Rätten till självförsvar mot icke-statliga aktörer: En utredning av rättsläget och granskning av om en sådan rätt bör erkännas
(2018) LAGF03 20182Department of Law
Faculty of Law
- Abstract (Swedish)
- Denna uppsats behandlar frågan kring huruvida det finns en rätt till självförsvar mot icke-statliga aktörer på en annan stats territorium. Vidare utreds om en sådan rätt till självförsvar bör erkännas utifrån artikel 51 i FN-stadgans utformning, funktion och syfte. Staters rätt att utnyttja våld regleras genom det allmänna våldsförbudet i artikel 2(4) i FN-stadgan. Det finns dock två undantag från våldsförbudet, varav ett av undantagen är rätten till självförsvar som framgår av artikel 51 i FN-stadgan.
En av de mest omdebatterade frågorna angående tillämpningen av självförsvarsrätten är rätten till självförsvar mot icke-statliga aktörer. Som utgångspunkt framgår det inte av ordalydelsen i artikel 51 i FN-stadgan att ett väpnat angrepp... (More) - Denna uppsats behandlar frågan kring huruvida det finns en rätt till självförsvar mot icke-statliga aktörer på en annan stats territorium. Vidare utreds om en sådan rätt till självförsvar bör erkännas utifrån artikel 51 i FN-stadgans utformning, funktion och syfte. Staters rätt att utnyttja våld regleras genom det allmänna våldsförbudet i artikel 2(4) i FN-stadgan. Det finns dock två undantag från våldsförbudet, varav ett av undantagen är rätten till självförsvar som framgår av artikel 51 i FN-stadgan.
En av de mest omdebatterade frågorna angående tillämpningen av självförsvarsrätten är rätten till självförsvar mot icke-statliga aktörer. Som utgångspunkt framgår det inte av ordalydelsen i artikel 51 i FN-stadgan att ett väpnat angrepp ska utföras av en stat. Dock har ICJ valt att inte tolka bestämmelsen i enighet med dess ordalydelse utan fastställt att ett väpnat angrepp endast kan utföras av en stat. Domstolens inställning har dock mött kritik både från domare och i doktrin.
Oavsett om rätten till självförsvar mot icke-statliga aktörer kan grundas på artikel 51 i FN-stadgan, kan det argumenteras för att denna rätt har stöd i internationell sedvanerätt. Vissa anser att stater historiskt sett har accepterat en rätt till självförsvar mot icke-statliga aktörer som härstammar från Caroline-fallet. Andra menar att det inte fanns en sådan rätt fram till terrorattacken i USA den 11 september 2001 men att folkrätten i och med attacken har förändrats. Ytterligare andra hävdar att den statspraxis som utvecklats i och med terrorattacken inte är tillräcklig för att skapa en utvidgad rätt till självförsvar. Slutsatsen som kan dras är att rättsläget fortfarande är oklart och att frågan är omdebatterad. Dock finns det visst stöd för att en stat kan åberopa rätten till självförsvar mot en icke-statlig aktör på en annan stats territorium grundat på internationell sedvanerätt.
När det kommer till huruvida en sådan rätt till självförsvar bör erkännas kan det konstateras att bestämmelsens syfte, funktion och placering talar för ett erkännande, då det ger medlemsstaterna mandat att använda våld mot icke-statliga aktörer utan säkerhetsrådets inblandning. Däremot antyder FN-stadgans syfte och funktion samt doktrin att säkerhetsrådet bör ha monopol på våldsanvändning och därmed även vid användningen av våld i självförsvar mot icke-statliga aktörer. (Less) - Abstract
- This thesis addresses the question of whether self-defence encompasses the possibility of using force on the territory of another state against non-state actors. Furthermore, the thesis examines whether the right to self-defence against non-state actors should be recognized in respect to the structure, function and purpose of Article 51 of the UN Charter.
The fundamental principle regulating inter-state use of force is the general prohibition on the use of force contained in Article 2(4) of the UN Charter. Article 51 of the UN Charter provides for an exception to the prohibition by allowing states to use self-defence.
One of the most contested areas regarding the right to self-defence is the practice of states using force on the... (More) - This thesis addresses the question of whether self-defence encompasses the possibility of using force on the territory of another state against non-state actors. Furthermore, the thesis examines whether the right to self-defence against non-state actors should be recognized in respect to the structure, function and purpose of Article 51 of the UN Charter.
