Direktiv och lag - Distansavtalsdirektivet och den svenska distansavtalslagen

Abstract

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 17 februari om konsumentskydd vid distansavtal som nu har resulterat i Lag (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsäljningsavtal är resultatet av en lagstiftningsprocess som inleddes redan under våren 1990. Direktivet är ett konsumentskyddsdirektiv men det är också, som det stadgas i dess inledande paragrafer, ämnat att främja den inre marknaden. Syftet är att harmonisera medlemsstaterna rättsregler beträffande konsumenternas ställning i samband med distansköp. Bortsett från detta är det inte helt klart vad man från gemenskapshåll egentligen velat uppnå rent rättsligt. Direktivet är inkonsekvent i förhållande till andra direktiv och stadgandena i distansavtalsdirektivet är inte helt koordinerade med de bestämmelser som finns i de direktiv det är avsett att komplettera. De nationella lagstiftarna har haft ett drygt jobb med att försöka jämka distansavtalsdirektivets bestämmelser med de bestämmelser som finns i hemförsäljningsdirektivet. Direktivet omfattar så vitt skilda avtalssituationer som handel på internet och hemförsäljning. Det är fokuserat på konsumentens rättigheter. Ambitionen är inte att reglera bort alla problem en konsument kan tänkas ställas inför. Direktivet och den lagstiftning det resulterat i ska framförallt vara inriktad på att reglera rätten till information och att garantera konsumenten en ångerrätt liknande den vid hemförsäljning. Utanför det område som regleras av distansavtalsdirektivet faller stora delar av avtalsrätten, i princip hela den köprättsliga- och krediträttsliga delen av transaktionen samt hela sakrätten. Huvudregeln i både distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen är att alla avtal omfattas om det rör sig om distansförsäljning. Detta omfattar såväl avtal om överlåtelse som avtal om upplåtelse. Från denna huvudregel finns det en rad mer eller mindre omfattande undantag. Avtal om finansiella tjänster är helt undantagna, detsamma gäller avtal om fast egendom, avtal som ingås genom automat eller automatiserad affärslokal och avtal som ingås med teleoperatör genom användande av en offentlig telefonautomat. I direktivet är även avtal som ingås vid auktioner undantagna men detta har kommit att modifieras något i distansavtalslagen. Distansavtalslagen undantar bara auktioner där budgivningen inte normalt sker elektroniskt. Distansavtalslagen omfattar även hemförsäljningsavtal och i samband med hemförsäljning finns det också en del undantag för olika avtalssituationer. Den kanske viktigaste är att avtal där konsumenten sammanlagt ska betala en summa som understiger 300 kronor inte omfattas av lagen. I stora drag kan det sägas att konsumenten genom direktivet tillförsäkras en rätt till förhandsinformation och information vid köpet. Avsikten är att en konsument inte ska behöva nöja sig med sämre information än normalt bara för att han eller hon använder ny teknik för att sluta avtal. Informationen ska innehålla leverantörens identitet och i vissa fall adress. I den svenska distansavtalslagen har lagstiftaren valt att alltid kräva att adressen ska framgå. Informationen ska vidare behandla varans eller tjänstens väsentliga egenskaper, dess pris inklusive eventuella skatter och leveranskostnader. Sätt för betalning, leverans eller fullgörande ska också tas upp. Konsumenten ska också få information om sin ångerrätt (med vissa undantag). Om kostnaden för att använda en kommunikationsteknik avviker från det normala ska även detta ingå i informationen. Detsamma gäller den tid under vilken erbjudandet eller priset gäller och i de fall där det är tillämpligt, avtalets minsta löptid när det gäller leverans av varor eller utförande av tjänster som fullgörs ständigt eller regelbundet. Det finns påföljder kopplade till informationsskyldigheten. I distansavtalslagen rör det sig om informationsföreläggande förenade med vite. Om detta skulle visa sig vara otillräckligt vid en senare utvärdering av lagen kan det eventuellt bestämmas om att det ska bli möjligt att utdöma en marknadsstörningsavgift. Den andra viktiga punkten i direktivet är den ångerrätt som konsumenten ska ha. Direktivet ger en villkorad rätt till frånträde utan påföljd vid distansavtal. Rätten villkoras i direktivet beroende av vad det är för avtalstyp och vilken vara eller tjänst det rör sig om. Varor som snabbt kan försämras eller varor som tillverkats speciellt enligt konsumentens önskemål är två exempel på när lagstiftaren bedömt att ångerrätten inte är tillämplig. Längden på ångerfristen är satt till 7 arbetsdagar i direktivet. Både den nordiska kommittén och de svenska lagstiftarna har motsatt sig lösning med arbetsdagar och har istället valt en lösning som innebär ett fast antal dagar istället. Den svenska lagen är en kompromiss, lagstiftaren har satt en gräns på 14 dagar men har garderat sig med att ångerfristen aldrig får