DNA i brottmål - Ett bevismedel med framtidsutsikter?
(2006)Department of Law
- Abstract
- Nya bestämmelser infördes den 1 januari 2006 i polisdatalagen och RB 28 kap., vilka bland annat innebar att personkretsen som kan DNA-testas vid misstanke om brott utökas och reglerna för provtagning förenklas. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur DNA används som bevismedel i brottmålsförfarandet, men även att redogöra för vad konsekvenserna av dessa lagändringar kan bli, och hur dessa konsekvenser kan komma att påverka DNA som bevismedel i brottmålsförfarandet. Ändringarna i polisdatalagen innebar dels att förutsättningarna för att registrera DNA-profiler i DNA-registret utvidgades till att omfatta alla som dömts till annan påföljd än böter, dels att personer som är skäligen misstänkta för brott på vilket fängelse kan följa får... (More)
- Nya bestämmelser infördes den 1 januari 2006 i polisdatalagen och RB 28 kap., vilka bland annat innebar att personkretsen som kan DNA-testas vid misstanke om brott utökas och reglerna för provtagning förenklas. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur DNA används som bevismedel i brottmålsförfarandet, men även att redogöra för vad konsekvenserna av dessa lagändringar kan bli, och hur dessa konsekvenser kan komma att påverka DNA som bevismedel i brottmålsförfarandet. Ändringarna i polisdatalagen innebar dels att förutsättningarna för att registrera DNA-profiler i DNA-registret utvidgades till att omfatta alla som dömts till annan påföljd än böter, dels att personer som är skäligen misstänkta för brott på vilket fängelse kan följa får registreras i ett separat register, benämnt utredningsregistret. Ändringarna i 28 kap. RB gör det möjligt att dels regelmässigt ta DNA-prov på den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa, dels ta DNA-prov på annan än den som skäligen kan misstänkas för brott, om det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av ett brott som kan leda till fängelse. Målet med den nya regleringen i RB 28 kap. har varit att provtagning för DNA-analys systematiskt ska ske för dem som omfattas av bestämmelsen, för att underlätta uppbyggnaden av ett så omfattande DNA-register som möjligt. När detta omfattande DNA-register blir verklighet, är förhoppningen från lagstiftarens sida att vi kommer att få se samma effekt i Sverige som vi har sett i Storbritannien, nämligen en ökad av uppklarning när det gäller mängdbrottsligheten, men även en ökad uppklarning när det gäller den grövre brottsligheten. På senare år har en del mord- och våldtäktsfall uppmärksammats, vilka med hjälp av DNA-tekniken har kunnat binda en gärningsman till offret. Jag tänker då främst på rättegången mot Ulf Olsson, där två mordfall som varit ouppklarade i många år kunde lösas med hjälp av DNA-tekniken. Jag har valt att studera en del rättsfall där DNA har använts som bevismedel, för att få en uppfattning om vilket bevisvärde DNA har i brottmålsförfarandet. Rätten har fastslagit att DNA-beviset är ett starkt bevismedel bland övriga bevismedel, men de har inte heller varit främmande för att knyta en gärningsman till en gärning när DNA-beviset i princip har varit det enda tillgängliga beviset, vilket var fallet i bland annat rättegången mot Ulf Olsson. Detta tyder på att rättens tilltro till DNA-bevisningen är stor. Den påverkan som lagändringarna kommer att ha på DNA som bevismedel i brottsmålsförfarandet är antagligen att DNA-beviset kommer att bli allt mer vanligt förekommande. Fler personer kommer att få sin DNA-profil registrerad i de register som finns tillgängliga, DNA-registret och utredningsregistret. Detta kommer i större utsträckning än tidigare att leda till att en överensstämmelse uppnås mellan en registrerad DNA-profil och ett spår från en brottsplats. Enligt min åsikt är det troligt att den utökande användningen av DNA-beviset kommer att göra rättsprocesserna mera rättssäkra, eftersom rätten genom större erfarenhet av DNA-beviset kommer att på ett bättre sätt kunna bedöma vilket bevisvärde DNA har i det aktuella målet. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1560294
- author
- Myhrman, Nina
- supervisor
- organization
- year
- 2006
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Processrätt, Straffrätt
- language
- Swedish
- id
- 1560294
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:26
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:26
@misc{1560294,
abstract = {{Nya bestämmelser infördes den 1 januari 2006 i polisdatalagen och RB 28 kap., vilka bland annat innebar att personkretsen som kan DNA-testas vid misstanke om brott utökas och reglerna för provtagning förenklas. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur DNA används som bevismedel i brottmålsförfarandet, men även att redogöra för vad konsekvenserna av dessa lagändringar kan bli, och hur dessa konsekvenser kan komma att påverka DNA som bevismedel i brottmålsförfarandet. Ändringarna i polisdatalagen innebar dels att förutsättningarna för att registrera DNA-profiler i DNA-registret utvidgades till att omfatta alla som dömts till annan påföljd än böter, dels att personer som är skäligen misstänkta för brott på vilket fängelse kan följa får registreras i ett separat register, benämnt utredningsregistret. Ändringarna i 28 kap. RB gör det möjligt att dels regelmässigt ta DNA-prov på den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa, dels ta DNA-prov på annan än den som skäligen kan misstänkas för brott, om det finns synnerlig anledning att anta att det är av betydelse för utredningen av ett brott som kan leda till fängelse. Målet med den nya regleringen i RB 28 kap. har varit att provtagning för DNA-analys systematiskt ska ske för dem som omfattas av bestämmelsen, för att underlätta uppbyggnaden av ett så omfattande DNA-register som möjligt. När detta omfattande DNA-register blir verklighet, är förhoppningen från lagstiftarens sida att vi kommer att få se samma effekt i Sverige som vi har sett i Storbritannien, nämligen en ökad av uppklarning när det gäller mängdbrottsligheten, men även en ökad uppklarning när det gäller den grövre brottsligheten. På senare år har en del mord- och våldtäktsfall uppmärksammats, vilka med hjälp av DNA-tekniken har kunnat binda en gärningsman till offret. Jag tänker då främst på rättegången mot Ulf Olsson, där två mordfall som varit ouppklarade i många år kunde lösas med hjälp av DNA-tekniken. Jag har valt att studera en del rättsfall där DNA har använts som bevismedel, för att få en uppfattning om vilket bevisvärde DNA har i brottmålsförfarandet. Rätten har fastslagit att DNA-beviset är ett starkt bevismedel bland övriga bevismedel, men de har inte heller varit främmande för att knyta en gärningsman till en gärning när DNA-beviset i princip har varit det enda tillgängliga beviset, vilket var fallet i bland annat rättegången mot Ulf Olsson. Detta tyder på att rättens tilltro till DNA-bevisningen är stor. Den påverkan som lagändringarna kommer att ha på DNA som bevismedel i brottsmålsförfarandet är antagligen att DNA-beviset kommer att bli allt mer vanligt förekommande. Fler personer kommer att få sin DNA-profil registrerad i de register som finns tillgängliga, DNA-registret och utredningsregistret. Detta kommer i större utsträckning än tidigare att leda till att en överensstämmelse uppnås mellan en registrerad DNA-profil och ett spår från en brottsplats. Enligt min åsikt är det troligt att den utökande användningen av DNA-beviset kommer att göra rättsprocesserna mera rättssäkra, eftersom rätten genom större erfarenhet av DNA-beviset kommer att på ett bättre sätt kunna bedöma vilket bevisvärde DNA har i det aktuella målet.}},
author = {{Myhrman, Nina}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{DNA i brottmål - Ett bevismedel med framtidsutsikter?}},
year = {{2006}},
}