Advanced

Tel un navire sur la mer déchaînée, La communauté chrétienne dans l´oeuvre de Laurentius Petri, archevêque d'Uppsala (1531-1573)

Kick, Remi (1997) In Studia Theologica Lundensia 52.
Abstract (Swedish)
Popular Abstract in Swedish

Som ett skepp uti vilda havet, den kristna församlingen i ärkebiskop Laurentius Petris verk



I 1593 års Uppsala mötes "förening om läran, ceremonier och kyrkotukt" finns följande avsnitt :



Thernäst bejake och vederkännes vi oss alldeles vele holle vidh the Apostoliske, Niceniske och Athanasii symbola, såsom och vidh then äldste, rätte och oförrandrede Ausburgiske confession, hvilken som af churfurster och städer blef öfverantvardet käijser Carl then fempte, på then store rikesdagh i Ausburg år efter Christi börd 1530, theslikest vidh then religion, som uthi saligh och höglofligh hos Gudi i åminnelse konung Gustaffs sidzste regementz och saligh erchiebiscop... (More)
Popular Abstract in Swedish

Som ett skepp uti vilda havet, den kristna församlingen i ärkebiskop Laurentius Petris verk



I 1593 års Uppsala mötes "förening om läran, ceremonier och kyrkotukt" finns följande avsnitt :



Thernäst bejake och vederkännes vi oss alldeles vele holle vidh the Apostoliske, Niceniske och Athanasii symbola, såsom och vidh then äldste, rätte och oförrandrede Ausburgiske confession, hvilken som af churfurster och städer blef öfverantvardet käijser Carl then fempte, på then store rikesdagh i Ausburg år efter Christi börd 1530, theslikest vidh then religion, som uthi saligh och höglofligh hos Gudi i åminnelse konung Gustaffs sidzste regementz och saligh erchiebiscop Lars Petri Nericiani then äldres lifstidh både i lärdom och kyrkesäder här i riket hollidt och igenom then Präntede kyrkeordning i trycket uthgången anno 72 är samptyckt och bejaket blifven. [SRA III s. 87-88]



Den religion, det vill säga den gestalt av kyrkan, som Laurentius Petri värnade om, räknas alltså som något man vill hålla fast vid, man skulle kunna säga som något normerande. I inledningen till sin avhandling noterar Bo Ahlberg : ?Under sin långa tid som Sveriges förste evangeliske ärkebiskop 1531-1573 kom Laurentius Petri att betyda mer än någon annan för uppbyggande av den Svenska Kyrkan?. En undersökning av kyrkosynen hos den så med Svenska Kyrkans födelse förknippade person som Laurentius Petri blev, synes mycket angelägen, särskilt då hans verk är relativt lite utforskat. Kyrkans teologiska och politiska ställning vid 1500-talets början kan nog beskrivas som oklar. Påve eller koncilium, nationell eller universell kyrka -flera riktningar brottades för att vinna överhand i kampen om kyrkans rätta definition. Det fanns ett allmänt erkänt behov av återställelse, av en förnyelse i kyrkotukten, av en reformation av hela kyrkan. Stockholms blodbad den 8 november 1520 varvid 82 personer, bland dem två biskopar, avrättades, möjliggjordes genom den kyrkliga bannlysningen som uttalades av ärkebiskop Gustav Trolle. Kyrkan visade sig politiskt splittrad. Reformationen och den nationella befrielsen kom att sammanvävas. På 1500-talet är Sverige ett litet land där det nya mediet boken nästan helt hade tagits i kyrkans tjänst. Boktrycket importerar de flesta av sina resurser. Det tryckta ordet verkade då inte omedelbart, men genom offentlig uppläsning och predikningarna. Det faktum att bara ett fåtal kunde äga eller läsa en bok var allmänt i hela Europa. Det finns inget stöd för utsagan att det kulturbärande skiktet vid medeltidens utgång var tunt i Sverige, dock vet man föga om dem som var källornas adressater. Först bör man nog beakta att Laurentius Petri inte lämnade någon bekännelseskrift efter sig. Hans stora verk var gestaltningen av kyrkans liv och struktur, att med möda få kungens stadfästelse av kyrkoordningen. Till Laurentius Petris kvarlåtenskap kan ett sjuttiotal skrifter räknas. Det litterära arvet består av skrifter med mångskiftande innehåll och sträcker sig från korta svenska eller latinska brev till stora svenska predikosamlingar. Sjutton skrifter trycktes under Laurentius livstid, resten spreds i handskrift. Ett tjugotal är än idag opublicerade handskrifter. Källorna är mycket heterogena. En viss del har sina förlagor i ?tyska? skrifter men de har översatts och anpassats till svenska förhållanden med bestämda syften. Det finns goda skäl att inte räkna bort skrifter som har eller misstänks ha främmande förlagor. Undersökningen behandlar källorna, både som helhet och varje skrift för sig själv, som betydelsebärande enheter och försöker observera skiftningarna i de teologiska utsagorna under de fyra händelserika årtionden, som sträcker sig från 1531 till 1573. Avhandlingen vill beskriva kyrkosynen som möter i de skrifter som - i skiftande grad - har Laurentius Petri till författare. Undersökningen är huvudsakligen intra-textuell, då jag betraktar varje text som en enhet, även om den måhända har skrivits med hjälp av förlagor. När jag jämför utsagorna från de olika skrifterna tilllämpas givetvis en mera inter-textuell metod.



