Företagsöverlåtarens ansvar för efterbehandling av förorenade områden -och möjligheten att friskriva sig från detta
(2008)Department of Law
- Abstract
- Ansvar för förorenade områden regleras i 10 kap. MB. I första hand är det verksamhetsutövaren, dvs. den som har drivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till föroreningen, som är ansvarig för efterbehandling. Omfattningen av ansvaret avgörs alltid efter en skälighetsavvägning. Det är inte nödvändigt att verksamheten fortfarande bedrivs utan alla verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen är solidariskt ansvariga. Reglerna för efterbehandling är inte föremål för preskription, men däremot har de avgränsats i tiden genom speciella övergångsbestämmelser i vilka det framgår att reglerna endast tillämpas på verksamheter vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969. Om det inte går att finna någon verksamhetsutövare... (More)
- Ansvar för förorenade områden regleras i 10 kap. MB. I första hand är det verksamhetsutövaren, dvs. den som har drivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till föroreningen, som är ansvarig för efterbehandling. Omfattningen av ansvaret avgörs alltid efter en skälighetsavvägning. Det är inte nödvändigt att verksamheten fortfarande bedrivs utan alla verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen är solidariskt ansvariga. Reglerna för efterbehandling är inte föremål för preskription, men däremot har de avgränsats i tiden genom speciella övergångsbestämmelser i vilka det framgår att reglerna endast tillämpas på verksamheter vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969. Om det inte går att finna någon verksamhetsutövare eller denne inte kan stå för kostnaderna för den uppkomna skadan är var och en som förvärvat fastigheten efterbehandlingsskyldig såvida de vid förvärvet känt till föroreningen eller borde ha upptäckt den. Vad gäller fastighetsägare är ansvaret även här solidariskt men detta ansvar är alltid sekundärt till verksamhetsutövarens. Ett företagsförvärv kan ske genom ett aktieförvärv respektive genom ett inkråmsförvärv. Vid en aktieöverlåtelse riskerar förvärvaren att bli ansvarig för föroreningar som orsakats under överlåtarens tid. Detta då det sker en överlåtelse av bolagets samtliga rättigheter och skyldigheter. Köparen träder så att säga in i säljarens position. Vid en inkråmsöverlåtelse har det i uppsatsen konstaterats att en ny ägare blir efterbehandlingsskyldig även för föroreningar som uppstått före överlåtelsen om denne övertagit hela verksamheten och har för avsikt att bedriva den i väsentligt oförändrat skick. Detsamma gäller om man övertagit ett tillstånd för verksamheten. Vad som händer då enbart en del av verksamheten överlåts eller då avsikten är att bedriva en annan slags verksamhet är inte klarlagt men det är inte omöjligt att samma bedömning görs i dessa fall. Samtidigt blir en inkråmsförvärvare efterbehandlingsskyldig om denne, om än i obetydlig mån, är med och bidrar till föroreningen. En inkråmsförvärvare som övertar en fastighet riskerar även att såsom fastighetsägare bli ansvarig för föroreningar på fastigheten som borde ha upptäckts. Detta ansvar är dock subsidiärt till förorenarens. Det är stor chans att betalningsföreläggandet kommer att riktas mot köparen då denne är den nuvarande verksamhetsutövaren. Även om man är solidariskt ansvarig med tidigare verksamhetsutövare spelar det ibland ingen roll eftersom dessa kan ha gått i konkurs eller helt enkelt upphört att existera. Detta gör att företagsförvärvet kan bli mindre lönsamt än vad man som köpare tidigare trott. För att minska denna förlust kan förvärvaren försöka kräva pengar av överlåtaren genom att se föroreningen som ett fel i överlåtelseobjektet. I svensk doktrin är man oense om vilken lag som skall tillämpas beträffande fel vid aktieköp. Då alla aktier i en verksamhet överlåts anses det vanliga dock att KöpL skall tillämpas. Samma lag är tillämplig på inkråmsförvärv