Culpabedömningen vid revisorns skadeståndsansvar.
(2000)Department of Law
- Abstract
- Revisorns skadeståndsansvar regleras i 15 kap 2 § ABL. Denna regel bygger på den allmänna skadeståndsrättsliga culparegeln. Med culparegeln avser man en huvudprincip på skadeståndsrättens område, som innebär, att minst culpa fordras för att skadeståndsskyldighet skall inträda. Olika varianter av denna finns lagfäst på olika håll i svensk rätt. Varianten i 15 kap ABL utgör ett exempel där culparegeln lagfästs på ett praktiskt viktigt område. En del av culparegeln utgörs av culpa-bedömningen. Culpabedömningen innebär en bedömning av den grad av oaktsamhet som medför skadeståndsskyldighet. Hur denna bedömning faktiskt skall gå till framgår varken av lagstiftning eller förarbeten, i stället har den överlämnats åt rättstillämpningen.... (More)
- Revisorns skadeståndsansvar regleras i 15 kap 2 § ABL. Denna regel bygger på den allmänna skadeståndsrättsliga culparegeln. Med culparegeln avser man en huvudprincip på skadeståndsrättens område, som innebär, att minst culpa fordras för att skadeståndsskyldighet skall inträda. Olika varianter av denna finns lagfäst på olika håll i svensk rätt. Varianten i 15 kap ABL utgör ett exempel där culparegeln lagfästs på ett praktiskt viktigt område. En del av culparegeln utgörs av culpa-bedömningen. Culpabedömningen innebär en bedömning av den grad av oaktsamhet som medför skadeståndsskyldighet. Hur denna bedömning faktiskt skall gå till framgår varken av lagstiftning eller förarbeten, i stället har den överlämnats åt rättstillämpningen. Traditionellt ansågs skadeståndsgrundande oaktsamhet föreligga om man ej handlat i överensstämmelse med rättsfiguren bonus pater familias. Enligt denna standard jämfördes skadevållaren med en fiktiv normalperson inom det området han verkat. Denna uppfattning har dock till viss del övergivits och istället företas culpabedömningen antingen genom normavvägning eller genom riskavvägning. Culpabedömning enligt normavvägning är det vanligaste sättet och innebär att man försöker finna en godtagbar norm med vilken man sedan jämför skadevållarens handlande med. Har skadevållaren handlat i strid med dessa normer anses han oftast ersättningsskyldig. De normer som kan komma i fråga är såväl de som uttrycks i lag, förordningar, föreskrifter och prejudikat, som olika spel- och ordningsregler. Även sedvanan kan sägas de uttryck åt normer. Riskavvägning innebär att man gör en avvägning mellan risken för skada och den handlandes möjligheter att förebygga skadan. Är kostnaden för skadan högre än kostnaderna för att förebygga har skadevållaren handlat culpöst. Vid användningen av denna metod gör man en sammanställning av fyra faktorer, risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan samt den handlandes möjligheter att inse risken för skada. Man gör en helhetsbedömning av dessa faktorer och väger de olika omständigheterna mot varandra, därefter avgör man om de krävde ett annat handlande än det som förekommit. Culpabedömningen är i princip av objektiv karaktär, dock kan det förekomma att vissa subjektiva faktorer kan komma i beaktande. Dessa kan verka i såväl förmildrande som i skärpande riktning. Under hösten 2000 ha Christian Dahlman presenterat en egen culpateori, där han framhåller att domstolen använder sig av tre olika och konkurrerande culpakriterier vid bedömningen av en handling. Dessa är normalitetskriteriet, det ekonomiska kriteriet och trygghetskriteriet. Normalitetskriteriet innebär att man blir skadeståndsskyldig om man inte handlat i enlighet med vad en normalt aktsam person skulle gjort. Det ekonomiska kriteriet innebär att man blir ersättningsskyldig om man inte vidtagit de försiktighetsåtgärder som är kostnadseffektiva. Trygghetskriteriet innebär slutligen att man blir erättningsskyldig