Ansvarsgenombrott på miljörättslig grund
(2003)Department of Law
- Abstract
- Denna uppsats behandlar det miljörättsliga ansvaret för inträffade föroreningsskador (efterbehandlingsansvaret), särskilt utifrån ett aktiebolagsbolagsrättsligt perspektiv. Det huvudsakliga syftet är att genom en rättsdogmatisk analys belysa de rättsliga förutsättningarna för att aktiebolag respektive ägare av aktiebolag skall kunna göras ansvariga för föroreningar i enlighet med miljörättsliga regler. Den övergripande normen för efterbehandlingsansvaret utgörs av principen om att förorenaren skall betala (the Polluter Pays Principle&semic härefter: PPP), vilken bland annat är ägnad att vägleda tolkningen och tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om efterbehandlingsansvar i 10 kap. MB. För att undersöka vad denna princip närmare... (More)
- Denna uppsats behandlar det miljörättsliga ansvaret för inträffade föroreningsskador (efterbehandlingsansvaret), särskilt utifrån ett aktiebolagsbolagsrättsligt perspektiv. Det huvudsakliga syftet är att genom en rättsdogmatisk analys belysa de rättsliga förutsättningarna för att aktiebolag respektive ägare av aktiebolag skall kunna göras ansvariga för föroreningar i enlighet med miljörättsliga regler. Den övergripande normen för efterbehandlingsansvaret utgörs av principen om att förorenaren skall betala (the Polluter Pays Principle&semic härefter: PPP), vilken bland annat är ägnad att vägleda tolkningen och tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om efterbehandlingsansvar i 10 kap. MB. För att undersöka vad denna princip närmare bestämt innebär inleds uppsatsen med en beskrivning av den svenska miljörättsutvecklingen i allmänhet och PPP:s utveckling i synnerhet. På grund av principens internationella bakgrund har jag även valt att i grova drag beskriva relevanta internationella källor, dokument och händelser (särskilt, men inte uteslutande, de EG-rättsliga). Vad specifikt beträffar svensk rätt återfinns kodifieringen av PPP numera bland de s.k. allmänna hänsynsreglerna (se 2 kap. 3 och 8 §§ MB). Särskilt den senare regeln (avhjälpanderegeln) är av intresse, eftersom dess tillämplighet förutsätter vad uppsatsen förutsätter: nämligen en redan inträffad skada. För att få en bättre förståelse för avhjälpanderegelns rättsliga karaktär och status redogör uppsatsen kortfattat för hänsynsreglernas rättsliga ställning i MB med fokus på den ifrågavarande regeln och dess förhållande till efterbehandlingsansvaret. Ett kapitel ägnas åt diskussionen om PPP:s innebörd enligt gällande rätt (såsom den har kodifierats i de nämnda delarna av MB). Därefter koncentrerar jag mig på den del av principen som kan sägas ha specificerats genom reglerna i 10 kap. MB och som avser det offentligrättsliga ansvaret för efterbehandling av förorenade områden. Kort sagt innebär efterbehandlingsansvaret att det är verksamhetsutövaren som skall bära kostnaderna för efterbehandling av det förorenade området. Reglerna om efterbehandlingsansvar utgår alltså från begreppet verksamhetsutövare i den meningen att det primärt är den som skall klassificeras som verksamhetsutövare som är efterbehandlingsansvarig. Uppsatsen fokuserar därför på vad som krävs för att någon skall anses vara en verksamhetsutövare i MB:s mening. Utifrån ett aktiebolagsrättsligt perspektiv ställer jag mig bland annat frågan om, och i så fall under vilka förutsättningar, som ägare av ett aktiebolag kan betraktas såsom verksamhetsutövare. Samtidigt är det inte ovanligt att aktiebolag utgör markägare. Av det skälet ställer jag mig även frågan huruvida markägare i s.k. förvaringsfall faller in under verksamhetsutövarbegreppet. Undersökningen utvisar i denna del (dvs. den del som avser nämnda rekvisit) att det enligt gällande rätt är tämligen oklart hur extensivt begreppet låter sig tolkas och att det därför är förhållandevis oklart vad som krävs för att aktieägare, vid sidan av aktiebolaget, skall vara efterbehandlingsansvariga. Uppsatsen avslutas därför med en diskussion kring spörsmålet om en utvidgning av ansvaret. Fokus i denna diskussion läggs på det senaste förslaget, framlagt av Aktiebolagskommittén, om införandet av ett s.k. ansvarsgenombrott på miljörättslig grund. Några av de slutsatser som undersökningen utmynnar i är att aktieägare endast i vissa situationer anses utgöra verksamhetsutövare (och därmed är potentiellt efterbehandlingsansvariga). Så är fallet dels när den förorenande verksamheten omfattas av den s.k. Sevesolagen, dels i tillståndsärenden som rör koncerner, dvs. när det gäller att avgöra vilket av koncernbolagen som skall beviljas tillstånd för bedrivandet av verksamheten. Förutsättningen för att aktieägare skall anses vara verksamhetsutövare är, i båda situationerna, att denne har utövat ett bestämmande inflytande över verksamheten. Huruvida det är möjligt att, även i andra situationer än de nämnda, rikta efterbehandlingsansvar mot ägare av det verksamhetsbedrivande bolaget, är osäkert. Läget är också i betydande grad oklart i fråga om vad som gäller beträffande markägares ansvar i förvaringsfall. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/1562752
