Maxgräns för häktning, en lösning på långa häktningstider? - En komparativ studie avseende svensk och norsk rätt

Abstract (Swedish)

Häktning är ett av statens mest ingripande straffprocessuella tvångsmedel. Det är en väsentlig förutsättning för effektiv brottsbekämpning och lagföring men också ett stort ingrepp i den enskildes fri- och rättigheter. Sverige och Norge har återkommande kritiserats såväl internationellt som nationellt för bl.a. långa häktningstider och för att bemöta kritiken har en maxgräns för häktning föreslagits i båda länderna. Uppsatsen är en komparativ studie och syftar till att undersöka och jämföra hur hanteringen av långa häktningstider ser ut med fokus på om en maxgräns kan vara lösningen på problemet. Lagförslagen bedöms även mot rätten till rättegång inom skälig tid i enlighet med art. 5.3 EKMR.

Svensk och norsk gällande rätt om häktning stämmer till stor del överens. Det finns i dagsläget ingen bortre gräns utan proportionalitetsprincipen anses vara det yttersta skyddet mot för långa häktningstider. Europakonventionen ställer inte heller upp någon bortre gräns. Europadomstolen använder istället en skälighetsbedömning för att avgöra om någon suttit häktad för länge, vilken innehållsmässigt stämmer överens med de nationella reglerna.

Den norska lagstiftaren diskuterade frågan om en maxgräns i början av 2000-talet och ansåg då att en sådan inte skulle reducera häktningstiderna utan snarare försämra förutsättningarna för brottsbekämpningen. Diskussionen togs upp igen i en utredning NOU 2016:24 och en absolut maxgräns om tre månader föreslogs men endast för häktning m.a.a. kollusionsfara. Förslaget motiverades knappt och många tunga remissinstanser var väldigt kritiska. De ansåg att maxgränsen skulle reducera häktningstiderna men på bekostnad av brottsbekämpningen. Den svenska lagstiftaren föreslog i Prop. 2019/20:129 en maxgräns om sex månader mot bakgrund av att det förväntas effektivisera brottsutredningen och därmed förkorta häktningstiderna. Det föreslogs dock vara möjligt att överskrida maxgränsen om synnerliga skäl föreligger vilket skapar en risk för att maxgränsen blir ett slag i luften. Slutsatsen är att förslagen möjligen är otillräckliga men det är också möjligt att en maxgräns inte är lösningen på problemet.

Abstract

Pre-trial detention is a sometimes necessary coercive measure for criminal investigation and law enforcement but also an intrusion in one’s rights and freedoms. The use of detention and lengthy detention periods in Sweden and Norway has been subject of international and national criticism. Due to the criticism, both the Swedish and Norwegian governments have suggested bills regarding a maximum length of detention.

The thesis of this paper is of a comparative character and aims to compare how the Swedish and Norwegian governments have dealt with the issue of lengthy detention periods and to discuss whether the proposed limits on detention is a solution to the problem or not. The Nordic countries’ practices will be compared to the European Court of Human Right’s approach on the right to trial within reasonable time in accordance with article 5.3 of the European Convention on Human Rights.

Swedish and Norwegian law regarding detention is for the most part correspondent. There are no fixed limits on detention and the length of somebody’s time in remand is based on the so called principle of proportion. Like the Nordic countries, the European Convention on Human Rights does not limit the detention period either. Instead, the European Court of Human Rights assess the detention period by its reasonableness. The Court’s assessment resembles the Swedish and Norwegian procedural provisions.

The Norwegian government discussed the issue of imposing a maximum length for detention at the beginning of the 21th century and it was concluded that a maximum length would undermine law enforcement instead of shortening the detention periods. The question was later raised again by a Committee appointed by the Norwegian government, in its report NOU 2016:24 and a proposal with a maximum length of three months was made regarding remand based on the risk tampering with evidence. The Committee’s proposal was however not thoroughly motivated and was therefore met by extensive criticism from several important consultation bodies, who argued that a fixed maximum detention length might shorten the detention periods but at the expense of criminal investigation and law enforcement. The Swedish government believes that a fixed maximum length of detention would help make criminal investigations more efficient and thus shorten the detention periods. The government bill Prop. 2019/20:129 proposes a maximum length of six months with the possibility for a detention to exceed that time when special reasons for such an extension are at hand. It can be argued that the possibility to extend dilutes the limit. The conclusion of the thesis is that the bills might be inadequate and that a maximum length of detention may not be the solution to the problem.

• author: Midby, Thea
• supervisor: Per Nilsén
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: LAGF03 20201
• year: 2020
• type: M2 - Bachelor Degree
• subject: Law and Political Science
• keywords: straffrätt, criminal law, straffprocessrätt, criminal procedure, komparativ rätt, comparative law
• language: Swedish
• id: 9010821
• date added to LUP: 2020-09-19 22:00:40
• date last changed: 2020-09-19 22:00:40