I första kapitlet börjas helt enkelt med frågan efter ordvalet. Laurentius Petri talar mest om församlingen, antingen Guds församling eller gudstjänstens församling. Begreppet kyrkan används främst på latin och i de senare skrifterna. Att Laurentius Petri föredrar att tala om ?församlingen? för att beteckna de kristnas gemenskap är påtagligt. Ordet ?kyrka? användes främst i två betydelser, först kyrkan är ett rum, ett ställe där en handling äger rum, hon är kyrkobyggnaden. Denna förståelse finns i de första skrifterna, i perioden 1555-1560, samt i kyrkoordningens bägge versioner. Vid sidan av denna förståelse uppfattas också ?kyrkan? såsom en handlande gemenskap. Under Erik XIV:s regering ledde de teologiska tvisterna till att ärkebiskopen mer betonade kyrkans universella dimension såsom modell eller norm samtidigt som han lyfte fram hennes nationella dimension. ?Församlingen? används i källorna för att beteckna såväl den lokala församlingen som de heligas samfund eller de sanna kristnas gemenskap. Redan i paradiset samlade Gud sig en kyrka. Man kan notera att judendomen är något som tillhör det förflutna i källorna. Evangeliet kallar en ny kyrka som samlas i tron. Guds ord är kyrkans skatt och grunden för djävulens fientlighet mot henne. Denna fientlighet har inte lyckats bryta ned kyrkan genom förföljelser; däremot har kyrkans materiella framgång lett till en för henne ödesdiger säkerhet. Kyrkans historia präglas av det beständiga syndatillstånd vari människan lever och av Guds oavbrutet verkande för människornas frälsning. I konflikterna med ?papisterna? granskar Laurentius Petri traditionen noga för att omintetgöra motståndarens argument. Gentemot sina andra motståndare, de radikala lutheranerna och sakramentarna, hävdar ärkebiskopen den sanna och nödvändiga kristna traditionen. Avhandlingens titel är inspirerad av en bild som finns i predikan för tredje söndagen efter trettondagen där kyrkan beskrives för första gången uttryckligen i källorna :



Hoo som helst lust haffuer til at skoda, lijka som uthi en speghel, then heliga kyrkios retta och egentliga beläte, han tencke på itt skep, som stadt är uthi willende haffuet, huru margahanda farligheet thet undergiffuit, serdeles när en hoffuud storm är uppå, och bådhe wädher och wåg så grefeliga anfalla, at man intet kan förmodha uthi all ögnableck, än thet skal jw omstielpa eller löpa i qwaf. [<i>Postilla öffuer Winterdelen,</i> 1555, Bibln 19 , fol. P4b-P5a]



Kyrkosynen präglas av hennes utsatthet för djävulens anfall. Gud vill enligt Laurentius Petri behålla sin kyrka under korset för att bevara henne i en fientlig värld. Den botfärdige rövaren som korsfästes med Kristus framställs som församlingens förebild. Församlingen och den enskilde kristne måste bli Kristi like. Kyrkans och den enskilde kristnes liv framställes under korsets förtecken. Långfredagsstämningen är mycket påtaglig. Lidandets moment betonas så starkt att Påskens seger synes komma i skymundan. Den kristna församlingen kommer att förbli en gemenskap av sanna och falska kristna enligt Guds vilja. Gud utkorar medlemmarna av sitt folk i förutvetande av deras tro. Ärkebiskopens människosyn är nyanserad, människan ses med anlag till det goda som hon inte kan förverkliga förutan Guds nåd.



