Tillsammans, gemensamt, i samråd eller samförstånd - Förutsättningar för och problem med att någon är ”att anse som” gärningsman

Abstract (Swedish)

Medgärningsmannaskapet är en komplex rättsfigur som både tillämpats och kommit till uttryck på olika sätt. Det är en oförutsägbar konstruktion och därför intressant att studera och lätt att kritisera.

Uppsatsens syfte är att redogöra för medgärningsmannaskapets rättsliga stöd, tillämpning och uttryck samt huruvida konstruktionen tillämpats i linje med en sådan medverkanslära som Straffrättskommittén (SRK) avsåg med 1948 års strafflagsreform. Framställan håller en kritisk ton dels med anledning av SRKs avsikt, dels på grund av dagens krav om legalitet och förutsägbarhet till förmån för tilltalad.

Det rättsliga stödet för medgärningsmannaskapet påstås återfinnas i varje specifikt straffbud då ”den som” kan läsas ”den – eller de som tillsammans – som…”. Vidare påstås stödet också finnas i 23 kap. 4 § 2 st. BrB då ”den som inte är att anse som gärningsman” kan utläsas på så vis att det går att anse att någon är gärningsman. Ser vi till förarbetena bakom nämnda paragraf stöds en sådan tolkning av att lagstiftaren avsåg för domstolarna att kunna anse medverkanden vara gärningsmän där det tedde sig naturligt.

Rättsfiguren har tillämpats och kommit till uttryck på olika sätt genom åren. I rättsutvecklingens början var det lokutionen ”tillsammans och i samråd” som stipulerade att ett medgärningsmannaskap var för handen. Förutsättningarna för ett sådant medgärningsmannaskap var en föregående planering att agera, ett likvärdigt agerande samt ett uppsåt som omfattade allas agerande. Konstruktionen utvecklades med tiden till att inte längre förutsätta liktydigt agerande eller samråd, utan enbart samförstånd. Rättsfiguren i sin mest utvidgade form har inneburit att de som endast närvarat vid platsen för brottet ansetts vara medgärningsmän då dessa insett vad de övriga medverkande var på väg att göra. Ett sådant utvidgat medgärningsmannaskap har fått ta emot mycket kritik från erkända jurister på området som påstått att domstolarna låtit sig påverkas av media. Rättsfall från senare tid vittnar dock om en mer restriktiv tillämpning till medgärningsmannaskapet i såväl utvidgad som ordinär form.

En del av de tillämpningar och uttryck som medgärningsmannaskapet tagit sig genom åren har inte legat i linje med den medverkanslära som lagstiftaren avsåg med strafflagsreformen år 1948. I somliga fall har en tillämpning av medgärningsmannaskapet utgjort en lösning för bevisningsproblem då det inte gått att utröna vem som gjort vad. Det enda som funnits styrkt är att de agerat ”tillsammans och i samråd” och därför har de ansetts vara (med)gärningsmän. Ingenstans i förarbetena finns det dock stöd för att det med anledning av bevisningssvårigheter kan anses vara naturligt att döma någon som gärningsman.

I uppsatsen framställs förutsättningar som möjliggör ett medgärningsmannaskap i linje med SRKs avsikt. Dessa förutsättningar är att de medverkande ska ha agerat på exakt samma sätt, på exakt samma tid och på så sätt att varje medverkande självständigt hade kunnat ge upphov till effekten. Det behövs under dessa omständigheter inte styrkas vems specifika handling som orsakat effekten. De medverkande ska ha agerat i samförstånd eller samråd med ett uppsåt som omfattar varandras agerande. En tillämpning av medgärningsmannaskapet är också motiverat då den medverkande utgjort den ”egentliga hjärnan bakom brottet”, agerat under samråd och vars medverkan vid särskilt allvarliga brott inte varit ringa.

Abstract

In Sweden there is a complex legal construction called “medgärningsmannaskap” (perpetrators of parties to a crime) that is both applied and expressed in many different ways. It is an unpredictable unit in the Swedish legal system and thus interesting to study and easy to criticize.

The purpose of this thesis is to describe on what legal foundation “medgärningsmannaskapet” is built upon, how it is applied and expressed by the Swedish court of law and if such application has been compatible with the preparatory works of the 1948 reform of the Swedish Penal Code made by the Committee of Criminal Justice (Straffrättskommittén, “SRK”). The essay is written in a critical manner because of the intention with the 1948 reform and of the current requirements of legality and predictability in favor of the accused.

The legal basis for “medgärningsmannaskapet” is allegedly found in every article stating a felony where “den som..” (the one who...) also could be interpreted as “den - eller de som tillsammans - som...” (the one who... - or those who together...). It is also said to be based on 23 kap. 4 § 2 st. BrB where the statement “den som inte är att anse som gärningsman” (the one who is not regarded as the perpetrator) can be interpreted in a way that allows someone to be regarded as the perpetrator. The preparatory works behind the article supports such interpretation. This enables the court to decide when accomplices could be regarded as perpetrators where the court finds this applicable.

“Medgärningsmannaskapet” has been applied and expressed in various ways over the years. In its initial form, charges containing the phrase “tillsammans och i samråd” (jointly and in consultation), stipulated that “medgärningsmannaskap” was at hand. The prerequisites of such “medgärningsmannaskap” were planning of the crime, acting in a similar manner and with direct intent to the joint effort. Later on, planning and acting in a similar way was no longer a requirement for the applicability of “medgärningsmannaskapet”. Only a (possibly silent) consensus between the accomplices was required. “Medgärningsmannaskap” in its most extreme form has transformed accomplices into perpetrators just for being in the wrong place at the wrong time. In these cases, “medgärningsmannaskapet” has received a lot of criticism from legal scholars, who have claimed that the court allowed itself to be affected by media. Recent cases however, have shown a more restricted use of “medgärningsmannaskapet”.

Some of the applications and expressions of the “medgärningsmannaskapet” haven’t been compatible with what the enactor intended with the regulations regarding parties to crime. In some cases, “medgärningsmannaskapet” has been used to solve difficulties arising when there is no clear evidence of who have done what. The only circumstance that could have been proved is that the accomplices have acted jointly and in consultation and therefore have been regarded as perpetrators. There is, however, nothing in the preparatory works that gives the court ability to judge anyone as a perpetrator due to lack of evidence.

The thesis contains prerequisites that allow “medgärningsmannaskap” to be applied in line with what the enactor (SRK) intended. These prerequisites are: the accomplices must act in the exact same way, at the exact same time and each accomplice’s own actions should have been able to lead to the effect caused by the joint actions. Under these circumstances it is not necessary to prove exactly which specific action that caused the effect. The accomplices should have acted jointly and in consultation and with a joint intent. An application of “medgärningsmannaskapet” is also motivated when an accomplice is the “mastermind behind the crime”, who also acted in consultation, and whose involvement of a serious crime is not negligible.

• author: Siljehav Tallberg, Marina
• supervisor: Martin Sunnqvist
• organization: Department of Law
• alternative title: Jointly, together, in consultation or agreement - Prerequisites for, and problems arising, when someone is "regarded as" a perpetrator
• course: JURM02 20121
• year: 2012
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Straffrätt, medgärningsmannaskap, medverkan
• language: Swedish
• id: 2608268
• date added to LUP: 2012-08-31 15:42:46
• date last changed: 2012-08-31 15:42:46