om det inneburit en oacceptabel otrygghet att skadan har kunnat inträffa. Ifråga om revisorns skadeståndsansvar är det de två förstnämnda kriterierna som kan aktualiseras. Ifråga om revisorns ansvar kommer detta i de flesta fall att avgöras enligt normavvägningsmetoden. Man försöker således finna en acceptabel norm med vilken man sedan jämför revisorns handlande. Centralt för culpabedömningen är stadgandet i 10 kap 3 § ABL, som stadgar att revisorns granskning skall vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Begreppet god revisionssed är alltså av avgörande vikt vid bedömningen av revisorns handlingar. God revisionssed kan utläsas genom: 1. Revisorsorganisationernas rekommendationer i revisionsfrågor. 2. Revisorsnämndens yttrande. 3. Domstols bedömning. Det är alltid i sista hand domstolen som avgör vad som utgör god revisionssed i det enskilda fallet. Kan domstolen inte finna en godtagbar norm eller om de inte anser att de normer som existerar är acceptabla får domstolen avgöra culpafrågan genom riskavvägningsmetoden. I dessa fall blir det fråga om en nästan ren rättsekonomisk vinkel på bedömningen. De centrala granskningsprinciperna om väsentlighet och risk kommer här att spela avgörande roll. Dessa innebär att revisorn skall lägga tyngdpunkten vid granskningen vid det som är beloppsmässigt mest väsentligt eller i riskhänseende sådant att väsentliga fel eller brister kan uppstå. Även om culpabedömningen i stort är av objektiv karaktär kan vissa subjektiva faktorer komma beaktas vid bedömningen. Otillräckliga personliga kvalifikationer är dock inte ansvarsbefriande. Dock kan faktisk villfarelse vara ansvarsbefriande enligt de allmänna regler som gäller för detta. Även en arbetsfördelning mellan de valda revisorerna i bolaget kan komma att beaktas vid culpabedömningen. I de fall där revisorn agerar i en rådgivarroll i förhållande till bolaget har domstolen vid culpabedömningen jämfört revisorns handlande med hur en fiktiv normalrevisor hade handlat i motsvarande situation. Således mycket nära det som Dahlman betecknar som normalitetskriteriet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558797
- author
- Johansson, Joakim
- supervisor
- organization
- year
- 2000
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Associationsrätt
- language
- Swedish
- id
- 1558797
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1558797,
abstract = {{Revisorns skadeståndsansvar regleras i 15 kap 2 § ABL. Denna regel bygger på den allmänna skadeståndsrättsliga culparegeln. Med culparegeln avser man en huvudprincip på skadeståndsrättens område, som innebär, att minst culpa fordras för att skadeståndsskyldighet skall inträda. Olika varianter av denna finns lagfäst på olika håll i svensk rätt. Varianten i 15 kap ABL utgör ett exempel där culparegeln lagfästs på ett praktiskt viktigt område. En del av culparegeln utgörs av culpa-bedömningen. Culpabedömningen innebär en bedömning av den grad av oaktsamhet som medför skadeståndsskyldighet. Hur denna bedömning faktiskt skall gå till framgår varken av lagstiftning eller förarbeten, i stället har den överlämnats åt rättstillämpningen. Traditionellt ansågs skadeståndsgrundande oaktsamhet föreligga om man ej handlat i överensstämmelse med rättsfiguren bonus pater familias. Enligt denna standard jämfördes skadevållaren med en fiktiv normalperson inom det området han verkat. Denna uppfattning har dock till viss del övergivits och istället företas culpabedömningen antingen genom normavvägning eller genom riskavvägning. Culpabedömning enligt normavvägning är det vanligaste sättet och innebär att man försöker finna en godtagbar norm med vilken man sedan jämför skadevållarens handlande med. Har skadevållaren handlat i strid med dessa normer anses han oftast ersättningsskyldig. De normer som kan komma i