Vilka är kyrkans tecken och när belyses denna fråga först i källorna? Detta står i andra kapitlets centrum. Även om Ordet tidigt träder fram som ett tecken på kyrkan i källorna, så är det först i <i>Postillan</i>(1555) som Ordets rena förkunnelse och en därmed förenlig gudstjänst uttryckligen betecknas som kyrkans kännemärke. Predikan för Petrus? och Paulus? dag framställer Ordet, dopet, Herrens nattvard som kyrkans yttre tecken till vilka även avlösningen kan räknas. Från och med 1555 träder boten och den kristna tukten alltmer fram som viktiga element i kyrkans identitet, fast de aldrig uttryckligen betecknas som kyrkans tecken. För <i>Probatio Veri et Falsi Sacerdotii</i>(1573) , ärkebiskopens traktat mot drottning Katarina Jagellonicas katolske kaplan Johannes Herbst, är det ett tecken för den sanna kyrkan att man rättar liv och leverne efter Guds ord. Då Sverige inte kände någon ?spiritualistisk? rörelse under perioden 1530-1573, kan man förstå att debatten fästades mera på tecknen själva än på deras antal och art.



Kapitel tre ägnas åt Ordet och dess förkunnelse. De längsta skrifter Laurentius Petri har lämnat efter sig är : <i>Postillan (1555)</i> och <i>Öffuer Historien om wårs HERRAS Jesu Christi werdigha Pino och Dödh</i>(1573), som också är en predikosamling. Källorna betonar Nya Testamentet som det Gamlas uppfyllelse. I Skriften ser Laurentius Petri utsagor med olika auktoritet, han kan där finna det mänskliga råd utifrån Guds ord. Guds ord måste brukas, predikas och traderas för att människorna skall kunna höra om frälsningsverket. Det är för Guds ords skull att kyrkor bygges; byggnadens utsmyckning skall ge utrymme för förkunnelse. Laurentius Petri kan förmana prästerna att bara läsa och predika över de partier av Bibeln som syns gagneliga för uppbyggelsen.



Kapitel fyra belyser sakramenten och söker lägga vikten på deras konkretisering i församlingens liv. I källorna syns sakramenten vara både en kallelse till bot och bättring och ett löfte om den nådens gåva som möjliggör det botfärdiga livet. Det är nog inget förvånande att se att kyrkans kännetecken är relaterade till varandra. Laurentius Petri kan inte tala om sakramenten utan att hänvisa till Guds ord och till tukten. I sitt första tryckta arbete Een forclarning om Wijgdawatn (1538) kämpar ärkebiskopen mot vigvatten för att försvara dopets gåva och värde. Under Erik XIV:s regering försvarar Laurentius Petri dopexorcism i <i>At thet är rett och Christelighit, bruka Exorcismum widh Döpelsen</i>(1562) , som är en tämligen fri översättning från en skrift av Justus Menius. I den enda bevarade skriften från ärkebiskopen mot Johannes Herbst, <i>Probatio Veri et Falsi Sacerdotii</i>(1573) , som delvis återgår på en skrift av Luther, grundar han de kristnas allmänna prästadöme på dopets löfte. Nattvarden har belysts ingående av forskningen, särskild av Bo Ahlberg, dock fäster detta avsnitt mera uppmärksamheten på Herrens sakrament i församlingens konkreta liv. Nattvarden betraktas såsom krav, löfte och den helige Andes verk. Utsagorna kring sakramenten präglas av korsets teologi och den stora vikt ärkebiskopen lägger vid boten, bättringen och kyrkotukten. Man frestas att tala om ett ?pietistiskt? drag i Laurentius Petris skrifter.



