Grov oaktsamhet i kommersiella entreprenadförhållanden
(2004)Department of Law
- Abstract
- Föreliggande uppsats behandlar grov oaktsamhet i kommersiella entreprenadförhållanden. En entreprenad är en komplex rättsfigur som är svår att placera i ett specifikt rättsligt fack. Detta beror till stor del på avsaknaden av lagregleringar. Lagstiftaren har i praktiken överlämnat den rättsliga kompetensen att skapa regler till marknaden och dess branschorganisationer. Genom AB-systemet har branschanpassade regler skapats. Frågan om AB-systemets betydelse intar en central position vid entreprenadtvister. AB intas främst i parternas rättsförhållande genom inkorporering. På vilket sätt systemet skall beaktas om det inte intagits i avtalet mellan parterna är oklart. AB 92 kan inte anses ha uppnått den stadga, fasthet och utbredning som krävs... (More)
- Föreliggande uppsats behandlar grov oaktsamhet i kommersiella entreprenadförhållanden. En entreprenad är en komplex rättsfigur som är svår att placera i ett specifikt rättsligt fack. Detta beror till stor del på avsaknaden av lagregleringar. Lagstiftaren har i praktiken överlämnat den rättsliga kompetensen att skapa regler till marknaden och dess branschorganisationer. Genom AB-systemet har branschanpassade regler skapats. Frågan om AB-systemets betydelse intar en central position vid entreprenadtvister. AB intas främst i parternas rättsförhållande genom inkorporering. På vilket sätt systemet skall beaktas om det inte intagits i avtalet mellan parterna är oklart. AB 92 kan inte anses ha uppnått den stadga, fasthet och utbredning som krävs för att kvalificeras som handelsbruk eller sedvänja. AB-systemet är alltså som helhet inte dispositiv rätt. Det har emellertid hävdats att systemet ändå skall beaktas som en referensram vid kommersiella entreprenadtvister. AB-systemet kan tänkas uttrycka entreprenadrättsliga principer. Dessa principer bör i så fall likställas med dispositiv rätt och kan därmed fylla ut entreprenadavtal. Det är oklart vilka principer inom AB-systemet som möjligen skulle kunna utgöra sådana principer. Eftersom AB-systemet inte utgör dispositiv rätt inom entreprenadrätten kan det inte få avtalsrättslig betydelse mellan parterna, såvida det inte inkorporerats. Inkorporering kan ske explicit, implicit eller genom konkludent handlande. Det vore märkligt om ett standardavtal som inte utgör dispositiv rätt ändå skulle påverka en uppkommen avtalskonflikt, såvida det inte inkorporerats. Däremot kan de allmänna entreprenadrättsliga principer som eventuellt utrycks i systemet påverka en tvist, då dessa principer utgör utfyllande dispositiv rätt. Definitionen av grov oaktsamhet varierar inom det civilrättsliga området. På skadestånds- och försäkringsrättens område krävs att vårdslösheten är av mycket allvarligt slag för att betecknas som grov. Vanligen är det fråga om ett handlande som ligger på gränsen till uppsåt. Denna restriktiva tolkning har växt fram ur ett socialt skyddsperspektiv för den ersättningsberättigade. Byggindustrin ansåg länge att det krävdes yrkes- eller byggnadsfusk för att ett handlande skulle kvalificeras som grovt oaktsamt. Inom den kommersiella entreprenadrätten har emellertid definitionen mjukats upp. Här är det tillräckligt med en kvalificerad avvikelse från normal aktsamhet för att grov oaktsamhet skall konstitueras. Friskrivningar och ansvarsbegränsningar är som huvudregel ogiltiga vid grov oaktsamhet. I vissa fall är det tänkbart att försäkringslösningar som pulvriserar projektriskerna kan motivera upprätthållandet av en friskrivning även när grov oaktsamhet föreligger. Ytterligare undantag finns i vissa transporträttsliga regleringar. Dessa följer dock i huvudsak av internationella överenskommelser. Avvikelser från dispositiv rätt inom entreprenadrätten är alltså, som huvudregel, inte gällande vid grov oaktsamhet. Ansvarsbegränsningar kan kontrolleras dolt, öppet eller genom att anses strida mot indispositiv rätt. En öppen kontroll med stöd av 36 § AvtL är att föredra. Vid en sådan lösning uppkommer emellertid problem. Visserligen torde friskrivning eller ansvarsbegränsning från grov oaktsamhet i regel anses vara oskälig. För det fall en klausul förklaras oskälig bör domstolarna beakta att parternas avsikt var att inte tillämpa dispositiv rätt. Att falla tillbaka på dispositiv rätt i sådana situationer synes därmed vara olyckligt. Domstolen kan visserligen jämka ansvarsbegränsningen efter vad som anses skäligt. Jämkningen bör då ske i ljuset av dispositiv rätt och AB-systemet. Den dispositiva entreprenadrätten torde främst stå att finna i allmänna obligationsrättsliga principer. Flera av dessa principer har kodifierats eller utvecklats i KöpL och KtjL. Utgångspunkten är att en princip som följer av såväl KöpL som KtjL kan tillämpas på entreprenadtvister om det är praktiskt lämpligt. Då beaktas såväl kommersiella aspekter som entreprenadaspekter. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1557169