fråga är såväl de som uttrycks i lag, förordningar, föreskrifter och prejudikat, som olika spel- och ordningsregler. Även sedvanan kan sägas de uttryck åt normer. Riskavvägning innebär att man gör en avvägning mellan risken för skada och den handlandes möjligheter att förebygga skadan. Är kostnaden för skadan högre än kostnaderna för att förebygga har skadevållaren handlat culpöst. Vid användningen av denna metod gör man en sammanställning av fyra faktorer, risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan samt den handlandes möjligheter att inse risken för skada. Man gör en helhetsbedömning av dessa faktorer och väger de olika omständigheterna mot varandra, därefter avgör man om de krävde ett annat handlande än det som förekommit. Culpabedömningen är i princip av objektiv karaktär, dock kan det förekomma att vissa subjektiva faktorer kan komma i beaktande. Dessa kan verka i såväl förmildrande som i skärpande riktning. Under hösten 2000 ha Christian Dahlman presenterat en egen culpateori, där han framhåller att domstolen använder sig av tre olika och konkurrerande culpakriterier vid bedömningen av en handling. Dessa är normalitetskriteriet, det ekonomiska kriteriet och trygghetskriteriet. Normalitetskriteriet innebär att man blir skadeståndsskyldig om man inte handlat i enlighet med vad en normalt aktsam person skulle gjort. Det ekonomiska kriteriet innebär att man blir ersättningsskyldig om man inte vidtagit de försiktighetsåtgärder som är kostnadseffektiva. Trygghetskriteriet innebär slutligen att man blir erättningsskyldig om det inneburit en oacceptabel otrygghet att skadan har kunnat inträffa. Ifråga om revisorns skadeståndsansvar är det de två förstnämnda kriterierna som kan aktualiseras. Ifråga om revisorns ansvar kommer detta i de flesta fall att avgöras enligt normavvägningsmetoden. Man försöker således finna en acceptabel norm med vilken man sedan jämför revisorns handlande. Centralt för culpabedömningen är stadgandet i 10 kap 3 § ABL, som stadgar att revisorns granskning skall vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver. Begreppet god revisionssed är alltså av avgörande vikt vid bedömningen av revisorns handlingar. God revisionssed kan utläsas genom: 1. Revisorsorganisationernas rekommendationer i revisionsfrågor. 2. Revisorsnämndens yttrande. 3. Domstols bedömning. Det är alltid i sista hand domstolen som avgör vad som utgör god revisionssed i det enskilda fallet. Kan domstolen inte finna en godtagbar norm eller om de inte anser att de normer som existerar är acceptabla får domstolen avgöra culpafrågan genom riskavvägningsmetoden. I dessa fall blir det fråga om en nästan ren rättsekonomisk vinkel på bedömningen. De centrala granskningsprinciperna om väsentlighet och risk kommer här att spela avgörande roll. Dessa innebär att revisorn skall lägga tyngdpunkten vid granskningen vid det som är beloppsmässigt mest väsentligt eller i riskhänseende sådant att väsentliga fel eller brister kan uppstå. Även om culpabedömningen i stort är av objektiv karaktär kan vissa subjektiva faktorer komma beaktas vid bedömningen. Otillräckliga personliga kvalifikationer är dock inte ansvarsbefriande. Dock kan faktisk villfarelse vara ansvarsbefriande enligt de allmänna regler som gäller för detta. Även en arbetsfördelning mellan de valda revisorerna i bolaget kan komma att beaktas vid culpabedömningen. I de fall där revisorn agerar i en rådgivarroll i förhållande till bolaget har domstolen vid culpabedömningen jämfört revisorns handlande med hur en fiktiv normalrevisor hade handlat i motsvarande situation. Således mycket nära det som Dahlman betecknar som normalitetskriteriet.}},
author = {{Johansson, Joakim}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Culpabedömningen vid revisorns skadeståndsansvar.}},
year = {{2000}},
}