Kapitel fem belyser förmaningen till bot och bättring och mera allmänt den kyrkliga tukten. I predikningarna och i de från och med 1560-talet bevarade herdabreven möter man gång på gång förmaningen till bot och bättring. Den ständiga upprepningen av förmaningen till prästerskapet till att mana folket till bot och bättring kan tolkas såväl som tecken av ett misslyckande som att bot och bättring åtminstone implicit är kännetecken på den kristna församlingen. Femte kapitlets andra avdelning framställer det hemliga skriftermålet, som samtidigt verkar vara både ett medel till att förvissa sig om folkets kunskaper i trons frågor och ett sätt att trösta och förmana de kristna, särskilt före nattvardsgången. För ärkebiskopen har det hemliga skriftermålet sin förebild i Kristi handlande. Laurentius Petri lade stor vikt vid det hemliga skriftmålets nytta, ibland till och med nödvändighet, dock tillät han aldrig att det tvingades på folket. Det hemliga skriftermålet är inte problemfritt då det användes först och främst för de hemliga synder men också för de uppenbara synder, som har blivit alltför utbredda för att kunna behandlas endast genom den uppenbara skriften. Den uppenbara skriften som ärkebiskopen försvarar, använder medeltida straffåtgärder, som har omtolkats för att anpassas till Evangeliets predikan. För honom var det ett svenskt särdrag som krävdes för att behålla kyrkolivets goda ordning. Han hävdar att bannlysningen har instiftas av Kristus. Regeln att synden bör straffas hårdare, där hon är vanligast, syns ha allmänt åtföljts. Däremot tycks regeln att samma brott skall straffas lika oberoende av vem som är förbrytaren inte alltid ha tillämpats. Enligt Laurentius Petri skall prästerskapet straffas hårdare. De flesta fel och brott som ligger under den kyrkliga tukten straffas redan i Bibeln, dock när ärkebiskopen i <i>Then swenska Kyrkeordning</i> (1571) vill att prästen, som spelar schack eller dam, skall straffas lika hårt som den som berusar sig, är han ett barn av sin tid<i>.</i>



Kapitel sex behandlar frågorna kring kyrkans stadgar och ordningar som Laurentius belyste främst i sin <i>Om kyrkio Stadgar och Ceremonier</i> (1566) . Bibelordet ur 1 Kor 14,40 ?låter all ting ärliga och skickliga tillgå? var ärkebiskopens program redan långt innan det blev titelbladets motto i <i>Then swenska Kyrkeordning</i> (1571) . Det är Skara ordinarius Erik Falcks <i>Een kort underwijsning om några aff the förnemligaste Articlar i then Christeligha Läron</i> (1558) som börjar den svenska särtraditionen i frågan om kyrkostadgarna. Erik Falcks första grupp bildas av de stadgar, som anses nödvändiga för den goda ordningen i den kristna församlingen, den andra av de medelting eller <i>adiafora</i>, som delvis har upphävts på grund av missbruket, och den tredje av <i>Locis</i> första grupp. I Melanchthons framställning synes de mänskliga ordningarna främst under deras negativa aspekt, åt det positiva ägnas bara några få ord. Laurentius Petri bygger ut och förfinar denna svenska tradition i <i>Om kyrkio Stadgar och Ceremonier</i> (1566), som trots prästerskapets önskan vid kyrkomötet i Uppsala 1572 inte trycktes förrän 1586. <i>Om kyrkio Stadgar och Ceremonier</i> räknar även de apostoliska råd som har tagits upp i Skriften bland stadgarna av det första slaget enligt Falcks ordning. Därmed får dessa stadgar och ceremonier, förutan vilka kyrkan lider brist, och som värnar om en god och tuktig ordning i kyrkan och gudstjänsten en oerhört stark ställning. Bland de stadgar som är nödvändiga för församlingens liv finns Bibelns kanon, reglerna för Skriftens tolkning och sakramentens användning, men också den nödvändiga skillnaden mellan kyrkans tjänare, alltså ett differentierat kyrkligt ämbete. Dessa stadgar är inte Guds ord och kan förändras under vissa förutsättningar. Det andra slaget motsvarar de välkända <i>adiafora</i>. Ärkebiskopen manar till mycken försiktighet när man skall avskaffa de stadgar som har blivit skadliga. Stadgarna av tredje slaget är de som församlingen inte kan lida utan att ta skada, eftersom de hävdas vara nödvändiga för frälsningen, fastän de strider emot Guds ord och befallning. Nyttigheten är det utslagsgivande kriteriet, vars tillämpning på kyrkostadgar har bidragit till svenska reformationens egenart. Dess tillämpning har vi sett i kapitel fem när det gäller den kyrkliga tukten och vi ser den också i kapitel sju om kyrkans ämbeten.