The fundamental principle regulating inter-state use of force is the general prohibition on the use of force contained in Article 2(4) of the UN Charter. Article 51 of the UN Charter provides for an exception to the prohibition by allowing states to use self-defence.
One of the most contested areas regarding the right to self-defence is the practice of states using force on the territory of another state against non-state actors. According to Article 51 of the UN Charter there is no qualification concerning the nature of the body behind the armed attack. However, in the cases where the ICJ has dealt with the question it has assumed that an armed attack must denote state involvement. The position by the Court has been criticized by certain judges and commentators.
Some argue that states historically have accepted a right to self-defence against non-state actors with reference to the Caroline Case. Others state that the concept of self-defence against non-state actors was unacceptable before the attack in the United States of America on 11 September 2001 but that the almost universal support in response to the attack has resulted in a significant change in the law.
Yet others claim that the development of state practice in relation to the attack is not enough to establish an extended right to self-defence. In conclusion, the legal position is still unclear and the issue is controversial. However, there is some evidence to provide support for the contention that non-state actors can be responsible for armed attacks, which give rise to self-defence.
Concerning whether the right to self-defence against non-state actors should be recognized, the purpose, function and place of the article suggests that the right should be recognized since it allows the member states to make unilateral decisions to respond with force against non-state actors.
On the contrary, the purpose and function of the UN Charter and the teachings of qualified publicists indicates that the Security Council is the primary body responsible for maintaining international peace and security and thus military action against non-state actors ought to be authorised by the Security Council. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8965596
- author
- Gunnervall, Beatrice LU
- supervisor
-
- Karol Nowak LU
- organization
- course
- LAGF03 20182
- year
- 2018
- type
- M2 - Bachelor Degree
- subject
- keywords
- folkrätt, självförsvar, icke-statlig aktör, FN-stadgan, public international law, self-defence, non-state actor, UN Charter
- language
- Swedish
- id
- 8965596
- date added to LUP
- 2019-03-11 11:18:10
- date last changed
- 2019-03-11 11:18:10
@misc{8965596,
abstract = {{This thesis addresses the question of whether self-defence encompasses the possibility of using force on the territory of another state against non-state actors. Furthermore, the thesis examines whether the right to self-defence against non-state actors should be recognized in respect to the structure, function and purpose of Article 51 of the UN Charter.
The fundamental principle regulating inter-state use of force is the general prohibition on the use of force contained in Article 2(4) of the UN Charter. Article 51 of the UN Charter provides for an exception to the prohibition by allowing states to use self-defence.
One of the most contested areas regarding the right to self-defence is the practice of states using force on the territory of another state against non-state actors. According to Article 51 of the UN Charter there is no qualification concerning the nature of the body behind the armed attack. However, in the cases where the ICJ has dealt with the question it has assumed that an armed attack must denote state involvement. The position by the Court has been criticized by certain judges and commentators.
Some argue that states historically have accepted a right to self-defence against non-state actors with reference to the Caroline Case. Others state that the concept of self-defence against non-state actors was unacceptable before the attack in the United States of America on 11 September 2001 but that the almost universal support in response to the attack has resulted in a significant change in the law.
Yet others claim that the development of state practice in relation to the attack is not enough to establish an extended right to self-defence. In conclusion, the legal position is still unclear and the issue is controversial. However, there is some evidence to provide support for the contention that non-state actors can be responsible for armed attacks, which give rise to self-defence.
Concerning whether the right to self-defence against non-state actors should be recognized, the purpose, function and place of the article suggests that the right should be recognized since it allows the member states to make unilateral decisions to respond with force against non-state actors.
On the contrary, the purpose and function of the UN Charter and the teachings of qualified publicists indicates that the Security Council is the primary body responsible for maintaining international peace and security and thus military action against non-state actors ought to be authorised by the Security Council.}},
author = {{Gunnervall, Beatrice}},
language = {{swe}},
note = {{Student Paper}},
title = {{Rätten till självförsvar mot icke-statliga aktörer: En utredning av rättsläget och granskning av om en sådan rätt bör erkännas}},
year = {{2018}},
}