underskrida 7 arbetsdagar. Det ställs inga formkrav på meddelandet om att konsumenten önskar utnyttja sin ångerrätt men ur bevishänseende kan det vara en fördel att ändå göra det skriftligt. I direktivet och distansavtalslagen regleras också vad som ska ske med varan. Det finns en stor skillnad mellan direktivet och vad de nordiska lagstiftarna kommit fram till. I direktivet åläggs inte konsumenten någon vårdnadsplikt vad det gäller varan men en sådan har ändå införts i de olika nordiska ländernas lagstiftning. Distansavtalslagen reglerar också hur varan ska returneras och i samband med det tas även kostnadsfrågorna kring returen upp. Här behandlas även vad som ska ske med kreditavtal med avseende på ångerrätten. Som jag nämnt ovan finns det även mindre omfattande undantag där det framför allt görs undantag från ångerrätten och informationsplikten. Det kan vara fråga om vissa varor, det finns till exempel ingen ångerrätt på varor vars pris är beroende av fluktuationer på finansmarknaden som näringsidkaren inte kan kontrollera. Avtal som gäller varor för daglig konsumtion som levereras genom regelbunden utkörning är undantagna från både ångerrätten och informationsplikten. Distansavtalsdirektivet innehåller vidare ett antal regler som den svenska lagstiftaren har ansett redan var uppfyllda i svenska rätt. Det gäller regler som avser att främja konsumenternas användande av betalkort. Att kortanvändandet ska främjas beror på att det är den betalningsmetod som tros bli den vanligaste vid distanshandel. Konsumenten ska genom reglerna tillförsäkras rätt att vid bedrägligt användande av hans eller hennes betalkort få de utbetalda beloppen återkrediterade eller återbetalda. På så sätt ska en del av oron kring betalningsfrågan tas bort. Ett annat område där lagstiftaren har ansett att det svenska skyddet är tillräckligt är i de fall då konsumenter har fått tillsänt sig varor utan föregående beställning. Ingen lagstiftning har ansetts behövas. I artikel 10 i distansavtalsdirektivet införs en begränsning av användandet av vissa tekniker för distanskommunikation, exempelvis telefax och automatiska uppringningssystem. Motsvarande regler i svensk lagstiftning finns i 13a § i marknadsföringslagen. Distansavtalsdirektivet och distansavtalslagen innehåller också lagvalsregler. Inget regelverk som syftar till att reglera gränsöverskridande handel skulle vara komplett utan dessa. I distansavtalsdirektivet återfinns de i artikel 12 där det konstateras att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att tillse att konsumenterna inte berövas det skydd som de ges i direktivet genom att tredje lands lag väljs som tillämplig rätt med avseende på avtalet om avtalet har nära anknytning till en eller flera medlemsstaters territorium. I distansavtalslagen har detta kommit till uttryck i 23 §. I korthet går den ut på att tredje lands lag bara kan komma ifråga om det är till fördel för konsumenten. Michael Bogdan har haft en del att invända mot hur paragrafen har arbetets fram och har pekat på inkonsekvenser i de resonemangen som återfinns i EG-direktiv som ligger till grund för regelns utformning. Distansavtalsdirektivet är en del av ett rättsområde som befinner sig i en snabb utvecklingsfas. För att vara till praktisk nytta måste även lagstiftningen följa med i denna utvecklingstakt. Distansavtalsdirektivet är som jag ser det ett led i en medveten IT-strategi inom gemenskapen och det kommer att tas fram fler direktiv på det här och inom angränsande områden. Flera av bestämmelserna i distansavtalslagen kommer att granskas särskilt då lagen utvärderas. Detta har aviserats redan i förarbetena och utvärderingen kommer förmodligen att resultera i, om inte ändringar så i varje fall förtydliganden. Vare sig distansavtalsdirektivet eller dess föregångare hemförsäljningsdirektivet har hittills varit föremål för någon omfattande rättspraxis. Den generella praxis som EG-domstolens utvecklat gäller naturligtvis även för de fall då distansavtalsdirektivet och den nationella lagstiftning som implementerar direktivet är aktuella men det finns ingen distansavtalsspecifik praxis att stödja sig på i de olika situationer som kan uppstå. I takt med att distansavtal blir allt vanligare inom gemenskapen kommer också fler tvister att finna vägen till EG-domstolen och på så sätt skapa ny rättspraxis. Den lilla rättspraxis som kan sägas vara direkt relaterad till distansavtal har framförallt behandlat direkt effekt och om eventuell direkt effekt både har horisontell och vertikal tillämpning. Det finns en del frågetecken kring implementeringen och ett antal frågor kommer inte att få något avgörande svar tills det att EG-domstolen behandlat dem.

• author: Norin, Mattias
• supervisor: Carl Michael Quitzow
• organization: Department of Law
• year: 2001
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: EG-rätt
• language: Swedish
• id: 1560739
• date added to LUP: 2010-03-08 15:55:27
• date last changed: 2010-03-08 15:55:27