Kyrkans ämbeten är ämnet för det sjunde kapitlet. Laurentius Petri såg uppdelning av ämbetet mellan präster och biskopen i den tidiga fornkyrkan som den helige Andes verk. Att biskopsämbetet bibehållits i Sverige-Finland efter reformationen har naturligt dragit uppmärksamheten till sig i de ekumeniska samtalen. Texten i <i>Then swenska Kyrkeordning</i> (1571) och dess tolkning är centralt i detta sammanhang. Efter ett noggrannt studium av Laurentius Petris utsagor samtycker jag med Sven-Erik Brodds tolkning av texten, som enligt min mening har utan grund mycket häftigt kritiserats. Frågan om den apostoliska successionen behandlas bara knapphändigt av ärkebiskopen i <i>Probatio Veri et Falsi Sacerdotii</i>(1573). Det kristnas allmänna prästadöme och kyrkans ämbeten skiljes i det att det första begränsas till den privata sfären emedan de andra får uppdrag att arbeta offentligt. Enstaka utsagor i källorna kan leda till att man undrar om de krav på kyrkotukt och disciplin som tillämpas på kyrkans tjänare, inte ibland betonas så starkt, att man kommer mycket nära den "donatism" som man fördömde i polemiken<i>.</i>



Kapitel åtta behandlar frågan om förhållandet mellan kyrkan och den världsliga överheten. Det kyrkliga och det världsliga regementet är bägge Guds regemente. Överhetens plikter och skyldigheter belyses mycket utförligt i en ganska unik skrift <i>Een Christeligh Predican om werldzligh Öffuerheet</i>(1561) , den tryckta versionen av Laurentius Petris predikan vid Erik XIV:s kröning. Det enda jämförelsematerial jag känner till är Olavus Petris predikan med anledning av Gustav Vasas kröning från 1528, som behandlar mycket mer överhetens rättigheter och undersåtarnas plikter, något som är historiskt betingat. För Laurentius Petri har kungen plikten att främja och skydda sina undersåtars andliga och lekamliga väl. Få har möjligheten att kritisera överheten, men kyrkans förmän har plikten till att förmana och varna överheten när hon handlar emot Guds vilja. Kyrkan får uppdrag att ta hand om äktenskapsfrågorna i riket på grund av den expertis hon har i dessa invecklade frågor, vilka ärkebiskopen fick behandla utförligt åren 1552 och 1571-72.



I kapitel nio vill jag rikta uppmärksamheten på de människor och grupper, som i ärkebiskopens skrifter syns ligga vid eller utanför kyrkans gränser. Sverige drabbades flera gånger av pesten, andra farsoter och långa perioder av krig och oro under 1500-talet. Lusten till livet och till nöjen var förmodligen stor hos dem som överlevde. Denna livslust står i stark kontrast till ärkebiskopens ständiga kallelse till bot och bättring. Det finns några ställen, där Laurentius beskriver sina samtidas åskådningar. Dessa åskådningar skulle kunna leda till att tala om epikuréer och skeptiker. Den andra frågan gäller det spända förhållandet mellan den etablerade eller bofasta kristendomen och de kringvandrande ?<i>tattare</i>? som ärkebiskopen ansåg vara bestämda fiender till kristendomen. Denna fråga belyses främst i brevet till kyrkoherden i Sigtuna Johannes Erici Roog av den 24 augusti 1573.



I sitt företal till <i>Then swenska Kyrkeordning</i> (1571) hävdar Laurentius Petri mot sina motståndare att han har velat var trogen gentemot Ordet även när han behåller de goda stadgarna från den gamla kyrkan. Jag tror att den reform till vilken ärkebiskopen medverkat ville vara evangelisk och katolsk. Öppenheten gentemot den kristna traditionen står i kontrast till den kanske alltför starka betoningen av reformationens brytnings moment och radikala tendenser. Wittenbergs reformatorer ville återupprätta hela kyrkan genom att erinra henne om Evangeliets budskap och hela kyrkans gemensamma tro. Laurentius Petri är inte originell på dessa punkter. Däremot är han det när det gäller hans betoning av kyrkostadgar och ceremonier såsom nyttiga, ja till och med i några fall nödvändiga, för att kyrkan skall kunna fortsätta att förkunna och förmedla Guds Ord. Bland vilka stadgar man kan nämna biskopsämbetet. Kyrkan behöver ordningar och stadgar, som är grundade i Ordet och nödvändiga för det senares spridnings skull, för att kunna bestå i stormen. Bilden av ett skepp ute på vilda havet som Laurentius Petri använder för att beskriva kyrkan är kännetecknande för hans kyrkosyn. Han lyckades bevara och skapa ordningar som hjälpte till att en hel kyrkoprovins övergick till reformationen. Detta steg togs utan att kyrkan underkastade sig statsmakten.



