Att hjälpa någon i nöd- lag eller moral, i ett samhälle som kräver attitydförändringar
(2005)Department of Law
- Abstract
- Min utgångspunkt i lagstiftningsfrågor är normalt den att vi inte behöver fler lagar som talar om för oss hur vi skall leva. Därför har det varit en utmaning för mig att tala just för att en ny brottstyp borde införas i lagen. Jag är för människors självbestämmande, jag tycker generellt att Sverige har en alltför närvarande storebror i våra liv och jag tror framför allt att man kan överlämna mer ansvar till den egna individen i de flesta sammanhang. Målet för alla är dock att brottsligheten minskar och ser man till de metoder som används är det lätt att bli pessimistisk. Behandlingstanken var god men har misslyckats i praktiken och det brottsförebyggande arbetet ser främst bra ut på papperet än så länge, detta kombinerat med att jag inte... (More)
- Min utgångspunkt i lagstiftningsfrågor är normalt den att vi inte behöver fler lagar som talar om för oss hur vi skall leva. Därför har det varit en utmaning för mig att tala just för att en ny brottstyp borde införas i lagen. Jag är för människors självbestämmande, jag tycker generellt att Sverige har en alltför närvarande storebror i våra liv och jag tror framför allt att man kan överlämna mer ansvar till den egna individen i de flesta sammanhang. Målet för alla är dock att brottsligheten minskar och ser man till de metoder som används är det lätt att bli pessimistisk. Behandlingstanken var god men har misslyckats i praktiken och det brottsförebyggande arbetet ser främst bra ut på papperet än så länge, detta kombinerat med att jag inte tror att strängare fängelsestraff är lösningen på brottsutvecklingen, så verkar det nödvändigt att ändra taktik. En stor satsning på brottsförebyggande arbete tillkom i och med den stora polisreformen för ett tiotal år sedan. Trots att de politiska partierna fortfarande är eniga om att närpolisreformen skall gälla så är det många som ifrågasätter de uteblivna effekterna av denna. De förhoppningar jag har på en lagstiftning om hjälp åt nödlidande är desamma, tror jag, som man hade på polisreformen. Människor skulle känna sig mer trygga med fler poliser patrullerande på gatan, polisen skulle komma närmare problemen och framför allt kunna stoppa dem i tid. Kritikerna menar dock att gemene man ser polisen mindre än någonsin. De får sina direktiv uppifrån och deras uppgifter styrs av de resultat som de är skyldiga att visa upp på regelbunden basis. Detta innebär att resurserna exempelvis koncentreras till att störa alkoholister som sitter på offentlig plats och dricker, och se till att ett visst antal personer gör alkotest i trafiken. Inget fel i att göra detta, men vitsen borde väl vara att arbeta utifrån de problem som dyker upp, inte att leta upp de som behövs för att samla poäng på resultatlistan. Inte minst menar man att resurserna har flyttats från det utredande arbetet till det förebyggande, vilket har lett till att färre brott blir lösta än tidigare, samtidigt som det förebyggande arbetet inte givit några positiva resultat. Förhoppningsvis är det så att detta nya sätt att arbeta bara behöver tid. Förändringar sker inte över en natt. Många tror fortfarande att rehabilitering skulle fungera om man hade de ekonomiska resurserna och förståelse för hur lång tid denna kan ta, och i båda fallen är väl risken att vi inte har denna tid och dessa resurser som krävs. Samtidigt fortsätter politikerna att frestas av snabba och kortsiktiga lösningar på problemen. Det kan konstateras att individuella lösningar har med tiden fått ge vika för de kollektiva och jag anser att vi har gått miste om något viktigt på vägen. Det har skapats en gråzon vad gäller frågor om rätt och moral där vi som enskilda individer inte alltid kan se logiken i det som lagar kräver av oss respektive vad den egna moralen har lärt oss. Vi skall inte behöva ifrågasätta om vi i vissa fall skall åsidosätta lagen till förmån för vad vi uppfattar som sunt förnuft. Då är det istället tid att ifrågasätta lagen. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1560113
- author
- Martinsson, Maria
- supervisor
- organization
- year
- 2005
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1560113
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:25
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:25
@misc{1560113,
abstract = {{Min utgångspunkt i lagstiftningsfrågor är normalt den att vi inte behöver fler lagar som talar om för oss hur vi skall leva. Därför har det varit en utmaning för mig att tala just för att en ny brottstyp borde införas i lagen. Jag är för människors självbestämmande, jag tycker generellt att Sverige har en alltför närvarande storebror i våra liv och jag tror framför allt att man kan överlämna mer ansvar till den egna individen i de flesta sammanhang. Målet för alla är dock att brottsligheten minskar och ser man till de metoder som används är det lätt att bli pessimistisk. Behandlingstanken var god men har misslyckats i praktiken och det brottsförebyggande arbetet ser främst bra ut på papperet än så länge, detta kombinerat med att jag inte tror att strängare fängelsestraff är lösningen på brottsutvecklingen, så verkar det nödvändigt att ändra taktik. En stor satsning på brottsförebyggande arbete tillkom i och med den stora polisreformen för ett tiotal år sedan. Trots att de politiska partierna fortfarande är eniga om att närpolisreformen skall gälla så är det många som ifrågasätter de uteblivna effekterna av denna. De förhoppningar jag har på en lagstiftning om hjälp åt nödlidande är desamma, tror jag, som man hade på polisreformen. Människor skulle känna sig mer trygga med fler poliser patrullerande på gatan, polisen skulle komma närmare problemen och framför allt kunna stoppa dem i tid. Kritikerna menar dock att gemene man ser polisen mindre än någonsin. De får sina direktiv uppifrån och deras uppgifter styrs av de resultat som de är skyldiga att visa upp på regelbunden basis. Detta innebär att resurserna exempelvis koncentreras till att störa alkoholister som sitter på offentlig plats och dricker, och se till att ett visst antal personer gör alkotest i trafiken. Inget fel i att göra detta, men vitsen borde väl vara att arbeta utifrån de problem som dyker upp, inte att leta upp de som behövs för att samla poäng på resultatlistan. Inte minst menar man att resurserna har flyttats från det utredande arbetet till det förebyggande, vilket har lett till att färre brott blir lösta än tidigare, samtidigt som det förebyggande arbetet inte givit några positiva resultat. Förhoppningsvis är det så att detta nya sätt att arbeta bara behöver tid. Förändringar sker inte över en natt. Många tror fortfarande att rehabilitering skulle fungera om man hade de ekonomiska resurserna och förståelse för hur lång tid denna kan ta, och i båda fallen är väl risken att vi inte har denna tid och dessa resurser som krävs. Samtidigt fortsätter politikerna att frestas av snabba och kortsiktiga lösningar på problemen. Det kan konstateras att individuella lösningar har med tiden fått ge vika för de kollektiva och jag anser att vi har gått miste om något viktigt på vägen. Det har skapats en gråzon vad gäller frågor om rätt och moral där vi som enskilda individer inte alltid kan se logiken i det som lagar kräver av oss respektive vad den egna moralen har lärt oss. Vi skall inte behöva ifrågasätta om vi i vissa fall skall åsidosätta lagen till förmån för vad vi uppfattar som sunt förnuft. Då är det istället tid att ifrågasätta lagen.}},
author = {{Martinsson, Maria}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Att hjälpa någon i nöd- lag eller moral, i ett samhälle som kräver attitydförändringar}},
year = {{2005}},
}