Det Unheimliche och hemmet
(2018) AAHM01 20181Department of Architecture and Built Environment
- Abstract (Swedish)
- Under mina sista år som student på arkitektskolan i Lund har jag flera gånger stött på något som jag uppfattar som en diskrepans mellan människors upplevda trygghet av och den statistiskt kartlagda säkerheten för ett givet rum eller plats. Det är för mig intressant hur ett ställe som Stureplan i Stockholm, berömt för dess nattliv men också ökänt för dess höga nivåer av kriminalitet, kan uppfattas som betydligt mer behagligt att vistas i än den ”harmlösa” närliggande kyrkogården. Faktumet att emotioner är såväl subjektiva som beroende av tid, plats och kultur, gör relationen mellan arkitektur och negativa känslomässiga upplevelser än mer komplex.
Det mänskliga känslolivets irrationalitet är något som återspeglas i de miljöer som ständigt... (More) - Under mina sista år som student på arkitektskolan i Lund har jag flera gånger stött på något som jag uppfattar som en diskrepans mellan människors upplevda trygghet av och den statistiskt kartlagda säkerheten för ett givet rum eller plats. Det är för mig intressant hur ett ställe som Stureplan i Stockholm, berömt för dess nattliv men också ökänt för dess höga nivåer av kriminalitet, kan uppfattas som betydligt mer behagligt att vistas i än den ”harmlösa” närliggande kyrkogården. Faktumet att emotioner är såväl subjektiva som beroende av tid, plats och kultur, gör relationen mellan arkitektur och negativa känslomässiga upplevelser än mer komplex.
Det mänskliga känslolivets irrationalitet är något som återspeglas i de miljöer som ständigt återkommer inom skräckkulturens yttringar. Om du som kulturskapare vill locka fram rädsla hos den som upplever ditt verk, är det sannolikt inte det myllrande torget fyllt av berusade människor du väljer att placera verkets narrativ i. Nej, konstnärer, författare och regissörer inom denna genre vänder sig snarare till någon eller några av skräckkulturens igenkännbara miljöer, exempelvis: den mörka skogen, det ödsliga hotellet och, inte minst, det hemsökta huset.
Vidare så är skräckfilmen, mig veterligen, den enda filmgenre där en plats eller byggnad ideligen upphöjs till att verka som intrigens egentliga antagonist. Som en numera hängiven konsument av skräckfilm så är det inte konstigt att det var dessa, och de miljöer de utspelar sig i, som blev min första ingång till mitt examensarbete. Vad är det egentligen med dess arkitektur som gör oss så illa till mods? Vilka knappar är det den trycker på och vad består dessa knappar av? Hur kan man förklara att vissa typer av rum och platser används mer frekvent än andra?
Att uttforska något så subjektivt som rädsla skulle lätt kunna ses som ett hopplöst projekt. Likväl är detta något som flera framstående filosofer och psykologer genom historien har varit benägna att göra. Jag har i detta arbete valt att fokusera på hur Sigmund Freuds teoretisering av det Unheimliche – det kusliga eller mer direkt det ”ohemlika” – såsom han definierade det i essän Das Unheimliche från 1919, förhåller sig till och rentav kan frammanas av upplevelser av arkitektur i allmänhet och bostaden – hemmet – i synnerhet.
Förutom skräckfilmer och smarta människors tankar så har jag lutat mig mot mina egna, subjektiva, erfarenheter och minnen av arkitektur . Min relativt personliga kartläggning har resulterat i ett tudelat examensarbete: en teoretisk del, bestående av en kort begreppshistorik samt en längre essä och en praktisk del, innehållande tre mindre experiment. Tillsammans syftar de till att ge en bild av vilka samtida arkitektoniska former det Unheimliche kan tänkas ta, samt hur begreppet kan användas för att analysera och diskutera vår upplevelse av dessa. (Less) - Popular Abstract
- Several times over the last few years, I have come across what I identify as a considerable discrepancy between a person’s perceived sense of security and the statistically based safety of a given space or place. It is interesting that a place, like Stureplan in Stockholm, famous for its nightlife yet statistically proven to be “dangerous”, could be perceived as far more pleasant than the dark, but otherwise “harmless”, cemetery nearby. The fact that emotions are a matter of irrationality and subjectivity as well as being dependent on time and culture, makes the relationship between architecture and negative emotional experiences, such as fear, still more complex.
Our emotional irrationality is mirrored in the themes and tropes found in... (More) - Several times over the last few years, I have come across what I identify as a considerable discrepancy between a person’s perceived sense of security and the statistically based safety of a given space or place. It is interesting that a place, like Stureplan in Stockholm, famous for its nightlife yet statistically proven to be “dangerous”, could be perceived as far more pleasant than the dark, but otherwise “harmless”, cemetery nearby. The fact that emotions are a matter of irrationality and subjectivity as well as being dependent on time and culture, makes the relationship between architecture and negative emotional experiences, such as fear, still more complex.
Our emotional irrationality is mirrored in the themes and tropes found in cultural expressions within the genre of horror. Rather than trying to evoke fear by placing the narrative in the square full of drunk people, creators of horror often turn to one or several of the traditional environments of the genre, e.g.: the Dark Woods, the Abandoned Hotel and, obviously, the Haunted House.