Avhandlingens många citat och referenser till de ofta svåråtkomliga källskrifterna förhoppas kan förhoppningsvis ha väkt ett ökat intresse för Laurentius Petri. Jag hoppas själv snart kunna ge ut en del av hans främsta skrifter och därmed underlätta deras studium<i>.</i>



I bihanget översättes tre texter från Laurentius Petri : <i>Bispernes och gudz ordz tienare her j Sweriges betenkiande om Interim</i> (1549), företalet <i>Till then Christeliga Läsaren</i>ur <i>Postilla öffuer Winterdelen</i>(1555), samt brevet till kyrkoherden i Sigtuna Johannes Erici Roog av den 24 augusti 1573.



Källorna presenteras i en kronologisk förteckning över Laurentius Petris skrifter med kortfattade innehållsbeskrivningar av de olika skrifterna. (Less)
Abstract
The aim of this thesis is to present the ecclesiology of Laurentius Petri, a former student at Wittenberg who was archbishop of Uppsala from 1531 to his death 1573. He had a decisive role in the founding of the Church of Sweden, especially through his <i>Swedish Church Ordinance</i>(1571). Nevertheless most of his seventy-three writings are little known and have been rarely studied. Chapter one starts by a survey of the vocabulary used to designate the Church. The use of the words "congregation" and "Church" reflect the shift in the controversies with the "papists" and "sacramentarians" during the reigns of Gustav I, Erik XIV and the first years of Johan III. For the author the history of the Church starts after man's fall.... (More)
The aim of this thesis is to present the ecclesiology of Laurentius Petri, a former student at Wittenberg who was archbishop of Uppsala from 1531 to his death 1573. He had a decisive role in the founding of the Church of Sweden, especially through his <i>Swedish Church Ordinance</i>(1571). Nevertheless most of his seventy-three writings are little known and have been rarely studied. Chapter one starts by a survey of the vocabulary used to designate the Church. The use of the words "congregation" and "Church" reflect the shift in the controversies with the "papists" and "sacramentarians" during the reigns of Gustav I, Erik XIV and the first years of Johan III. For the author the history of the Church starts after man's fall. Judaism belongs to the past, the Gospel gathers a new Church of faith. God constantly works for salvation, while mankind remains in sin. The devil persecutes the Church successfully by leading her in a false sense of security. The Church is for the first time depicted as a ship amidst a fierce storm. The Church's and the Christian's life are kept by God under the cross to preserve them against a hostile world. The congregation will remain a community of good and evil members until the day of judgement. God elects his people foreseeing their faith. The good aptitudes of the human beings can only become true through God's grace. The questions pertaining to the number of the marks of the Church and how they shape each other and the congregation are central for chapters two to five. Chapter three focuses on the most prominent mark of the Church, her treasure, the Word of God. The sacraments of baptism and eucharist and their position in the concrete life of the congregation are the aim of chapter four. Chapter five deals with a very peculiar aspect of the life of the Church as conceived by Laurentius Petri, namely with the preeminent role of penitence and church discipline. Chapter six focuses on the Church's ceremonies and ordinances which Laurentius Petri conceived in an original and positive way. The Church necessarily requires certain ordinances to carry out her duty according to <i>About Church Rules and Ceremonies</i> (1566). Chapter seven presents the archbishop's vision of the ministries of bishop and priest which were separated in the early Church under the guidance of the Holy Spirit. The relations between the secular power and the Church are presented in chapter eight referring mainly to <i>A Christian Sermon on Secular Authority</i> (1561). Chapter nine deals with the groups who, according to notices in the sources, appear to live on or beyond the Church's borders, like the "<i>tattare</i>", a group of nomads.