- author
- Uptaite, Asta
- supervisor
- organization
- year
- 2003
- type
- H3 - Professional qualifications (4 Years - )
- subject
- keywords
- Associationsrätt, Miljörätt
- language
- Swedish
- id
- 1562752
- date added to LUP
- 2010-03-08 15:55:30
- date last changed
- 2010-03-08 15:55:30
@misc{1562752,
abstract = {{Denna uppsats behandlar det miljörättsliga ansvaret för inträffade föroreningsskador (efterbehandlingsansvaret), särskilt utifrån ett aktiebolagsbolagsrättsligt perspektiv. Det huvudsakliga syftet är att genom en rättsdogmatisk analys belysa de rättsliga förutsättningarna för att aktiebolag respektive ägare av aktiebolag skall kunna göras ansvariga för föroreningar i enlighet med miljörättsliga regler. Den övergripande normen för efterbehandlingsansvaret utgörs av principen om att förorenaren skall betala (the Polluter Pays Principle&semic härefter: PPP), vilken bland annat är ägnad att vägleda tolkningen och tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om efterbehandlingsansvar i 10 kap. MB. För att undersöka vad denna princip närmare bestämt innebär inleds uppsatsen med en beskrivning av den svenska miljörättsutvecklingen i allmänhet och PPP:s utveckling i synnerhet. På grund av principens internationella bakgrund har jag även valt att i grova drag beskriva relevanta internationella källor, dokument och händelser (särskilt, men inte uteslutande, de EG-rättsliga). Vad specifikt beträffar svensk rätt återfinns kodifieringen av PPP numera bland de s.k. allmänna hänsynsreglerna (se 2 kap. 3 och 8 §§ MB). Särskilt den senare regeln (avhjälpanderegeln) är av intresse, eftersom dess tillämplighet förutsätter vad uppsatsen förutsätter: nämligen en redan inträffad skada. För att få en bättre förståelse för avhjälpanderegelns rättsliga karaktär och status redogör uppsatsen kortfattat för hänsynsreglernas rättsliga ställning i MB med fokus på den ifrågavarande regeln och dess förhållande till efterbehandlingsansvaret. Ett kapitel ägnas åt diskussionen om PPP:s innebörd enligt gällande rätt (såsom den har kodifierats i de nämnda delarna av MB). Därefter koncentrerar jag mig på den del av principen som kan sägas ha specificerats genom reglerna i 10 kap. MB och som avser det offentligrättsliga ansvaret för efterbehandling av förorenade områden. Kort sagt innebär efterbehandlingsansvaret att det är verksamhetsutövaren som skall bära kostnaderna för efterbehandling av det förorenade området. Reglerna om efterbehandlingsansvar utgår alltså från begreppet verksamhetsutövare i den meningen att det primärt är den som skall klassificeras som verksamhetsutövare som är efterbehandlingsansvarig. Uppsatsen fokuserar därför på vad som krävs för att någon skall anses vara en verksamhetsutövare i MB:s mening. Utifrån ett aktiebolagsrättsligt perspektiv ställer jag mig bland annat frågan om, och i så fall under vilka förutsättningar, som ägare av ett aktiebolag kan betraktas såsom verksamhetsutövare. Samtidigt är det inte ovanligt att aktiebolag utgör markägare. Av det skälet ställer jag mig även frågan huruvida markägare i s.k. förvaringsfall faller in under verksamhetsutövarbegreppet. Undersökningen utvisar i denna del (dvs. den del som avser nämnda rekvisit) att det enligt gällande rätt är tämligen oklart hur extensivt begreppet låter sig tolkas och att det därför är förhållandevis oklart vad som krävs för att aktieägare, vid sidan av aktiebolaget, skall vara efterbehandlingsansvariga. Uppsatsen avslutas därför med en diskussion kring spörsmålet om en utvidgning av ansvaret. Fokus i denna diskussion läggs på det senaste förslaget, framlagt av Aktiebolagskommittén, om införandet av ett s.k. ansvarsgenombrott på miljörättslig grund. Några av de slutsatser som undersökningen utmynnar i är att aktieägare endast i vissa situationer anses utgöra verksamhetsutövare (och därmed är potentiellt efterbehandlingsansvariga). Så är fallet dels när den förorenande verksamheten omfattas av den s.k. Sevesolagen, dels i tillståndsärenden som rör koncerner, dvs. när det gäller att avgöra vilket av koncernbolagen som skall beviljas tillstånd för bedrivandet av verksamheten. Förutsättningen för att aktieägare skall anses vara verksamhetsutövare är, i båda situationerna, att denne har utövat ett bestämmande inflytande över verksamheten. Huruvida det är möjligt att, även i andra situationer än de nämnda, rikta efterbehandlingsansvar mot ägare av det verksamhetsbedrivande bolaget, är osäkert. Läget är också i betydande grad oklart i fråga om vad som gäller beträffande markägares ansvar i förvaringsfall.}},
author = {{Uptaite, Asta}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Ansvarsgenombrott på miljörättslig grund}},
year = {{2003}},
}