs tillräckligt ''modern'' i sin funktion. Högsta domstolen (Sverige) går sedan motsatt väg och konstaterar att man tillämpar förutsättningsläran även om man har en generalklausul som öppnar möjligheterna för en vidsträckt tolkning. Med hänsyn till detta är den finländska tolkningsmetoden att föredra även om man kan tycka att förutsättningsläran skulle kunna vara ett ytterligare vektyg för att få till ogiltighet av avtal som drabbats av bristande förutsättningar. Kritikerna till den finländska tolkningsmetoden skulle kunna hävda att den faktiska öppenheten minskar förutsebarheten i finländsk rättspraxis? Jag skulle vilja i detta hänseende konstatera att det ligger något i resonemanget, men att rättspraxis som växt fram i Finland med begreppet ''förutsättning'' är så pass riklig att vägledning om tolkning vid bristande förutsättningar/ändrade förhållanden kan hämtas där. Vilken av lagarna som skall tillämpas är upp till parterna men det är viktigt att man är medveten om skillnaderna i de bägge ländernas tolkning av avtalstvister med hjälp av avtalslagens 36 § och förutsättningsläran när man skriver avtalet och gör ett lagval mellan finländsk och svensk rätt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1556000
- author
- Backman, Jyri
- supervisor
- organization
- year
- 2001
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, Avtalsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1556000
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:19
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:19
@misc{1556000,
abstract = {{Alla avtal ingås med vissa förutsättningar. Internationella (Finland - Sverige) kommersiella transaktioner - avtal mellan näringsidkare - bygger på de avtalsrättsliga principerna avtal skall hållas (pacta sunt servanda) och avtalsfrihet. Förutsättningarna för ingångna avtal kan dock ändras genom bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar (misstag eller okunnighet vid avtalsslut). Avtalen kräver i många fall någon form av utfyllnad och tolkningsdata för att eventuella problem skall lösas. Domstolarna eller skiljemännen har till uppgift att tolka avtalen med hjälp av lagen som tillkommit genom lagvalet mellan parterna. Har domstolarna i Finland och Sverige en likartad syn på möjligheterna att jämka avtal som utsatts för bristande eller oriktiga förutsättningar? Avtalslagen och dess 36 § i Finland och Sverige har i grunden samma syfte. Den svenska SOU 1974:83 har spelat stor roll för utformningen av den finländska rättshandlingslagens 36 §, även om ordalydelsen inte är densamma. De bägge länderna har harmoniserat sin lagstiftning liksom de andra nordiska länderna vad framförallt gäller avtalslagen och köplagen. Möjligheterna till jämkning av avtal och avtalsvillkor har stärkts. Generalklausulens (36 §) centrala betydelse när den utarbetades i Sverige, var behovet av en översyn av de gällande generalklausulerna inom förmögenhetsrätten, Dessa var 33 § avtalslagen, 8 § skuldebrevslagen, 8 § första stycket avbetalningsköplagen, 34 § försäkringsavtalslagen, 9 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar, 29 § upphovsrättslagen samt 8 kap. 27 § och 12 kap. 64 § jordabalken. och överväga vidgade möjligheter att jämka eller ogiltigförklara avtal eller avtalsvillkor. Konsumentskyddet skulle särskilt beaktas men även behovet av större flexibilitet vid tillämpningen av generalklausulen i förhållandet mellan företagare. Von Post s 88 ff. Rättspraxis där motsvarigheten till avtalslagen 36 § kommer till tillämpning i våra nordiska grannländer skall kunna vara vägledande för de svenska domstolarna och vice versa. Eget konstaterande. Generalklausulen ger dock ej möjlighet till jämkning när det är fråga om vites-, skilje- eller friskrivningsklausuler mellan jämställda näringsidkare som ingått ett kommersiellt avtal, undantag sker om det rör extrema fall. Trine-Lise Wilhelmsen har diskuterat avtalslagens 36 § i förhållande till ekonomisk effektivitet och har då uppställt två huvudfrågor: För det första i vilken utsträckning det är ekonomiskt effektivt att tillämpa/sätta åt sidan, helt eller delvis, ett ingånget avtal. För det andra om verkningarna är lämpliga och överensstämmer med ekonomisk effektivitet. Wilhelmsen konstaterar att avtalslagens 36 § inte innehåller någon direkt hänvisning till ekonomisk effektivitet, att bara ekonomisk effektivitet aldrig kan ligga till grund för tillämpning av avtalslagens 36 §. Huvudmålet med avtalslagens 36 § är att beskydda parterna och att tillämpningen av avtalslagens 36 § alltid skall ske i bedömning av avtalets rimlighet/skälighet mellan parterna. Wilhelmsen, TfR 1995 s 1-246 s 15 ff. Bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar (misstag eller okunnighet vid avtalsslut) kan när det behövs jämkas med hjälp av generalklausulen vid redan ingångna avtal, när det är frågan om grundläggande ändringar som drabbat den ena parten. Ändrade förhållanden som avtalspart kan drabbas av kan vara av alla möjliga slag, oftast är det frågan om force majure situationer. Force majure kan vara