The appendices present a translation of three relevant texts of Laurentius Petri of the years 1549, 1555 and 1573. An analytical and chronological list of Laurentius Petri's 73 writings (of which only seventeen were printed while he lived) is given at the end of the thesis. (Less)
Please use this url to cite or link to this publication:
author
opponent
  • Professor Montgomery, Ingun, Oslo
publishing date
type
Thesis
publication status
published
subject
keywords
secular powers, bishop, ministries, peintence and church discipline, Sacraments, Word of God, theology of the cross, Church Ordinance, Ecclesiology, Church of Sweden, nomades, General, systematic and practical Christian theology, Kristen teologi (allmän, systematisk och praktisk)
in
Studia Theologica Lundensia
volume
52
pages
448 pages
publisher
Lund University Press
defense location
Samarkand Akademiska Föreningen
defense date
1997-12-11 14:00
external identifiers
  • other:ISRN: LUREFN/REST-1997/1017-SE+448
ISSN
0491-2853
ISBN
91-7966-441-5
language
French
LU publication?
no
id
950553c0-06ba-442f-a4db-47c5fa89b8e0 (old id 18399)
date added to LUP
2007-05-24 11:34:10
date last changed
2016-09-19 08:44:58
@phdthesis{950553c0-06ba-442f-a4db-47c5fa89b8e0,
  abstract     = {The aim of this thesis is to present the ecclesiology of Laurentius Petri, a former student at Wittenberg who was archbishop of Uppsala from 1531 to his death 1573. He had a decisive role in the founding of the Church of Sweden, especially through his &lt;i&gt;Swedish Church Ordinance&lt;/i&gt;(1571). Nevertheless most of his seventy-three writings are little known and have been rarely studied. Chapter one starts by a survey of the vocabulary used to designate the Church. The use of the words "congregation" and "Church" reflect the shift in the controversies with the "papists" and "sacramentarians" during the reigns of Gustav I, Erik XIV and the first years of Johan III. For the author the history of the Church starts after man's fall. Judaism belongs to the past, the Gospel gathers a new Church of faith. God constantly works for salvation, while mankind remains in sin. The devil persecutes the Church successfully by leading her in a false sense of security. The Church is for the first time depicted as a ship amidst a fierce storm. The Church's and the Christian's life are kept by God under the cross to preserve them against a hostile world. The congregation will remain a community of good and evil members until the day of judgement. God elects his people foreseeing their faith. The good aptitudes of the human beings can only become true through God's grace. The questions pertaining to the number of the marks of the Church and how they shape each other and the congregation are central for chapters two to five. Chapter three focuses on the most prominent mark of the Church, her treasure, the Word of God. The sacraments of baptism and eucharist and their position in the concrete life of the congregation are the aim of chapter four. Chapter five deals with a very peculiar aspect of the life of the Church as conceived by Laurentius Petri, namely with the preeminent role of penitence and church discipline. Chapter six focuses on the Church's ceremonies and ordinances which Laurentius Petri conceived in an original and positive way. The Church necessarily requires certain ordinances to carry out her duty according to &lt;i&gt;About Church Rules and Ceremonies&lt;/i&gt; (1566). Chapter seven presents the archbishop's vision of the ministries of bishop and priest which were separated in the early Church under the guidance of the Holy Spirit. The relations between the secular power and the Church are presented in chapter eight referring mainly to &lt;i&gt;A Christian Sermon on Secular Authority&lt;/i&gt; (1561). Chapter nine deals with the groups who, according to notices in the sources, appear to live on or beyond the Church's borders, like the "&lt;i&gt;tattare&lt;/i&gt;", a group of nomads.<br/><br>
<br/><br>
The appendices present a translation of three relevant texts of Laurentius Petri of the years 1549, 1555 and 1573. An analytical and chronological list of Laurentius Petri's 73 writings (of which only seventeen were printed while he lived) is given at the end of the thesis.},
  author       = {Kick, Remi},
  isbn         = {91-7966-441-5},
  issn         = {0491-2853},
  keyword      = {secular powers,bishop,ministries,peintence and church discipline,Sacraments,Word of God,theology of the cross,Church Ordinance,Ecclesiology,Church of Sweden,nomades,General,systematic and practical Christian theology,Kristen teologi (allmän,systematisk och praktisk)},
  language     = {fre},
  pages        = {448},
  publisher    = {Lund University Press},
  series       = {Studia Theologica Lundensia},
  title        = {Tel un navire sur la mer déchaînée, La communauté chrétienne dans l´oeuvre de Laurentius Petri, archevêque d'Uppsala (1531-1573)},
  volume       = {52},
  year         = {1997},
}