vad gäller lös egendom, för fast egendom tillämpas JB. Fel föreligger om köpeobjektet avviker från vad som följer av avtalet i fråga om kvalitet och andra egenskaper. Detsamma gäller om varan avviker från vad köparen med fog kan räkna med. För att uppfylla detta krav krävs att det är fråga om en betydande avvikelse. En sådan avvikelse torde i många fall föreligga då det är fråga om förorenade områden då efterbehandlingsåtgärder är så pass kostsamma och tidskrävande. Föroreningen måste även vara av väsentlighet för företaget som helhet vilket kan leda till att mindre föroreningar vid större transaktioner inte kan ses som fel. Utöver detta måste även köpeobjektet stämma överens med säljarens uppgifter om varans egenskaper. Även köparens undersökning av varan före köpet har betydelse. Undersökningsplikten enligt JB anses vara strängare än den i KöpL. En företagsöverlåtare kan således bli efterbehandlingsskyldig både genom offentligrättsliga regler samt via civilrättsliga regler. Detta kan leda till en osäkerhet hos säljaren över vad som komma skall, affären behöver inte vara definitivt avklarad. För att undvika denna osäkerhet kan man som säljare försöka friskriva sig från ansvar så att uppgörelsen mellan parterna är slutligt reglerad redan i avtalet. Det kan inte ges något klart besked om när friskrivningar är tillåtna utan det måste i varje enskilt fall ske en intresseavvägning. Man måste å ena sidan beakta att det är fråga om kommersiella förhållanden där avtalsfriheten väger tungt och å andra sidan ha i åtanke om klausulen är skälig och rättvis. Det förekommer en judiciell kontroll av friskrivningar där domstolen begränsar friskrivningars räckvidd genom tolkning, tvingande lagstiftning och genom 36 § AvtL. Friskrivningsklausuler kan indelas i egenskapsfriskrivningar och påföljdsfriskrivningar. Egenskapsfriskrivningar innebär att man friskriver sig från en varas kvalitet. Utgångspunkten är att generella sådana är otillbörliga enligt 36 § AvtL medan preciserade är acceptabla. Vad gäller påföljdsfriskrivnignar är premissen att generella sådana är acceptabla så länge kravet på klarhet och tydlighet är uppfyllt. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1558963
- author
- Järnstedt, Charlotta
- supervisor
- organization
- year
- 2008
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Förmögenhetsrätt, Miljörätt
- language
- Swedish
- id
- 1558963
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:23
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:23
@misc{1558963,
abstract = {{Ansvar för förorenade områden regleras i 10 kap. MB. I första hand är det verksamhetsutövaren, dvs. den som har drivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till föroreningen, som är ansvarig för efterbehandling. Omfattningen av ansvaret avgörs alltid efter en skälighetsavvägning. Det är inte nödvändigt att verksamheten fortfarande bedrivs utan alla verksamhetsutövare som bidragit till föroreningen är solidariskt ansvariga. Reglerna för efterbehandling är inte föremål för preskription, men däremot har de avgränsats i tiden genom speciella övergångsbestämmelser i vilka det framgår att reglerna endast tillämpas på verksamheter vars faktiska drift pågått efter den 30 juni 1969. Om det inte går att finna någon verksamhetsutövare eller denne inte kan stå för kostnaderna för den uppkomna skadan är var och en som förvärvat fastigheten efterbehandlingsskyldig såvida de vid förvärvet känt till föroreningen eller borde ha upptäckt den. Vad gäller fastighetsägare är ansvaret även här solidariskt men detta ansvar är alltid sekundärt till verksamhetsutövarens. Ett företagsförvärv kan ske genom ett aktieförvärv respektive genom ett inkråmsförvärv. Vid en aktieöverlåtelse riskerar förvärvaren att bli ansvarig för föroreningar som orsakats under överlåtarens tid. Detta då det sker en överlåtelse av bolagets samtliga rättigheter och skyldigheter. Köparen träder så att säga in i säljarens position. Vid en