Uppsåts- och bevisresonemang i mål om narkotikabruk

Abstract (Swedish)

Frågor om uppsåt och bevisning tillhör en väsentlig del av straffrätten. Dessa frågor kan av allmänheten uppfattas som kontroversiell och ger inte sällan upphov till tidningsrubriker. I huvudsak kan detta anses gälla de grövre våldsbrotten. Frågor om uppsåt och hur sådant bevisas gör sig dock gällande även vid vad som är att benämna som bagatellbrott, där bland annat ringa narkotikabrott bestående i eget bruk ingår. Syftet med det föreliggande arbetet är att redogöra för hur svenska tingsrätter resonerar om bevisning i uppsåtsfrågor i mål om narkotikabruk. Arbetet använder sig inledningsvis av en traditionell rättsdogmatisk metod i syfte att klargöra gällande rätt på området. Därefter används en rättsanalytisk metod med ett empiriskt inslag för att närmare söka klargöra hur underrätterna i sin dagliga verksamhet resonerar kring dessa frågor. Arbetet inleder med att beskriva den straffrättsliga bakgrunden och de överväganden som gjordes inför 1988 års kriminalisering av narkotikabruk samt även om straffskärpningen 1993 som medförde helt nya möjligheter att utreda brottsligheten. Därefter presenterar arbetet straffrättsliga frågor om den lagtekniska konstruktionen i straffstadgandets ordalydelse samt om gällande uppsåtslära. Ett avsnitt följer därpå som redogör för process-, och bevisrättsliga frågor samt även något om den typiska framlagda bevisningen i mål om narkotikabruk. Avsnittet därpå presenterar resultatet från den rättsanalytiska undersökningen. De kvantitativa slutsatser som kan dras är att invändningar om bristande uppsåt framställs i en utsträckning som varken kan beskrivas som omfattande eller sällsynt. Ytterligare en slutsats i detta avseende är att dessa invändningar sällan är framgångsrika. I kvalitativt hänseende kan slutsatsen dras att tingsrätterna har olika språkliga metoder för att bemöta dessa invändningar men att det är något oklart om någon faktisk skillnad avses. Ett resultat som går att utläsa är att tingsrätterna använder olika typer av processuella metoder för att svara på den tilltalades invändning, något som inte nödvändigtvis stämmer överens med gällande rätt på området. Ytterligare en slutsats är att tingsrätterna använder olika språkliga formuleringar som har det gemensamt att prövningen av den tilltalades uppsåt har objektifierats i väsentlig utsträckning.

Popular Abstract

Questions with regards to intent and evidence is an integral part of criminal law. These subjects can by the population at large be perceived as controversial and do not seldomly give rise to newspaper headlines. This can mainly be said with regards to violent crime. The question on intent and how to prove such a thing in a court of law is also relevant when it comes to “petty crimes” such as the presently relevant cases of illegal usage of illicit drugs. The aim of the present paper is to give an account of the way in which Swedish district courts reason on the question of intent in criminal cases of illegal usage of narcotics. The paper initially makes use of a legal dogmatic method with the aim to elucidate the law criminalizing drug use. Thereafter, a legal analytic method with a empirical element is applied with the aim to more closely examine how the district courts in their day to day operation reason on questions on proving intent. The paper commences by describing the legal background and the considerations that led to the 1988 criminalization of illicit drug use and to the penal increases of 1993 which brought with it new possibilities to investigate the criminal acts. Thereafter, the paper presents the relevant aspects of criminal law and the Swedish varieties of criminal intent. The chapter thereafter describes relevant aspects of procedural law and law regarding evidence in criminal matters, especially the most common types of evidence found in trials about illicit drug use. The following chapter presents the results from the legal analytic survey. The quantitative conclusions reveal that objections from the accused that he did not commit the act with intent is done in an extent that can neither be described as widely spread or rare. Another conclusion drawn is that these objections only rarely succeed. In a qualitative regard, a conclusion is that the district courts make use of varying semantic wordings in response to objections about intent, but it is unclear whether any material difference is intended. Another result found is that the district courts use varying procedural methods in response to the accused objections about intent, something that does not necessarily is in coincide with the law on the subject. Another conclusion is that the district courts, notwithstanding their varying semantic wordings, have in common that the examination of the accused’s intent has been objectified to a substantial degree.

• author: Estman, Filip
• supervisor: Lena Wahlberg
• organization: Department of Law; Faculty of Law
• course: JURM02 20211
• year: 2021
• type: H3 - Professional qualifications (4 Years - )
• subject: Law and Political Science
• keywords: Narkotikabrott, Uppsåt, Bevisprövning, Straffrätt, Processrätt, Criminal law, Procedural law, Drug law, Bevisrätt
• language: Swedish
• id: 9046541
• date added to LUP: 2021-06-17 11:41:53
• date last changed: 2021-06-17 11:41:53