- author
- Elmér, Fredrik
- supervisor
- organization
- year
- 2004
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, Avtalsrätt, Civilrätt; oklassificerad, Skadeståndsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1557169
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:20
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:20
@misc{1557169,
abstract = {{Föreliggande uppsats behandlar grov oaktsamhet i kommersiella entreprenadförhållanden. En entreprenad är en komplex rättsfigur som är svår att placera i ett specifikt rättsligt fack. Detta beror till stor del på avsaknaden av lagregleringar. Lagstiftaren har i praktiken överlämnat den rättsliga kompetensen att skapa regler till marknaden och dess branschorganisationer. Genom AB-systemet har branschanpassade regler skapats. Frågan om AB-systemets betydelse intar en central position vid entreprenadtvister. AB intas främst i parternas rättsförhållande genom inkorporering. På vilket sätt systemet skall beaktas om det inte intagits i avtalet mellan parterna är oklart. AB 92 kan inte anses ha uppnått den stadga, fasthet och utbredning som krävs för att kvalificeras som handelsbruk eller sedvänja. AB-systemet är alltså som helhet inte dispositiv rätt. Det har emellertid hävdats att systemet ändå skall beaktas som en referensram vid kommersiella entreprenadtvister. AB-systemet kan tänkas uttrycka entreprenadrättsliga principer. Dessa principer bör i så fall likställas med dispositiv rätt och kan därmed fylla ut entreprenadavtal. Det är oklart vilka principer inom AB-systemet som möjligen skulle kunna utgöra sådana principer. Eftersom AB-systemet inte utgör dispositiv rätt inom entreprenadrätten kan det inte få avtalsrättslig betydelse mellan parterna, såvida det inte inkorporerats. Inkorporering kan ske explicit, implicit eller genom konkludent handlande. Det vore märkligt om ett standardavtal som inte utgör dispositiv rätt ändå skulle påverka en uppkommen avtalskonflikt, såvida det inte inkorporerats. Däremot kan de allmänna entreprenadrättsliga principer som eventuellt utrycks i systemet påverka en tvist, då dessa principer utgör utfyllande dispositiv rätt. Definitionen av grov oaktsamhet varierar inom det civilrättsliga området. På skadestånds- och försäkringsrättens område krävs att vårdslösheten är av mycket allvarligt slag för att betecknas som grov. Vanligen är det fråga om ett handlande som ligger på gränsen till uppsåt. Denna restriktiva tolkning har växt fram ur ett socialt skyddsperspektiv för den ersättningsberättigade. Byggindustrin ansåg länge att det krävdes yrkes- eller byggnadsfusk för att ett handlande skulle kvalificeras som grovt oaktsamt. Inom den kommersiella entreprenadrätten har emellertid definitionen mjukats upp. Här är det tillräckligt med en kvalificerad avvikelse från normal aktsamhet för att grov oaktsamhet skall konstitueras. Friskrivningar och ansvarsbegränsningar är som huvudregel ogiltiga vid grov oaktsamhet. I vissa fall är det tänkbart att försäkringslösningar som pulvriserar projektriskerna kan motivera upprätthållandet av en friskrivning även när grov oaktsamhet föreligger. Ytterligare undantag finns i vissa transporträttsliga regleringar. Dessa följer dock i huvudsak av internationella överenskommelser. Avvikelser från dispositiv rätt inom entreprenadrätten är alltså, som huvudregel, inte gällande vid grov oaktsamhet. Ansvarsbegränsningar kan kontrolleras dolt, öppet eller genom att anses strida mot indispositiv rätt. En öppen kontroll med stöd av 36 § AvtL är att föredra. Vid en sådan lösning uppkommer emellertid problem. Visserligen torde friskrivning eller ansvarsbegränsning från grov oaktsamhet i regel anses vara oskälig. För det fall en klausul förklaras oskälig bör domstolarna beakta att parternas avsikt var att inte tillämpa dispositiv rätt. Att falla tillbaka på dispositiv rätt i sådana situationer synes därmed vara olyckligt. Domstolen kan visserligen jämka ansvarsbegränsningen efter vad som anses skäligt. Jämkningen bör då ske i ljuset av dispositiv rätt och AB-systemet. Den dispositiva entreprenadrätten torde främst stå att finna i allmänna obligationsrättsliga principer. Flera av dessa principer har kodifierats eller utvecklats i KöpL och KtjL. Utgångspunkten är att en princip som följer av såväl KöpL som KtjL kan tillämpas på entreprenadtvister om det är praktiskt lämpligt. Då beaktas såväl kommersiella aspekter som entreprenadaspekter.}},
author = {{Elmér, Fredrik}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Grov oaktsamhet i kommersiella entreprenadförhållanden}},
year = {{2004}},
}