inkråmsöverlåtelse har det i uppsatsen konstaterats att en ny ägare blir efterbehandlingsskyldig även för föroreningar som uppstått före överlåtelsen om denne övertagit hela verksamheten och har för avsikt att bedriva den i väsentligt oförändrat skick. Detsamma gäller om man övertagit ett tillstånd för verksamheten. Vad som händer då enbart en del av verksamheten överlåts eller då avsikten är att bedriva en annan slags verksamhet är inte klarlagt men det är inte omöjligt att samma bedömning görs i dessa fall. Samtidigt blir en inkråmsförvärvare efterbehandlingsskyldig om denne, om än i obetydlig mån, är med och bidrar till föroreningen. En inkråmsförvärvare som övertar en fastighet riskerar även att såsom fastighetsägare bli ansvarig för föroreningar på fastigheten som borde ha upptäckts. Detta ansvar är dock subsidiärt till förorenarens. Det är stor chans att betalningsföreläggandet kommer att riktas mot köparen då denne är den nuvarande verksamhetsutövaren. Även om man är solidariskt ansvarig med tidigare verksamhetsutövare spelar det ibland ingen roll eftersom dessa kan ha gått i konkurs eller helt enkelt upphört att existera. Detta gör att företagsförvärvet kan bli mindre lönsamt än vad man som köpare tidigare trott. För att minska denna förlust kan förvärvaren försöka kräva pengar av överlåtaren genom att se föroreningen som ett fel i överlåtelseobjektet. I svensk doktrin är man oense om vilken lag som skall tillämpas beträffande fel vid aktieköp. Då alla aktier i en verksamhet överlåts anses det vanliga dock att KöpL skall tillämpas. Samma lag är tillämplig på inkråmsförvärv vad gäller lös egendom, för fast egendom tillämpas JB. Fel föreligger om köpeobjektet avviker från vad som följer av avtalet i fråga om kvalitet och andra egenskaper. Detsamma gäller om varan avviker från vad köparen med fog kan räkna med. För att uppfylla detta krav krävs att det är fråga om en betydande avvikelse. En sådan avvikelse torde i många fall föreligga då det är fråga om förorenade områden då efterbehandlingsåtgärder är så pass kostsamma och tidskrävande. Föroreningen måste även vara av väsentlighet för företaget som helhet vilket kan leda till att mindre föroreningar vid större transaktioner inte kan ses som fel. Utöver detta måste även köpeobjektet stämma överens med säljarens uppgifter om varans egenskaper. Även köparens undersökning av varan före köpet har betydelse. Undersökningsplikten enligt JB anses vara strängare än den i KöpL. En företagsöverlåtare kan således bli efterbehandlingsskyldig både genom offentligrättsliga regler samt via civilrättsliga regler. Detta kan leda till en osäkerhet hos säljaren över vad som komma skall, affären behöver inte vara definitivt avklarad. För att undvika denna osäkerhet kan man som säljare försöka friskriva sig från ansvar så att uppgörelsen mellan parterna är slutligt reglerad redan i avtalet. Det kan inte ges något klart besked om när friskrivningar är tillåtna utan det måste i varje enskilt fall ske en intresseavvägning. Man måste å ena sidan beakta att det är fråga om kommersiella förhållanden där avtalsfriheten väger tungt och å andra sidan ha i åtanke om klausulen är skälig och rättvis. Det förekommer en judiciell kontroll av friskrivningar där domstolen begränsar friskrivningars räckvidd genom tolkning, tvingande lagstiftning och genom 36 § AvtL. Friskrivningsklausuler kan indelas i egenskapsfriskrivningar och påföljdsfriskrivningar. Egenskapsfriskrivningar innebär att man friskriver sig från en varas kvalitet. Utgångspunkten är att generella sådana är otillbörliga enligt 36 § AvtL medan preciserade är acceptabla. Vad gäller påföljdsfriskrivnignar är premissen att generella sådana är acceptabla så länge kravet på klarhet och tydlighet är uppfyllt.}},
author = {{Järnstedt, Charlotta}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Företagsöverlåtarens ansvar för efterbehandling av förorenade områden -och möjligheten att friskriva sig från detta}},
year = {{2008}},
}