krig, naturkatastrofer, strejker o.s.v. samt av ekonomisk eller social karaktär. Alla dessa situationer har diskuterats i doktrin och torde kunna bli bedömd som situationer utom avtalsparts kontroll. Skyldigheten att försöka fullgöra avtalet så långt som möjligt har sedan gammal tradition (i framför allt finländsk doktrin) också med lojalitetsprincipen att göra. Skyldigheten att prestera kan dock inte sträckas hur långt som helst utan en gräns sätts i försöken att prestera, den så kallade skälighetsprincipen. Vid sidan av avtalslagen och dess bestämmelser om ogiltighet av ett avtal har förutsättningsläran, som växt fram redan under romarnas tid och som senare utvecklats i Tyskland, varit en metod att ogiltigförklara avtal var grundläggande förutsättningar ändrats. Läran är en allmän rättsprincip fastslagen i svensk rättspraxis, även om den är omdiskuterad i doktrin, vilket gör det möjligt att komma åt ett avtal som fått en grundläggande förändring av förutsättningarna. Se NJA 1985 s 178, 1993 s 319 och 1996 s 410. Av bl.a. NJA 1996 s 410 framgår: ''Slutsatsen (egen kursivering) att ogiltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. Förutsättningsläran kan med andra ord ses som ett komplement till främst avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.'' Finland däremot har inte använt sig av ''förutsättningsläran'' speciellt mycket utan man har valt att göra en helhetsbedömning av de olika individuella fallen. Helhetsbedömningar av avtalen gör även de svenska domstolarna. Begreppet ''förutsättning'' förekommer i finländsk rättspraxis utan att man nämner själva förutsättningsläran. Fördelen för de finländska domstolarna är att de inte är bundna av rekvisiten förutsättning, synbarhet, väsentlighet och relevans (risk) när de skall avgöra tvister utan de kan ta fasta på andra omständigheter på ett helt annat sätt, t.ex. tredjemansintresset. Den finländska rätten ger också möjligheten till en vidare bedömning med större flexibilitet. Vid ingående av kommersiella avtal - avtal mellan näringsidkare - där man skall göra ett lagval mellan finsk och svensk rätt skulle jag rekommendera den finska rätten om förhandlingarna företagits på finska eller i Finland och vice versa. Någon större skillnad föreligger ej i avtalstolkningen mellan finsk och svensk rätt vad gäller bristande förutsättningar även om lösningsmetoden skiljer sig. Egna slutsatser. Ju mer jag studerat ämnet desto mer har min ståndpunkt växt fram vid valet mellan avtalslagens 36 § och förutsättningsläran. Jag anser att man klarar sig utan förutsättningsläran och istället kan använda sig av en helhetsbedömning, med avtalslagens 36 § eller andra jämkningsparagrafer som finns inom rättssystemen, för att jämka bristande förutsättningar/ändrade förhållanden och oriktiga förutsättningar. Problem som kan uppkomma kan lösas genom en helhetsbedömning där man väger in alla relevanta omständigheter för att kunna göra en så korrekt bedömning som möjligt. Bedömningen skall inte behöva falla med rekvisiten förutsättning, väsentlighet, synbarhet och relevans. Kan det vara så att man i Finland har en ''modernare'' metod att lösa avtalsrättsliga problem? Jag skulle vilja påstå detta. Varför? Avtalslagens 36 § (Sverige) innehåller de viktigaste rekvisiten som krävs för att göra en helhetsbedömning: ''(1) hänsyn till avtalets innehåll, (2) omständigheterna vid avtalets tillkomst, (3) senare inträffade förhållanden och (4) omständigheterna i övrigt.'' Rekvisiten täcker förutsättningarna för jämkning och medför att förutsättningsläran blir en onödig komplicering av lösningsmetod. Anmärkningsvärt är att man i Sverige fört diskussion redan på 1960 -talet om man skulle avskaffa förutsättningsläran eftersom denna lära inte ansågs tillräckligt ''modern'' i sin funktion. Högsta domstolen (Sverige) går sedan motsatt väg och konstaterar att man tillämpar förutsättningsläran även om man har en generalklausul som öppnar möjligheterna för en vidsträckt tolkning. Med hänsyn till detta är den finländska tolkningsmetoden att föredra även om man kan tycka att förutsättningsläran skulle kunna vara ett ytterligare vektyg för att få till ogiltighet av avtal som drabbats av bristande förutsättningar. Kritikerna till den finländska tolkningsmetoden skulle kunna hävda att den faktiska öppenheten minskar förutsebarheten i finländsk rättspraxis? Jag skulle vilja i detta hänseende konstatera att det ligger något i resonemanget, men att rättspraxis som växt fram i Finland med begreppet ''förutsättning'' är så pass riklig att vägledning om tolkning vid bristande förutsättningar/ändrade förhållanden kan hämtas där. Vilken av lagarna som skall tillämpas är upp till parterna men det är viktigt att man är medveten om skillnaderna i de bägge ländernas tolkning av avtalstvister med hjälp av avtalslagens 36 § och förutsättningsläran när man skriver avtalet och gör ett lagval mellan finländsk och svensk rätt.}},
author = {{Backman, Jyri}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Bristande förutsättningar i finsk och svensk rätt}},
year = {{2001}},
}