Furthermore, the horror film is, as far as I know, the only film genre where a piece of architecture frequently is entrusted with the role of the narrative’s true antagonist. As a dedicated consumer of horror films, choosing this topic as a Master’s Thesis felt like a good opportunity to further explore these environments. What is it about their architecture that pushes our buttons, and what are these buttons? How can one explain why certain typologies of space are more frequently used as settings for horror than others?
To theorize around something as subjective as the experience of fear could easily be seen as a rather impractical activity. Nevertheless, this is precisely what some of our most prominent philosophers and psychologists have done. In this thesis I have decided to focus on one of them, namely Sigmund Freud and his formulation of, and speculation around, the emotion of uncanniness, as he describes it in his 1919 essay Das Unheimliche (literally the un-homely). My main goal has been to, through various modes of speculation, explore how the uncanny relates to and can be evoked by architecture in general, but in particular, by the dwelling – the home.
In addition to horror movies and the words of clever minds, I have relied heavily on my own experiences and memories of architecture. This rather personal “mapping” of the architectural uncanny has produced the two-part book you are currently reading. Part one is theoretical and composed of a boiled-down historical evolution of the concept, as well as a lengthy speculative essay. Part two, on the other hand, is more exploratory and is composed of three hands-on experiments. Together they aim to paint a picture of what a contemporary architectural uncanny could look like or be used for. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8939154
- author
- Pettersson Sandmark, Niels LU
- supervisor
-
- Nina Aronsen LU
- organization
- alternative title
- The Unheimliche and the home
- course
- AAHM01 20181
- year
- 2018
- type
- H2 - Master's Degree (Two Years)
- subject
- keywords
- Das Unheimliche, Sigmund Freud, Kuslig, Uncanny, Home, Heim, Hem, Horror, Skräck, Architecture, Arkitektur, Dwelling, Bostad, Virtual Reality, Horror Movie, Skräckfilm, Psychoanalysis, Psykoanalys, Doppelganger, Dubelgångare, Déjà vu, Labyrint, Labyrinth, Photography
- language
- Swedish
- id
- 8939154
- date added to LUP
- 2018-06-14 11:35:17
- date last changed
- 2018-06-14 11:35:17
@misc{8939154,
abstract = {{Under mina sista år som student på arkitektskolan i Lund har jag flera gånger stött på något som jag uppfattar som en diskrepans mellan människors upplevda trygghet av och den statistiskt kartlagda säkerheten för ett givet rum eller plats. Det är för mig intressant hur ett ställe som Stureplan i Stockholm, berömt för dess nattliv men också ökänt för dess höga nivåer av kriminalitet, kan uppfattas som betydligt mer behagligt att vistas i än den ”harmlösa” närliggande kyrkogården. Faktumet att emotioner är såväl subjektiva som beroende av tid, plats och kultur, gör relationen mellan arkitektur och negativa känslomässiga upplevelser än mer komplex.
Det mänskliga känslolivets irrationalitet är något som återspeglas i de miljöer som ständigt återkommer inom skräckkulturens yttringar. Om du som kulturskapare vill locka fram rädsla hos den som upplever ditt verk, är det sannolikt inte det myllrande torget fyllt av berusade människor du väljer att placera verkets narrativ i. Nej, konstnärer, författare och regissörer inom denna genre vänder sig snarare till någon eller några av skräckkulturens igenkännbara miljöer, exempelvis: den mörka skogen, det ödsliga hotellet och, inte minst, det hemsökta huset.
Vidare så är skräckfilmen, mig veterligen, den enda filmgenre där en plats eller byggnad ideligen upphöjs till att verka som intrigens egentliga antagonist. Som en numera hängiven konsument av skräckfilm så är det inte konstigt att det var dessa, och de miljöer de utspelar sig i, som blev min första ingång till mitt examensarbete. Vad är det egentligen med dess arkitektur som gör oss så illa till mods? Vilka knappar är det den trycker på och vad består dessa knappar av? Hur kan man förklara att vissa typer av rum och platser används mer frekvent än andra?
Att uttforska något så subjektivt som rädsla skulle lätt kunna ses som ett hopplöst projekt. Likväl är detta något som flera framstående filosofer och psykologer genom historien har varit benägna att göra. Jag har i detta arbete valt att fokusera på hur Sigmund Freuds teoretisering av det Unheimliche – det kusliga eller mer direkt det ”ohemlika” – såsom han definierade det i essän Das Unheimliche från 1919, förhåller sig till och rentav kan frammanas av upplevelser av arkitektur i allmänhet och bostaden – hemmet – i synnerhet.
Förutom skräckfilmer och smarta människors tankar så har jag lutat mig mot mina egna, subjektiva, erfarenheter och minnen av arkitektur . Min relativt personliga kartläggning har resulterat i ett tudelat examensarbete: en teoretisk del, bestående av en kort begreppshistorik samt en längre essä och en praktisk del, innehållande tre mindre experiment. Tillsammans syftar de till att ge en bild av vilka samtida arkitektoniska former det Unheimliche kan tänkas ta, samt hur begreppet kan användas för att analysera och diskutera vår upplevelse av dessa.}},
author = {{Pettersson Sandmark, Niels}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Det Unheimliche och hemmet}},
year = {{2018}},
}